Politiker har som bekant bara två verktyg i lådan: regler och pengar. Reglerna består i första hand av lagar, men det kan också handla om regeringsförordningar, instruktioner till myndigheter och uttalanden där politiker förklarar vad näringslivet och allmänheten borde rätta sig efter. Ibland med en underförstådd varning att lagstiftning kan väntas om man inte ”tar sitt ansvar”.

Läs även: Henriksson: Swedbanks smutsiga byk och DN:s inkompetens

Pengarna är naturligtvis inte politikernas egna pengar, inte heller partiernas. Det handlar i stället om de pengar som medborgarna jobbat ihop för att sedan skicka vidare till politikerna i form av skatt. När en del av de pengarna går tillbaka till medborgarna för ändamål som de själva inte prioriterar upplever många tacksamhet. Andra upplever något helt annat. Det som utlöser en sådan åtgärd kallas oftast ”utmaning” och åtgärden brukar kallas ”satsning”.

När val närmar sig blir väljarnas sympatier viktigare för politikerna än de egna partimedlemmarnas. Regler är en komplicerad materia, och löften om fler, färre eller ändrade regler får få väljare att göra vågen. Att utlova mer pengar till olika ändamål uppfattar många däremot som både generöst och handlingskraftigt.

Inför EU-valet, och efter regeringens vårproposition, har politikens fokus därför legat på en budgivning där partierna tävlat om att framstå som det mest generösa. Tre viktiga ”utmaningar” är rättsväsendet, skolan och sjukvården.

I vårpropositionen ”satsar” regeringen 100 miljoner kr på domstolsväsendet, 1 380 miljoner på kriminalvården, 250 miljoner på olika myndigheters åtgärder mot den kriminella ekonomin och 50 miljoner på Säkerhetspolisen. Socialdemokraterna kontrar med 700 miljoner för att punktmarkera unga på väg in i kriminalitet. Centerpartiet vill ”satsa” 500 miljoner kronor på fler poliser i yttre tjänst och ge 300 miljoner mer än regeringen till Kriminalvården.

Skolan får ett tillskott på 500 miljoner i vårpropositionen. Socialdemokraterna vill dubblera den ”satsningen” och plussar dessutom på med 700 miljoner för sommarlovsaktiviteter. Miljöpartiet vill öka ”satsningarna” på skolan med 1 500 miljoner och Centerpartiet lägger 2 000 miljoner i sektorsbidrag till skolan.

Regeringen ”satsar” också på sjukvården i vårpropositionen. Sjukvården är ju regionernas ansvar, inte statens, men regeringen skjuter till 6 000 miljoner till regionerna med ”förväntan” att regionerna, utan formella motkrav, använder pengarna för att undvika uppsägningar av vårdpersonal.

Sveriges Kommuner och regioner (SKR) beräknar att landets regioner kommer att gå back med 24 000 miljoner kronor under 2024. Vänsterpartiet vill skjuta till hela den summan medan Socialdemokraterna nöjer sig med att öka regeringsförslaget med ytterligare 6 000 miljoner. Miljöpartiet vill ”satsa” 7 000 miljoner mer än regeringen på vården, samma belopp som Centerpartiet föreslår.

Läs även: Berggren: Västs triumfer och den svenska minnesförlusten

Bud och överbud, som väljare får jag intrycket att det inte finns någon gräns för de olika partiernas handlingskraft och generositet. Och det verkar inte heller finnas någon gräns för det ymnighetshorn som alla pengarna ska tas ifrån. Men samtidigt frågar jag mig om det verkligen är mer pengar som löser de tre krissektorernas problem.

Sverige har en jämfört med andra länder låg polistäthet per invånare – bland EU-länderna ligger bara Finland och Danmark lägre. Det skulle kunna tolkas som ett försvar för att pytsa in mer pengar. Men om polisskolan har svårt att hitta kvalificerade kandidater är det inte pengar det handlar om. De frågor som i stället bör ställas är vad de anställda i Polisen och övriga rättsväsendet faktiskt ägnar sin tid åt och vilken effekt på brottsligheten det har.

Inte heller när det gäller skolan borde fokus ensidigt handla om att skjuta till mer pengar. Sverige ligger redan på andra plats bland OECD-länderna när det gäller utbildningskostnadernas andel av BNP. Svenska skolans resultat enligt PISA-mätningarna ligger på en mindre hedrande femtonde plats, med sjunkande tendens. Att den svenska skolan är i kris lär få väljare vara omedvetna om och de problem många vittnar om handlar uppenbarligen om annat än otillräckliga ”satsningar”.

Sjukvårdskostnadernas andel av BNP har ökat snabbt sedan senaste sekelskiftet. Sverige ligger högt i internationell jämförelse – på sjätte plats bland 38 OECD-länder. Vissa mätningar visar att Sverige har hög kvalitet på vården, ändå rapporterar media nästan dagligen om kris. Inte heller här handlar det om problem som löses genom generösa ”satsningar”.

Det finns andra områden med problem som tydligt beror på för lite pengar. Försvaret är ett exempel, underhållet av infrastruktur ett annat. Men när det gäller polisen, skolan och vården talar mycket för att det i stället handlar om systemfel. Brister i organisation, ledning och ”kultur” har gett som resultat att verksamheten inte har fungerat på ett sätt som vi skattebetalare har rätt att vänta oss.

I stället för att identifiera och angripa systemfelen har våra politiker – både regering och opposition – slagit blå dunster i våra ögon genom att ge intrycket att allt blir bättre med mer pengar.

”Satsningar” är inte några presenter från politikerna, det är pengar som vi har jobbat ihop och som bör hanteras med respekt. Det räcker nu.

Läs även: Göranson: Sverige och förgudligandet av Förenta nationerna