Rapporten som skrevs av Anna Hedin Ekström hade sitt ursprung och en föregångare hos kvinnan mitt emot mig – sociologen Maria Wallin.

Hon har i många år arbetat inom både polis och kommun i Göteborg som analytiker kring frågor som rör kriminella gäng. I september förra året intervjuades hon av SVT. Det var med anledning av de vägspärrar som sattes upp av kriminella i nordöstra Göteborg som SVT kontaktade henne.

Hon berättade då att kriminella gäng använder så unga som åttaåringar för att mot betalning ha koll på vilka som rör sig i de territoriella gängens område. Och hon hävdade att anställda har tystats ner av sina chefer när de larmat om oegentligheter.

Det hade hon sett under många års arbete, men ännu mer upptäckt efter att ha intervjuat 200 tjänstemän med nyckelpositioner i kommunen.

Det Maria Wallin sa kom att få följdverkningar. Det lokala partiet Demokraterna reagerade och beställde en oberoende rapport för att undersöka om uppgifterna verkligen stämde.

Det gjorde uppgifterna, enligt utredaren Anna Hedin Ekström. Dessutom framkom att många tjänstemän var utsatta för såväl faktiska som subtila hot från människor med kopplingar till kriminalitet.

– Många reagerade när Ali Khan-nätverket, som befann sig i en stor konflikt med andra kriminella satte upp en vägspärr i nordöstra Göteborg. Men det var inget nytt. Att sätta upp checkpoints är normalt i en konfliktsituation mellan territoriella gäng. Det är så de bevakar sina områden. Det som var speciellt i det här fallet var omfattningen. Och att de upprättade dem på sådana platser att också tjänstemännen fastnade i dem. I vanliga fall är det bara de boende som drabbas, mest killar. Det är ganska vanligt att man stoppar bilar med ”udda” män i.

Det här är antagligen ny information för många.

– Om man inte jobbar med gängen är det väldigt mycket som händer under ytan och som den utomstående inte ser. Vi har områden där barn måste passera checkpoints på väg till skolan.

Blir de visiterade då?

– Nej, men ifrågasatta varför de går på just den ytan. Det här är heller inget okänt för socialtjänsten. Den har ibland problem med klienter som inte kan röra sig fritt och som gör det svårt för dem att komma på möten hos socialtjänsten. De kan inte röra sig vissa tider, ofta måste de komma tidigt på morgonen för att undvika att bli stoppade.

Det är ju inte rapmusik förorten i första hand behöver. Vi behöver barn som klarar av skolan.

Maria Wallin började arbeta hos polismyndigheten 2006 som strategisk analytiker med uppgiften att, som hon säger: ”se saker innan någon annan ser dem”. Som ung bodde hon i södra Italien, Kalabrien där hon arbetade på hotell och restaurang. Det är det område där världens mäktigaste maffia – klanbaserade ’Ndrangheta – verkar från. Det skulle visa sig bli ett slags utbildning för vad hon senare skulle jobba med.

– Om man bara kommer på besök till Kalabrien ser man inte ’Ndrangheta. Jag bodde där och det var på ett sätt som att komma hem. Jag har tydligen en begåvning för att förstå sådana här strukturer. Allt var logiskt för mig, en annan logik än den jag var van vid, men ändå en logik som jag snabbt greppade.

Vad var det då hon såg? Jo, att hela samhället var genomsyrat av maffian: hoten, ryktena om människor med våldskapital, deras inflytande i hela samhällsapparaten, deras ”osynliga” kontroll.

– Hela samhället är genomsyrat av maffian. Deras strategi är att skapa total misstro mellan människor. Det finns ett ordspråk där som säger att du kan inte lita på någon. Någon kan kännas som en bror, men om ni inte delar blod kan du aldrig lita på personen, ungefär så lyder talesättet. ’Ndranghetan är invävd i hela systemet. Det är det som är så farligt, att sådana organisationer äter sig in i samhällskroppen och blir en del av den.

– Det första du får lära dig i Kalabrien är att om det blir bråk på gatan vänder du dig om och går därifrån. Att överhuvudtaget hamna i slagsmål är livsfarligt. Du kan aldrig veta vilka kopplingar personen har. Det innebär att folk inte dricker sig ordentligt berusade. Man kan aldrig riskera att tappa kontrollen. Där kan man inte leva någon annanstans än i familjen utan att ha full uppsikt på vilka man har runt omkring dig. Om du inte känner rätt personer som lägger sin hand över dig, skyddar dig, och du inte vet var du kan röra dig, klarar du dig inte.

När Maria Wallin började hos polisen fick hon i uppdrag att sammanställa information som kom in till myndigheten. Den var ofta motstridig och hennes uppgift var att sammanställa den och försöka skapa en övergripande bild. Hon började genast jobba ute på fältet, intervjuade mängder med människor: lärare, socionomer, fritidsledare och liknande för att få klarhet i hur situationen såg ut.

Hon upptäckte ganska omgående liknande strukturer, om än inte lika omfattande som de hon sett i Kalabrien.

Men det hon rapporterade om hade svårt att få gehör.

– Det tog alldeles för lång tid för polisen att erkänna de territoriella nätverken. Man såg dem mest som bus, ungdomar som i alla tider strulat, typ ”det är bara ungdomar”. Jag flaggade redan 2008 för de släktbaserade organisationerna. Först nästan tio år senare förstod man vad det här var för något. Och jag kan förstå det, att man inte förstod. Det var ingen inom myndigheten, förutom poliserna på gatan, som insåg att de var ett allvarligt problem. Det var ingen som hade beskrivit hur sådana nätverk fungerar: blodsbanden, klansystemet, sedvanerätten, deras rättssystem och heder som samhällssystem.

Maria Wallin säger att 2007 hade Göteborg ännu inte haft några gängkrig utanför mc-gängen. Det första stora av det här slaget med territoriella gäng kom 2008 i och med att Gårdsstensalliansen uppstått.

– Det var ett krig med Bandidos som ville etablera sig där. Då såg vi hur släkter samlade ihop pengar och gav till kriminella för att de skulle förhindra Bandidos att etablera sig i området. Det var då man såg vilket våldskapital de hade.

Vad är skillnaden mellan ”gäng-” och klankriminella?

– Det handlar om lojalitetsbanden. När det gäller rekrytering är det likadant, de knyter barn och ungdomar till sig i området. Men de senare har en starkare lojalitet mellan varandra, är mycket större, kan mobilisera folk utifrån, men går inte lika lätt in i konflikter. Man är rädd om sina egna. Däremot, den nya generationen som kommer nu, födda på 1990-talet, använder sig av andra än släktingarna, utomstående, när våld behövs. Mordet i somras, då anlitade den kända släkten i nordöstra Göteborg en somalier. Likadant görs det över hela stan, man hyr in utomstående.

Vad är det som driver dig att fortsätta trots att du framför allt i början inte fick gehör för dina analyser?

– Många har nog inte sett mig som en tillgång för att motverka den organiserade kriminaliteten och parallella system, generellt sätt. Men medarbetarna har gjort det. Jag har alltid velat jobba med frågor som rör gängen eftersom det får sådana extrema konsekvenser för framför allt dem som bor i de här områdena, inte minst för barn och ungdomar. Jag har svårt att finna mig i att svenska medborgare lever utanför det svenska rättssystemet. Människor är så totalt ställda utanför systemen. Det är förfärligt.

Vi sitter i skiten och kommer inte att bli av med gängen. Fem år framåt kommer vi, utifrån de tendenser vi ser nu, att ha regelrätta gatustrider.

– Krocken mellan mig och en del andra tjänstemän är att de inte ser eller förstår de här strukturerna. Vi tar emot människor från hela världen och det finns inga utbildningar i detta, hur man tänker i Mellanöstern, om olika värderingssystem, familjestrukturer. På utbildningarna lär man sig bara om svensk, eller västerländsk, familjestruktur. Det är ju inte klokt. Samtidigt säger vi att vi jobbar evidensbaserat, men vi har ju ingen evidens om hur man ska jobba mot de här lokala nätverken eftersom vi inte har haft problematiken tidigare. Man ska därför läsa Mellanösternforskare och inte bara västerländska.

– Det är ju inte så att vi har problem med tyskar eller engelsmän som kommer till Sverige. Vi kan inte ha system som är uppbyggda på 60–70-talet och verklighetsbilder som är grundade på 80–90-talet. Klart det inte funkar.

Vad är skillnaden mellan familjestrukturen i Sverige och Mellanöstern?

– I kollektivistiska samhällen finns inte ”jaget”. Alla agerar hela tiden för gruppens bästa, det handlar om gruppens överlevnad. Och allting i hela systemet går ut på att maximera överlevnadspotentialen för gruppen. Det är här det krockar. Människor har väldigt svårt att kompromissa när det kommer till djupt liggande värderingar. Överallt där man har en svag stat betyder den starka familjen och släkten allt som skydd.

– Civilisation och individualism är en verkligt tunn fernissa och det är så viktigt att våra makthavare förstår detta. Den enda anledningen till att människor ger upp sitt privata våldskapital och lämnar de kollektivistiska systemen är att staten klarar av att uppfylla de sociala, juridiska, ekonomiska och fysiska skydden. Om inte aktiveras de traditionella systemen. Det är sånt som händer när man flyttar ut försäkringskassan, a-kassan, socialtjänsten, arbetsförmedlingen… Det måste bara fungera.

– Det som händer när de statliga systemen inte klarar av att anpassa dem till behoven är att vi tvingar människor in i de traditionella systemen. Och det kommer också svenskarna att tvingas in i. Om jag inte får ut pengar från Försäkringskassan när jag är sjuk vem ska jag då vända mig till? Det blir ju till släkten.

Alla rapporter betraktas som att de ska tålas att tryckas i lokaltidningen. Då blir inte bilden sann.

Tror du att du ses som en besvärlig person?

– Jag minns när jag var på en konferens i riksdagen som myndigheten MUCF höll i slutet av 00-talet. Där var flera organisationer som ansökte om pengar hos myndigheten. Flera ville ha medel till projekt om rapmusik. Där lyfte jag det här med klaner. De höll på att dö. Det passade sig inte eftersom det här var ett sånt där hallelujamöte. Men det är ju inte rapmusik förorten i första hand behöver. Vi behöver barn som klarar av skolan. Vi behöver inkluderande system som kan uppfylla det kompensatoriska uppdraget.

– Grundproblemet är att vi inte kunnat prata om att vissa grupper har andra behov än majoritetsbefolkningen. Och det har varit svårt att tala om att migration i sig innebär en social utsatthet. Det är att per definition vara utsatt. Det här är ju människor som förlorat hela sitt sociala nätverk. Vad gör det med en människa att vara en främling i ett nytt land?

Vad är viktigast för politiker att göra nu?

– Vi behöver en nationell kompetensgrupp som jobbar med det här. Det funkar inte att varje kommun jobbar för sig. Det har vi försökt i femton år.

– Vi behöver externa lägesbilder, en fristående grupp så att ingen kan röra den. Nu ger varje kommun en bild till en chef som suddar lite, som skickar till sin chef som suddar lite till. Alla rapporter betraktas som att de ska tålas att tryckas i lokaltidningen. Då blir inte bilden sann. Gruppen ska ta fram en övergripande problembild över de parallella strukturerna och nätverken och därefter utveckla handlingsplaner.

Hur ser framtiden ut enligt dig om inget radikalt händer, kan vi som Löfven säger knäcka kriminella nätverk?

– Vi sitter i skiten och kommer inte att bli av med gängen. Fem år framåt kommer vi, utifrån de tendenser vi ser nu, att ha regelrätta gatustrider. Konflikttrappan har skruvats upp och ingen går självmant ner i en eskalerande våldssituation. Det kommer att leda till att det bli en upptrappning av våldet.

– Hade man jobbat med det från början hade prognosen varit bättre. Vi kan minska deras makt i det offentliga rummet men vi har nu inget som på allvar utmanar dem. När jag hör chefer som säger att vi inte ska vara så alarmistiska, som säger att folk kan få panik om man beskriver problematiken, då kommer det att bli svårt.

– Samtidigt är det viktigt att säga: Vi har inte problem med befolkningen i områden som Hjällbo, Hammarkullen eller Tynnered. Vi har problem med kriminella system och det är dem vi ska angripa.

Läs även: Göteborgsrapporten: ”Om man vill göra karriär så kan man inte berätta hur illa det är”

Alla bilder: Per Brinkemo