Hur bildas åsikter, hur uppstår lojaliteter?

Jag har väl inga säkra svar på det, men några händelser ur mitt liv kan kanske ge en fingervisning. De visar på hur simpel jag, liksom vi alla, är.

En vän på besök satt framför datorn och tittade på en tennismatch. Han berättade att han börjat följa tennistouren efter ett långt uppehåll. Han hade fått en ny favorit, en kille med rastaflätor, graciös och otroligt bollskicklig. 

Vi började titta på en match som just då sändes. Jag upptäckte att jag omedelbart också höll på min väns favorit. Jag blev efter bara några sekunder känslomässigt engagerad. Jag blev alldeles exalterad när spelaren slog ett vinnande slag. 

När han missade upptäckte jag att jag blev förbannad och besviken. Jag visste ingenting om denne spelare. Jag hade inte följt honom, kunde inte hans meritlista eller hans historia. Ändå upptäckte jag att jag omedelbart höll på honom. Enbart för att min vän sagt att han var bra. 

Jag blev nästan chockad. Är jag så enkel? Den andre spelaren var minst lika bra, men jag var färgad av min väns ord om spelaren med rastaflätor. 

Jag gick till affären och mötte en granne som läst i någon tidning att jag kommer bli kollega med Hanif Bali, här på Bulletin. 

–Jag gillar inte honom, sa min granne. 

–Varför? frågade jag. 

–Han har en så hård ton på Twitter. 

–Hur vet du det? 

–Ja, det har man ju hört. 

–Har du Twitter?

–Nej.

–Har du lyssnat på hans pod? frågade jag. 

–Nej.

–Har du läst någon av hans motioner i riksdagen? 

–Nej, men jag har ju förstått att han är väldigt grov. 

Jag berättade att jag träffat Hanif ett par gånger, att jag varje vecka lyssnar på hans och Per Lindgrens gemensamma pod, att jag också varit gäst i den och att jag inte alls har bilden av honom som hård på något vis. Snarare som bildad och klok.

Vi människor är i grunden enkla, inte ett dugg annorlunda än våra förfäder. Vi är vindflöjlar. Min bakgrund i en frikyrka har tvingat mig att fundera mycket över påverkan. 

När jag var ungtroende och allt mer tvivlande drabbade mig den omtumlande tanken att jag kanske inte själv valt den tro jag har. Om jag hade varit uppväxt i staden Varanasi vid Gangesfloden i Indien hade jag med all sannolikhet varit hindu, började jag fundera. Men nu var jag inte uppväxt där. 

Jag är uppväxt i Göteborg och mina föräldrar tillhörde en frikyrka – pingst. Så klart blev jag pingstvän. Denna värld var min värld, min referens, mitt korrelat, formade min världsbild som blev utgångspunkten för mina försök till navigering i den komplexitet som livet utgör. 

Vilken chock det var då. Vilken befrielse idag, när åren gått.

Det behöver inte vara något problem med oreflekterad övertygelse. Hade det varit ett problem hade allt varit kört för alla. De flesta lever på utan att djupare reflektioner.

Alla är uppväxta i det de är uppväxta i och funderar inte över den bärande berättelse som man får med sig i livet; en religiös, en politisk, en om välfärdsstaten, om jämlikhet, individens fri och rättigheter, en sekulär, en om vikten av frälsning eller vad det nu kan handla om. Funkar berättelsen i det vardagliga livet, så funkar den. 

Människor som lämnar sin tro, oavsett om den är sekulär eller religiös, gör det först när den själsliga dissonansen mellan budskapet och den upplevda verkligheten blir så kraftfull att ett uppbrott från det gamla krävs. Jag vill hävda att alla, precis alla, är uppväxta i en slags ”pingströrelse”, alltså inte konkret och exakt den, men att alla har en pingströrelse att förhålla sig till. 

Det är vad man gör sedan som spelar roll. Problemet uppstår när man utifrån sin oreflekterade världsbild vill få alla andra att tycka som en själv. Framför allt om man moraliserar över andras ”felaktiga” uppfattningar utan sakliga argument, eftersom sakliga argument är det bästa redskap vi har för diskussion med dem som har andra uppfattningar.

Vi är påverkade av människor i vår omgivning, som vi känner tillit till. Denna tillit har vi med oss sedan barnsben, för att inte säga i vårt DNA. Analytiskt tänkande däremot, är inget vi föds med. Det är något vi måste träna oss i. Det går. 

Och den som är tränad i analytiskt tänkande, tror jag, är inte lika snar till fördömande mot oliktänkande. Men även för den som tränats i sådant tänkande, vilket jag inbillar mig att jag är, lever det djupt mänskliga kvar. 

Jag kan intensivt hålla på en tennisspelare som jag inte vet ett dugg om, av det enkla skälet att jag är en människa och därmed bristfällig, trots mina försök till att lyfta mig över mina instinkter.  Men bara det faktum att man kan se sig utifrån, inta ett metaperspektiv, öppnar dörren till försoning och självrannsakan. Vi är i grunden alla bara människor. 

Läs även: De valde att lämna islam: ”Jag var först rädd att straffas av Gud”