Massor har sagts om den tragedi som kallas Mellanösternkonflikten, men något som nästan aldrig diskuteras är att Israel är en nationalstat av europeiskt snitt, medan Palestina i hög grad är ett lapptäcke av klaner. Denna insikt är central för att förstå konflikten, liksom möjliga lösningar, inte minst den så kallade tvåstatslösningen, skriver Per Brinkemo.
Tidigare i mitt liv var Israel/Palestina-frågan något som jag tog del av genom tv och tidningar. Men som ett resultat av den stora invandringen och i kombination med sociala mediers intåg trycks den upp i ansiktet på ett helt nytt sätt. Hur navigera i denna långdragna, infekterade och blodiga konflikt? Ja, jag vet ärligt talat inte. Då har jag ändå läst på ganska bra.
Läs även: Hjort: Strandhäll kan väl utesluta alla antisemiter?
Låt mig godtyckligt handplocka några händelser som åtminstone säger något om konflikten. Mitt urval kommer att ifrågasättas, men av olika skäl beroende på vilken sida i konflikten man stöder.
Det finns en liten by några mil öst om Tel Aviv. Den heter Nabi Saleh, ligger på Västbanken och består av cirka 600 personer. Invånarna är släkt med varandra och tillhör klanen Tamimi.
Den har gjort sig känd för att en gång i veckan protestera mot Israel. Det mest kända namnet är Ahed Tamimi som 2017 sparkade och örfilade en tungt beväpnad israelisk soldat. Den då 16-åriga Ahed dömdes till 8 månaders fängelse. Händelsen filmades, blev viral, och hon och hennes släktingar har blivit en av de starkaste symbolerna för det palestinska motståndet. Häromdagen greps hon av israelisk polis för att hon på Instagram hade hotat att slakta judar.
En annan kvinnlig släkting, Ahlam Tamimi, dömdes för drygt 20 år sedan till multipla livstidsdomar efter att hon tillsammans med en manlig självmordsbombare sprängde en populär pizzeria i Jerusalem. Bomben dödade 16 personer och skadade 130. Men efter en fångutväxling mellan Israel och Palestina frigavs hon, gavs en fristad i Jordanien där hon mottogs som hjälte och fick en egen tv-show. Precis som alla terrorister fick hon sin försörjning säkrad av den palestinska myndigheten, finansierad med biståndspengar.
Den 25 februari 1994, öppnade den israeliske nationalisten Baruch Goldstein eld och dödade 29 araber och sårade över hundra besökare i en moské i Hebron. För en minoritet ultranationalistiska judar blev han en hjälte.
Året därpå mördade juridikstudenten Yigal Amir, med rötter i en jemenitisk ortodox familj, premiärministern Yitzhak Rabin, detta för att omöjliggöra förverkligandet av fredsavtalet som slutits i Oslo med palestiniernas Yassir Arafat. Han hade dessförinnan varit aktiv i att organisera helgbussutflykter för att stödja israeliska bosättare att upprätta illegala bosättningar.
Och nu i dagarna, efter Hamas massiva terroristattack den 7 oktober, har bosättare allt oftare fördrivit palestinska herdar och bönder från sin marker och mördar kallblodigt, samtidigt som bomberna faller över Gaza.
Det här är enskildheter. Men om man ska sätta allt i ett sammanhang kan man lyfta en aspekt bortanför olika argument om vem som har legitim rätt till denna omtvistade landyta men som lyser med sin frånvaro och som jag länge saknat.
I väldigt hög grad handlar konflikten om kampen mellan klan och stat. Israelerna hade redan från början en klar idé om vad en nationalstat är. Präglade som de var av den västeuropeiska idén om nationalstaten hade de vid landets grundande, 1948, flera institutioner på plats, vilket så inte var fallet hos palestinierna. De vägleddes av idén om ett folk i en nationalstat under en lag. Därvidlag känner man sig som västeuropé bekväm. Det finns något att relatera till.
Palestinierna är däremot splittrade på flera ledder. Hamas vill överhuvudtaget inte bygga en stat med nationsgränser. En tvåstatslösning är inget alternativ, inte ens en enstatslösning med bara palestinier. De vill upprätta ett islamiskt kalifat över hela regionen och där har en judisk stat ingen plats. De godkänner därför inte heller Fatah på Västbanken, och föraktar deras försök till institutionsbyggande.
Men också Fatah har problem eftersom palestinierna i så hög grad är präglade av klanstrukturer.
Låt mig ta ett exempel: Vi känner PLO:s förgrundsfigur som Yassir Arafat. I själva verket hette han Mohammed Abdel Rahman Abdel Raouf Arafat al-Qudwa al-Husseini. Yassir var bara ett smeknamn, al-Qudwa hans stam och al-Husseini hans klan. Eftersom svenskens referensramar inte räcker till förmår hon inte se strukturer bakom de mer välbekanta partibeteckningarna.
Det styrande Fatah på Västbanken, som kom ur PLO, beskriver sig som ett sekulärt socialdemokratiskt parti. Det svenska socialdemokratiska partiet kallar det ett systerparti, men utan verklig insikt om de bakomliggande strukturerna.
Det är ändå märkligt med den oändliga mängd Human Right-rapporter och akademisk litteratur, skrivna av araber, som gång efter annan lyfter fram svårigheten med att organisera det palestinska samhället genom oberoende institutioner eftersom klantillhörigheten med tillhörande kollektivism och hederskultur är så stark. Kusinäktenskap är vanliga och forskning visar att graden av sådana äktenskap korrelerar med graden av korruption.
Klanstrukturerna är svagare hos vissa, men ändå en kraftfull faktor för att inte säga ett hinder för att få till ett vettigt statsbygge.
Vid de få val som hållits följer röstningen ofta klanlinjerna. Man röstar på den politiker som tillhör ens egen utvidgade släkt. Detta i sig är ett problem.
Statsvetare är överens om att grunden för en nationalstat är dess förmåga att säkra både inre och yttre säkerhet. Den inre genom rättsstaten, den yttre genom ett militärt försvar. Allt därefter är påbyggnader. Men rättsstaten saknar legitimitet i Palestina. Det finns poliser men av olika slag, dels en på Västbanken, dels en i Gaza.
Yassir Arafat som från början strävade bort från klanväldet kom allt mer att använda sig av det. Han inrättade på 1990-talet ett departement för klanangelägenheter, gav mandat åt klandomstolar att lösa konflikter i både civil- och brottmål. På så vis kom individer att fortsatt vara knutna till sitt kollektiv eftersom denna juridik inte bygger på relationen stat-individ utan mer är att likna vid en försoningsteknik, Sulha, mellan två kollektiv.
Vid brott kompenserar brottslingens klan offrets släktingar. För att uttrycka det med den arabiske historikern Hisham Sharabis ord: ”Klantänkande tar rättens plats och gör offentliga institutioner överflödiga genom att upphäva individens anspråk på självständiga rättigheter.” En stat skyddar sina medborgare, men här, i Palestina, skyddar klanmedlemmar sina kusiner.
Någon nationell armé finns inte heller. Vid sidan om det styrande Fatah finns en rad andra politiska partier och de flesta av dessa håller sig med egna beväpnade styrkor. Dessutom råder inte yttrandefrihet i Palestina, oavsett om vi talar om Västbanken eller Gaza. Det visar sig inte minst genom att det är nästan omöjligt att hitta palestinier som uttalar sig kritiskt mot sina egna när västerländska journalister ställer frågor, medan man hör olika röster på ett helt annat sätt i Israel.
Palestina och Israel bygger på helt olika principer. Även om Israel begått och begår övergrepp kan man som utomstående ändå känna igen sig i själva konstruktionen av landet. Det faktum att Palestina är så till den milda grad präglat av ett kollektivistiskt mindset på mikronivå men samtidigt helt oförmöget att på makronivå tala med en röst skapar en dissonans i skallen på en statsmarinerad svensk.
Den enda gång palestinier utåt framstår som eniga är när man med en röst beskriver hatet mot Israel, ett land som tillskrivs själva definitionen av ondska.
Jag har inga svar på hur man ska lösa Israel/Palestina-frågan.
En tvåstatslösning, är svaret från många som ofta inte är särskilt insatta.
För att bygga en stat krävs det att man vet vad en stat är.
