På måndag kan Sverige för första gången ha ett renodlat identitetspolitiskt parti i riksdagen. Jag känner oro.

Och mitt i allt ett stråk av skadeglädje.

Läs även: Gustavsson: Partiet Nyans – sänke eller tillgång för de rödgröna?

Partiet Nyans tre viktigaste frågor är enligt dem själva islamofobi, LVU-”missbruket” och Palestinafrågan. De vill förbjuda islamkritik i form av karikatyrer och koranbränning, och en av deras kandidater har sagt: ”Heder är det som skyddar kvinnor, vi ser tyvärr hur kvinnor behandlas när ett samhälle förlorar hederskonceptet.”

Når de inte riksdagen denna gång kommer de sannolikt att åtminstone få representanter i ett par kommuner redan i år. Det innebär att alla de som gett efter för identitetspolitiska tankefigurer i de politiska församlingarna och i debatten kommer att bli bitna i svansen och få skörda vad de själva sått.

Samma politiker som inte velat lyfta de kulturella skillnader som de facto numera finns i Sverige, som förnekat konsekvenserna av den demografiska chock som landet genomgått, som sablat ner alla som problematiserat att Sverige, världens mest progressiva land, inte står rustat för att hantera traditionella religiösa värderingar, kollektivistiska strukturer och en i många fall låg utbildningsnivå, kommer nu i folkvalda församlingar att tvingas hantera nya frågeställningar och konfliktlinjer.

Politiker har, till synes utan att själva förstå det, krattat manegen för dem som vill exploatera det kulturella och värderingsmässiga gap som växt fram i Sverige. Den misslyckade integrationspolitiken, utanförskapet, den höga arbetslösheten, kriminaliteten, har skapat ett missnöje hos många utlandsfödda som Partiet Nyans nu profiterar på.

En ofattbart naiv politik har i mer än två decennier bäddat för att ett sådant här parti, förr eller senare, skulle se dagens ljus. Ett tydligt startskott var år 2000.

Socialdemokraterna tillsatte då en integrationspolitisk maktutredning med uppdraget att ”beskriva och förklara fördelningen av makt och inflytande mellan invandrare och infödda”. Denna utredning kom att få enorm betydelse för hur integrationspolitiken utvecklade sig och som Nyans är en utlöpning från.

Dåvarande integrationsminister Mona Sahlin gav Anders Westholm, professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet, uppdraget att leda utredningen och till sin hjälp hade han en rad andra forskare. Två av dem, Masoud Kamali och Paulina de los Reyes, hoppade av (DN 2003-04-06). De anklagade Westholm för att vilja diskutera kulturella skillnader på ett sätt som förstärkte den strukturella diskriminering som de menade att invandrare utsattes för. De båda har bland annat argumenterat mot förekomsten av hederskultur och hävdar att Sverige är genomsyrat av strukturell rasism.

Mona Sahlin fegade ur och lade ner utredningen och tillsatte en ny med Masoud Kamali i spetsen. Här öppnades helvetets portar. Eller som Sakine Madon skrev: ”Rationella argument och empiri offrades till förmån för polarisering och identitetspolitik. Tonläget i integrationsdebatten skrämde iväg forskare och öppnade fältet för populism”. (UNT 2020-01-05)

Narrativet att Sverige är genomsyrat av strukturell rasism blev dominerande i den politiska debatten, inom media och i forskarvärlden. Att tala om kulturella skillnader och vad det innebär blev hart när omöjligt. Gjorde någon det var det ett uttryck för kulturrasism, den vite mannens självpåtagna överhöghet, utövad för att förtrycka i en ny form av kolonialism.

Utanförskap och svårigheten att få jobb för vissa invandrargrupper förklarades primärt med diskriminering och rasism. Från plenisalen hördes politiker gång efter annan självspäkande säga att det är det svenska samhällets fel när människor från andra länder inte får jobb. Och får de jobb är de enkla, som myten om alla dessa hjärnkirurger från Mellanöstern som tvingas köra taxi för att kunna försörja sig.

LVU-upproret är ett av de tydligaste uttrycken för bristande integration och förståelse för de system som finns i Sverige. Partiet Nyans har varit med och hetsat mot socialtjänsten och spridit rykten om att socialtjänsten systematiskt tar muslimska barn från sina föräldrar för att kristna dem.

Läs även: Altstadt: Partiet Nyans – ett alternativ för vit wokevänster?

En av partiets kandidater, Bashir Aman Ali, hävdade nyligen på ett valmöte att i Sverige kan muslimer fängslas, eller ”hamna under jord i tolv månader”, utan rättegång och bevis. Konspiratoriskt påstår han att styrande politiker i utsatta områden medvetet bedriver undermåliga skolor för att ungdomar inte ska kunna gå ut med fullständiga betyg. Det syftar till att ungdomarna till slut ska hamna i fängelse.

En av de riksdagsledamöter som konsekvent spelar på denna planhalva, som ser rasism i allt, är vänsterpartisten Linda Snecker. I ett valmöte i utanförskapsområdet Skäggetorp i Linköping sa hon häromdagen: ”I den här valrörelsen är det en fruktansvärd rasism. Man skyller på islam som om det är ’det stora onda’ i samhället. Vi har partier som vill tvångsomhänderta era tvååringar om de inte pratar perfekt svenska…”

Så här har det låtit från fler håll än från Vänsterpartiet. I stället för att förklara Sverige, rusta människor som saknar de färdigheter som krävs för att bli funktionella medborgare, har man legitimerat en offerkultur.

Läs även: Altstadt: Partiet Nyans – ett alternativ för vit wokevänster?

Ur den reser sig nu människor som gör ett försök att äntra den högsta folkvalda församlingen.

Bäva månde de folkvalda.

Men som man bäddar får man ligga.