Det är det där med håret. En kvinnas lössläppta fladdrande hår i vinden ses i många kulturer som förföriskt och erotiskt laddat. Därför – täck det!
Min farmor var from. Hon bar sjal. Framför allt i kyrkan eftersom det i Nya Testamentet står att kvinnan inte ska be utan att täcka håret. Barhuvad drar kvinnan skam över sig själv och mannen.
Med tiden moderniserades farmor. Sjalen ersattes av hatt men håret sattes upp i en knut i nacken. I hennes religiösa miljö skämtande man: ”Var ligger Pingstkyrkan? Följ knutarna.”
Vi kan tycka att fixeringen vid att täcka håret är fånig. Men för farmor och kvinnor födda i en annan tid var det på allvar. Det går inte att förstå fenomen i historien om man inte försöker sätta sig in i de materiella och sociala omständigheter som rådde då.
Just nu pågår ett hijabuppror i Iran. Kvinnor, trötta på regimens religiösa påbud om slöjobligatorium och moralpoliser som kontrollerar efterlevnaden, tar av sig huvudduken i protest mot regimen.
I Sverige diskuteras slöjans vara eller inte vara. Ska man förbjuda den? Det är ju en symbol för hederskultur, argumenteras det.
Jo, så är det. Ibland. Sannolikt ofta. Men inte alltid. Var drar man gränsen? Hur kontrollerar man motivet till slöjbärandet?
Problemet är att slöjan kan stå för så mycket.
Först och främst, och underskattat, är det faktum att den historiska fixeringen vid både kvinnans vandel och sätt att klä sig i grunden varit ett uttryck för omsorg om både henne och samhället i stort.
Kvinnan är viktigare än mannen för släktets fortlevnad. Det är hon som bär och föder nästa generation. Sexualiteten är en vulkanisk kraft som måste tämjas och som människor världen över ansett måste regleras. Därför påbud och regler, allt för att inte en massa barn med okänd fader skulle födas.
Långt innan dagens samhälle växte fram var livsvillkoren ofattbart sköra. Och också in i vår tid i stora delar av världen. Hur många män vill ta ekonomiskt och socialt ansvar för barn som man inte är pappa till? Blodsband spelar roll för oss alla även om man så klart kan utsträcka omsorgen bortanför den genetiska avkomman. Att föda barn har historiskt sett varit riskabelt. Mellan 1751 och 1900 avled minst 77 000 kvinnor i barnsäng i Sverige, alltså i genomsnitt fler än 500 per år.
Modernisering och tekniska uppfinningar spelade sannolikt högre roll för kvinnans frigörelse än teoretiska idéer om jämställdhet. Förbättrad sjukvård, p-piller (och andra preventivmedel) och möjligheten till abort har varit helt avgörande för framväxten av ett allt mer jämställt samhälle. Kvinnan ”måste” inte på samma sätt som förr övervakas och kontrolleras in absurdum. Därtill kommer så klart lagstiftat skydd, socialförsäkringssystem och att mentala låsningar upplösts genom möjligheten att ifrågasätta, pröva, genom grundlagsskyddad yttrandefrihet och öppen debatt.
Slöjan är inte bara en rest från det förflutna. Många från andra delar av världen, eller födda i Sverige men med utlandsfödda föräldrar, väljer slöjan. Men av andra skäl än de ursprungliga. Den fungerar då snarare som en identitetsmarkör. Ibland sannolikt som ett sätt att uttrycka en motståndsidentitet gentemot majoritetssamhället, särskilt om man upplever att omgivningen vill frånta en något av det man vill vara.
Behovet av att forma en identitet har vi alla och hela livet är på många sätt ett sökande efter vem man är. Det blir extra påtagligt för dem som lämnat ett land för ett annat. Att lämna det invanda betingar ofta ett högt pris. Den kulturella chock som infinner sig när en värld har lämnats och man inträtt i en ny, främmande, göder frågan om vem man är i ännu högre grad än för den som förblir där den fötts.
Vilsenheten tenderar att gå i arv. Barn till migranter har ofta svårt att definiera sig själva. Svensk eller irakier? Eller både och? Eller ingetdera. Någon myntade begreppet mellanförskap för att ge ord åt den identitetsmässiga vilsenhet som lätt uppstår hos barn till migranter.
Att markera sin religiösa tillhörighet med slöjans hjälp kan då förbli en väg att gå, ibland även om man själv inte är särskilt religiöst praktiserande.
Slöjtvånget i Iran är såklart förkastligt och i längden ohållbart. Tvång leder förr eller senare till en utvecklad motståndsidentitet, vilket vi ser prov på nu genom alla demonstrationer. Tidigare var det tvärtom, landet hade slöjförbud under en tid. Det var lika förkastligt. Samma strategi har använts i länder som Egypten, Turkiet, Syrien och i det forna kommunistiska Jugoslavien. Men ingenstans har det fått den effekt som eftersträvades. Snarare tvärtom.
Slöjan är ett tygstycke men laddat med massor av symboliskt och politiskt innehåll. Den är i sig vare sig rätt eller fel. Problemet är tvånget, oavsett åt vilket håll det sticker.
Ofta anklagas de som problematiserar slöjan för islamofobi trots att det är uppenbart att man vill ha en diskussion om när den används för att utöva social kontroll av flickor och kvinnor i en hederskontext.
Jag glömmer inte ett samtal jag deltog i 2010 i Minneapolis. Jag var där tillsammans med svenska tjänstemän och forskare för att studera hur det gick för somalier i Minnesota. Vi hade just besökt ”Vilhelm Moberg-land”, den trakt som han skildrade i sina böcker om Karl-Oskar och Kristina från Duvemåla. Vi besökte ett museum och såg bilder på verkliga svenskar som emigrerat. Kvinnorna hade alla fotsida klänningar och sjal på huvudet.
I diskussionen deltog en amerikaniserad ung universitetsutbildad kvinna med rötterna i Somalia. Hon var klädd i hijab och upprörd över kritiken mot slöjan som hon menade var uttryck för just islamofobi.
Jag tog till orda och sa ungefär: ”Men du, det behöver inte vara uttryck för kritik mot islam bara för att man diskuterar slöjan. Det är ju inte bara muslimer som bär slöja.”
Jag berättade om min farmor och alla de kristna som för 100–150 år sedan kom till USA, klädda ungefär som muslimska somaliska kvinnor idag. Och så sa jag: ”Att kvinnor idag inte har slöja ses i Väst som ett uttryck för frihet och jämställdhet. Kvinnan är fri att klä sig som hon önskar. Det är därför många upplever det som en tillbakagång när plötsligt kvinnor klär sig på samma vis som våra anmödrar för 100 år sen. Det behöver alltså inte handla om kritik mot islam som religion.”
Den somaliska kvinnan tystnade.
Dagen efter kom hon fram till mig och sa: ”Det du sa igår berättade jag för mina vänner och vi diskuterade hela kvällen. Jag måste säga; jag har aldrig någonsin hört den aspekten och därför aldrig tänkt på att det kan vara därför så många reagerar så starkt på hijaben. Tack”, sa hon.
