I decennier har den svenska migrationsdebatten hållits gisslan av aktivister som anklagar alla som inte tycker som de för rasism. Detta är mestadels orättvisa beskyllningar, då Sverige är ett av historiens minst rasistiska länder. Mycket av detta tankegods kommer ursprungligen från USA, men passar inte i Sverige. Nog har vi mycket att lära från det stora landet i väst, skriver Per Brinkemo, men det finns också mycket som vi lärt därifrån som vi helst borde glömma.

Istället för att kännetecknas av förståelse och analys har integrationsfrågan kortslutits av aktivister i decennier. Det har inte räckt med nedsättande karaktärsomdömen och misstänkliggöranden, hela Sveriges samhällsstruktur har utmålats som i sig diskriminerande och rasistisk. Detta har inte bara lamslagit debatten, utan även politiken, forskningen, och journalistiken.

Ska Sverige sona amerikanska synder? FOTO: Alan Spearman / TT

Men det har inte hindrat oss från att svälja dess tankegods med hull och hår

Brinkemo: USA:s rasproblem är inte Sveriges rasproblem

Rasismen spred sig över landet. Den smög sig in i hjärtat på varje svensk och in i själva systemet. Ingen organisation eller plats var fri från den. Men var det verkligen rasismen som spred sig, eller var det snarare begreppet rasism? Det blev allt mer otydligt vad rasism var för något, förutom att det var allestädes närvarande. Detta är ingen oskyldig lek med ord, skriver Per Brinkemo, utan kan vara både farligt och spunk.

Den lobby som under decennier förklarat arbetslöshet, segregering och sämre levnadsförhållanden bland migranter med rasism är inte längre riktigt lika högljudd i spalterna. Men tankegodset lever kvar. Det räcker att googla på ordet så upptäcker man att det antirasistiska arbetet i landet puttrar på med oförminskad styrka.

Vi är enade mot rasism. Men vad är det egentligen? Varför kan vi inte vara enade mot spunk istället? FOTO: ANDERS WIKLUND / TT

Brinkemo: Rasism är som spunk

Det var en gång för (inte så) länge sedan, ett land där rasismen var det fulaste som fanns. Allt ansågs tillåtet i kampen mot denna. Bara ondskan var stark nog att utrota ondskan, och sanningen ansågs mest vara i vägen. Tvivlet och försiktigheten bara splittrade, och tillät rasisterna att gömma sig. Men hur hårt man än kämpade växte sig ondskan bara starkare. De godas Ilska, hat och frustration växte.

Folket i landet var enade. Rasism är fult och den värsta rasismen är antisemitismen. Folket blev stolt när internationella undersökningar presenterades. Av alla folk på jorden var detta det minst rasistiska.

Är detta antirasister eller rasister? Vem vet. FOTO: Douglas R. Clifford / TT

Den som kämpar med monster bör ta sig i akt så han själv inte blir ett monster

Brinkemo: Sagan om den rasistiska antirasismen

Brottsligheten blir inte verkligt systemhotande förrän den blivit osynlig, när den har ätit sig så djupt in i samhället att den lika lite kan undvikas som luftföroreningar. Som en cancer sprider sig gängens och klanernas makt in i myndigheter och företag. Gangstrarna har satt på sig kostym.

Skottsalvor som viner och bomber som sprängs är illa nog. Men det som skildras i Lasse Wierups bok ”Maffiapakten – när samhällets betrodda säljer sig till gängen”, är farligt på allvar, för att inte säga ett hot mot hela den grund som samhället vilar på.

Lasse Wierup tacklar maffiapakten och myndighetsinfiltrationen. FOTO: Henrik Montgomery /TT

Per Brinkemo läser Lasse Wierups bok om gänginfiltration