Facebook noscript imageBrinkemo: Stenevis raljanta ord om klaner är bottenlöst osmakligt
Per Brinkemo
Krönikörer
Brinkemo: Stenevis raljanta ord om klaner är bottenlöst osmakligt
”Jag tillhör en klan. En väldigt stark matriarkalt styrd klan”, sade Märta Stenevi (MP) under partiledardebatten. Foto: Riksdagen
”Jag tillhör en klan. En väldigt stark matriarkalt styrd klan”, sade Märta Stenevi (MP) under partiledardebatten. Foto: Riksdagen

Miljöpartiet har inte förstått någonting om hederskultur och hur klanuppgörelser river sönder samhället medan de själva går säkra. Istället står partiets språkrör Märta Stenevi grötmyndigt i riksdagen och koketterar om klanbegreppet. Det är bottenlöst osmakligt, skriver Per Brinkemo.

Det är uppenbarligen möjligt att sitta i regeringen och vara partiledare och ha noll koll på den verklighet som man som folkvald har till uppgift att påverka genom politiska beslut.

För ni hörde väl vad Märta Stenevi sa igår.

I en tid där polisen går på knäna, ouppklarade mord staplas på hög, där skjutningar och sprängdåd plågar landet.

I en tid där polisen berättar om minst 40 kriminella klaner, där vägspärrar upprättas av kriminella, i en tid där utomrättsliga domstolar dömer.

I en tid där allt fler människor förtrycks genom hederskulturens kodex, där klanuppgörelser sker på gator och torg, står en minister och raljerar i plenisalen när liberalernas Johan Pehrson vill ha svar på vad regeringen ska göra åt gängen och klankriminaliteten.

Märta Stenevis svar, från talarstolen i den högsta politiska församlingen i vårt land, är så bottenlöst osmakligt:

”Jag tillhör en klan. En väldigt stark matriarkalt styrd klan. En fantastisk klan. Det har ingenting med organiserad brottslighet att göra kan jag säga.”

Som i blixtbelysning förstår man varför kriminaliteten skenar.

Miljöpartiet, i regeringsställning sedan sju år, har inte förstått allvaret.

Nyamko Sabuni skrev i en debattartikel i Expressen: ”Jag har själv upplevt i förhandlingar hur mina motparter försöker att upprätthålla tystnadskulturen i integrationspolitiken. Hur regeringen är gisslan hos Miljöpartiet som kämpar i dagar med att få bort begreppet ’klan’ från en klanutredning och begreppet ’utsatta områden’ från folkbokföringsinsatser i förorter.”

Det är i ljuset av Sabunis ord som man ska förstå Märta Stenevis nonchalans och raljerande under riksdagens öppnande.

Det värsta är att det sker i ett slags godhetens namn.

Lite senare på kvällen, i SVT:s 30 minuter, intervjuas migrations- och justitieminister Morgan Johansson. Det är en lysande ansvarsutkrävande intervju där Anders Holmberg inte släpper taget.

Reportern påminner ministern om att han på 00-talet kallade liberalernas förslag om språkkrav för främlingsfientligt för att många år senare införa det ”främlingsfientliga” förslaget. ”Jag har ändrat mig”, sa ministern. ”Men har du bett dåvarande partiledaren Lars Leijonborg om ursäkt?”

Så klart hade han inte det.

Detta otyg att vägra att dels ta vissa ord i munnen, klan, dels att omfamna värdeladdade och karaktärskränkande begrepp som orden främlingsfientlig och rasistisk är ett otyg och har skadat vårt land.

Djupt.

Det har handlingsförlamat politiker och myndighetspersoner. Det har lagt en dimridå över verkligheten som förskönats med ord som inte har någon bäring i det som de flesta medborgare ser framför sina ögon.

Helt skamlöst försöker politiker nu legitimera förslag som de inte bara varit emot, men som de tidigare kallat för främlingsfientligt. Det är ingen liten sak att säga så. Sådana epitet skrämmer de flesta till tystnad. Och det är det sista vi behöver, mera av tystnadskultur.

Det är uppenbarligen möjligt att stå i riksdagen och prata om alla människors lika värde men inte agera enligt denna munnens bekännelse.

Det är inte i kvarteren kring Rosenbad och riksdagen som vägspärrar sätts upp, som skjutningar och sprängningar äger rum. Det är inte där som de parallella domstolarna dömer enligt klanens logik.

De som befolkar riksdagen går säkra. De som plågas av hederskultur, av utomrättsliga uppgörelser, av skottlossningar och moralpoliser finns någon annanstans.

Om man på allvar vill göra gott, skydda alla medborgare och ge dem som bor i utanförskapsområden samma förutsättningar som resten av befolkningen talar man klarspråk, är tydlig och försöker förstå de strukturer som håller människor instängda. Man lyssnar också på politiska förslag utan att söka onda motiv och därefter karaktärsmörda motståndare.

Bara så kan vi komma tillrätta med den allt större otryggheten som drar över Sverige.

Läs även: Brinkemo: Klanuppgörelsen i Lund – en fråga om heder

Per Brinkemo

Per Brinkemo är kolumnist i Bulletin. Han har en examen i religionsvetenskap och har jobbat som journalist för både tidningar och tv, t ex Uppdrag Granskning. Under fyra år var han projektledare i en somalisk förening i Rosengård. Han är också föreläsare och författare, och har bland annat skrivit om klansamhällen i de båda böckerna "Mellan klan och stat" och "Klanen".