Det kryper allt närmre.

Våldet.

Ungdomsrånen har ökat med 100 procent sedan 2015, rapporterade Sveriges Radio häromdagen. Jag tror inte på siffrorna.

Situationen är sannolikt långt mycket värre.

Jag har inga siffror att presentera.

Men jag har vänner.

Med all sannolikhet finns det ett stort mörkertal vad gäller våld, hot om våld, rån och utpressning. Vad gäller begränsat rörelsemönster och rädsla. Det är bara det att många inte anmäler. Och det finns i många fall ett specifikt skäl till det.

Bara i min allra närmsta vänkrets hör jag den ena historien efter den andra, jag som bor i universitetsstaden Lund i ett medelklassområde.

Läs även: Dahlman: Skyll inte hjärtlösa ungdomsrån på fattigdom

Häromdagen sprang jag på en god vän som var helt skärrad. Hennes son hade dagen före berättat att han överfört 3 000 kronor till några killar som krävt honom på pengar sedan han stött på dem på en skolgård, några hundra meter från hemmet. Det räckte med att förövarna hade visat en bild på det vapen de skulle använda om pengarna inte sattes in på deras konto. Det hör till saken att den enea pojken och hans stora släkt är känd för kriminalitet, vilket sonen kände till.

Sonen vågade först inte berätta för sina föräldrar. En första utbetalning hade gjorts för sex veckor sedan. Den andra för några dagar sedan. Sen brast det för sonen och han berättade för två chockade föräldrar.

Om de har polisanmält?

– Vår son skulle aldrig våga vittna. Vi vill inte utsätta honom för det. Det är nog jobbigt som det är, säger mamman.

Ytterligare en familjs son i min närhet råkade ut för samma sak.

– Den andra familjen som vi talat med resonerar likadant, säger mamman som jag samtalar med.

Mamman berättar för mig att de båda 14-åriga förövarna hade sagt att om sonen inte hade pengar att betala skulle han vara tvungen att sälja cannabis åt dem.

Sonen tog ut pengar från sitt sparkonto och när summan inte räckte gav han bort en elektronisk pryl som var värd runt 500 kronor.

– Vi har de senaste dagarna hämtat vår son på skolan. Man blir sjuk i hela kroppen av det här, säger mamman.

Pappan är upprörd och utbrister:
– Vilka jävlar!

Men ändå, de polisanmäler inte.

Kan man klandra dem?

Läs även: Antalet ungdomsrån har dubblerats – på fem år

En annan familj i min närhet har en son som trakasserats i skolan av en 14-årig pojke. Han har inte rånats men på ett psykologiskt plan råkat illa ut. Pojken hävdar att sonen snackat skit om hans släkt. Sonen svarade:

– Jag vet inte vem din släkt är.

14-åringen hotade sonen, hetsade andra mot honom och kallade honom rasist. Snart fick han mordhot via en film från en okänd kille som dragits med i mobben.

Om föräldrarna polisanmälde?

De vill inte utsätta sonen för ännu mer lidande.

Ytterligare en familj i min närhet har en son som är tillsammans med en flicka från en utpräglad hederskultur. De går på samma gymnasieskola men vågar aldrig visa sig tillsammans utomhus. De umgås bara hemma hos honom. Delar av hennes släkt är kriminell. Flickans tidigare pojkvän åkte på ordentligt med stryk när det hade uppdagats att hon var tillsammans med någon som de inte godkänt. Oron finns där hos pojkens föräldrar. Kan också vår son råka illa ut?

Har de gjort någon orosanmälan till socialtjänsten?

Nej, precis som i de ovan nämnda exemplen drar de sig för att inte, i det här fallet, ställa till något för flickan som de tycker mycket om. Det skulle ju kunna uppdagas att hon har en relation i hemlighet.

Ett mjukt samhälle som det svenska där konflikter sedan generationer har lösts av en tredje part och där förmågan att mobilisera släktingar för en kraftmätning är obefintlig, står sig slätt när andra mer våldsbenägna maktstrukturer äter sig in. Ett samhälle där de flesta har samma uppfattning om rätt och fel, som har en gemensam bild av hur man löser konflikter, står handfallet när det plötsligt handlar om ens egen förmåga att stå upp för vad som är rätt. När det inte längre finns konsensus om gemensamma spelregler, utan det handlar om ett antal individer i en släkt med våldskapital, uppstår osäkerhet om hur man ska hantera konfliktsituationer.

Det är då rädslan tar grepp.

I den bästa av världar skulle samtliga ovan nämnda föräldrar anmäla det som skett. Men när rädslan tar grepp om en, när man befinner sig på en spelplan som man tidigare inte beträtt, när man börjar tvivla på statens förmåga att kraftfull, snabbt och effektiv komma åt förövare, då kryper man in i sin kokong, backar, drar sig undan och hoppas att det var sista gången ens barn råkar illa ut. Ändå vet samtliga föräldrar som jag talat med, att på sikt är det en katastrof om det här får äta sig in i samhällskroppen. Men man gör ju allt för att skydda sina barn.

Läs även: DEBATT: Ta ifrån kriminella deras svenska medborgarskap

Allt det här sker gradvis, smygande. Alla enskilda tänker först och främst på sig själva och sin egen familj, vilket är förståeligt. Man vill inte ha bråk, inte utsätta sina barn för fler obehagligheter.

De här psykologiska mekanismerna måste tas med i beräkningen när undersökningar om ungdomsvåldet presenteras.

Jag är ganska säker på att det finns ett enormt mörkertal. Det krävs oftast misshandel i samband med rån för att det ska bli en polisiär fråga.

Men om det ”bara” är rån genom hot om våld. Om det ”bara” är utpressning.

Då är det nog färre som anmäler.

Jag tror att mörkertalet är stort.