Carl Eos om fackens klimatombud: ”Försöker skohorna in frågan”

I en debattartikel i Smedjan belyser Carl Eos, skribent och tidigare facklig förhandlare, hur allt fler fackförbund inom offentlig sektor satsar på så kallade klimatombud. Han lyfter fram att förbund som Vision, DIK och Naturvetarna aktivt arbetar med att få ut förtroendevalda som ska driva klimatfrågor på arbetsplatserna.

Samtidigt riktar Eos skarp kritik mot satsningen. Han menar att facken överskrider sina befogenheter.

– Normalt sett så ägnar sig ju fackförbund åt arbetsmiljöfrågor, anställningsvillkor och lönefrågor. Börjar man blanda in till exempel klimatfrågan som här då, då menar jag att man börjar röra sig utanför, säger han till Bulletin.

Skattebetalarna får stå för notan

Enligt Eos är det i praktiken omöjligt att veta exakt hur mycket klimatarbetet kostar. Men han pekar på att ett avtal för kommuner och regioner ger fackförbund rätt till minst fyra timmar per medlem och år i facklig tid.

– Stora fackförbund då som kanske har många tusen medlemmar de får ju ganska mycket facklig tid. [...] Vi vet ju inte i praktiken hur om det är så att de här andra frågorna glider in mer och mer i den verksamheten, säger Eos.

Eftersom det främst är fackförbund inom offentlig sektor som driver klimatfrågor hamnar kostnaden ytterst på skattebetalarna, menar Eos. Han ifrågasätter om alla skattebetalare verkligen vill finansiera den utvecklingen.

”Måste gå in i arbetssituationen”

Förespråkarna hävdar att klimatfrågan är en arbetsmiljöfråga och därmed naturligt facklig. Men det argumentet håller inte, enligt Eos.

– För att någonting ska bli en arbetsmiljöfråga så måste det gå in i den faktiska arbetssituationen för den enskilde [...] de allra flesta är ju inte det, utan det handlar snarare om att man kanske försöker använda ett visst arbetsrättsligt område för att få möjlighet att ägna sig åt klimatfrågan. Man försöker så att säga skohorna in den frågan, säger han.

Han menar att klimatarbete på arbetsplatsen i praktiken handlar om verksamhetsstyrning, exempelvis investeringar, inköp och resepolicyer. Det är frågor som normalt är arbetsgivarens ansvar.

Naturvetarna: ”Bygger på samverkan”

Petra Malm Danielson, avdelningschef för marknad och samhällspolitisk påverkan på Naturvetarna, delar inte Eos bild. Hon menar att förbundets satsning på ”förtroendevalda med hållbarhetsfokus” bygger på dialog med arbetsgivaren.

”Det är helt frivilligt och bygger på att man först fört samtal med såväl arbetsgivare som den lokala klubben, för att vara överens om att frågorna har en del i det gemensamma samtalet”, skriver hon i ett mejl till Bulletin.

”Det finns med andra ord inget aktivistiskt över detta, utan bygger på ömsesidigt samarbete och samverkan”, skriver Malm Danielson.

Personligt engagemang driver på

Eos tror att utvecklingen delvis beror på att förtroendevalda på hög nivå inom fackförbunden personligen är engagerade i klimatfrågor.

– Jag är ganska övertygad om att det beror på att det finns ett antal förtroendevalda på hög nivå i de fackförbunden som personligen är väldigt intresserade av de här frågorna och därför driver på för att de vill ägna sig åt de frågorna helt enkelt snarare än de kanske lite tråkigare vardagliga fackliga frågorna, säger han.

Han pekar också på att vissa förbund försöker använda klimatfrågan för att rekrytera nya medlemmar som kanske inte lockas av traditionella fackliga frågor.

Varnar för splittring

Eos tror att utvecklingen riskerar att skapa konflikter inom fackföreningsrörelsen. Han menar att många medlemmar kan upptäcka att facket ägnar sig åt annat än det de gick med för.

– Då kanske facket så att säga biter sig själv i svansen lite grann eller ställer till det för sig själv när de personerna inte längre vill vara med, säger han.

Malm Danielson ser inga sådana tendenser.

”Att arbetstagare är en del av en konstruktiv dialog på arbetsplatsen kring de här frågorna är något som jag tror merparten av alla förbund och även centralorganisationer ser positivt på”, skriver hon.

Eos efterlyser en intern diskussion inom facken om huruvida klimatsatsningarna verkligen gynnar medlemmarna och den svenska modellen på lång sikt.