Facebook noscript imageDahlman: En bråkande opposition vinner inte val
Carolin Dahlman
Krönikörer
Dahlman: En bråkande opposition vinner inte val
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Foto: Fredrik Sandberg/TT

För att få till stånd ett maktskifte måste de fyra partier som vill byta ut nuvarande regering hålla ihop. Om de ska gräla med någon nu är det den rödgröna sidan.

KRÖNIKA. Miljöpartiet och Socialdemokraterna ryker alldeles säkert ihop bakom kulisserna. Dessutom måste Stefan Löfven (S) försöka glädja både Centerpartiet och Vänsterpartiet som står långt ifrån varandra.

Men de rödgröna lär tyvärr ändå få fortsätta styra så länge Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Liberalerna inte tydligt visar att de gillar varandra. Det skapar inte tillit om väljarna ser en massa internbråk och hur knivar sticks i ryggen.

Även de som förstår att en regering under Ulf Kristersson (M) skulle leverera kaxigare och smartare politik kan bli avskräckta av käbbel. I politik behövs ju inte bara snack, utan även verkstad. Inte bara slogans på glättiga valaffischer, utan främst timmar i möten och träigt dividerande kring detaljer.

Relationer spelar roll. Förhandlingsförmåga trumfar ofta förmågan att få likes i sociala medier.

Politik är en förtroendebransch. Risken finns att folk anser att det blir kaos oavsett vilken sida som vinner, och att man då väljer tryggheten. Den rödgröna röran vet väljarna ungefär hur den smakar, medan en exotisk nymodig blågul röra däremot kan kännas lite suspekt.

Både i toppen och på gräsrotsnivå behöver de fyra i opposition därför rycka upp sig. De måste visa att striden mot de rödgröna är viktigare än att käftas internt.

Särskilt gäller det SD. Partiet gör sedan länge en grej av att M svajade till under åren med Fredrik Reinfeldt (M). Men att M nu återgår till sina liberalkonservativa rötter betyder inte att man har kopierat SD. Nu krävs fokus på framtiden snarare än tröttsamt besserwissertjat om vem som hade rätt för tio år sedan.

Bitterheten hos SD för att ha svartmålats för sina åsikter om migrationen är till viss del förståelig. Men vad tjänar det till att fortsätta älta offentligt?

När Elisabeth Svantesson intervjuades i SVT:s 30 minuter sa hon att hon hade ändrat sin syn på SD. Man kan tycka att SD borde glädjas över att fler har bytt åsikt både i sak och kring partiet, men Svantesson fick hård kritik i sociala medier.

Det känns som en usel strategi om man verkligen vill få igenom sin politik. När man förminskar det parti som faktiskt kommer att låta SD få inflytande, förstör man ju högerblockets chans att vinna valet. När SD utmålar M som ett slags svikande härmapor öppnar de alltså för fortsatt S- och MP-styre.

Samma sak gäller frågan om hur nära M-KD-L ska samarbeta med SD. Ulf Kristersson (M) vill inte ta in SD i regeringen, delvis eftersom man tycker olika i många frågor.

De fyra kan enas kring migration och brottslighet, men i många andra frågor – särskilt ekonomiska – står man långt ifrån varandra. Därmed blir det svårt att jobba ihop i regering; jag är övertygad om att båda parter skulle förlora på det.

I våras sa ju Jimmie Åkesson (SD) själv att hans parti inte har några lojaliteter till borgerligheten, att SD kommer att vara en bromskloss om M och KD går för långt högerut.

Därför är det svårt att begripa varför SD mindre än ett år före valet söker konflikt kring saken. I helgen sa SD-toppen Henrik Winge till Svenska Dagbladet att partiet förbereder en ”äntringsstyrka” för att kunna styra flera departement. (23/10).

Han tycktes inte förstå att det kan skrämma iväg väljare från högerblocket om SD bjuds in i regeringen. Han verkade inte fatta att det skadar hans eget parti att pressa för hårt och kräva för mycket för snabbt. Att dessutom amplifiera en spricka så nära valrörelsen är inte jättesmart.

Även Liberalernas vänsterfalang verkar göra allt de kan för att förstöra för högern genom att splittra. Om väljarna inte är säkra på vad de får för sin röst blir det som en blind dejt med slumpmässigt vald person på Tinder. Och att locka stödröster från M lär bli svårt.

Svensk politik har inga lyckliga familjer just nu. Men de som önskar få makt att kunna genomföra politik för ett tryggare och friare Sverige borde i alla fall försöka läka sina relationer. Även om de inte dansar ihop i orange som Alliansen borde de gräla bakom lyckta dörrar. Äktenskapsterapi, kanske?

CAROLIN DAHLMAN
carolin@bulletin.nu
Facebook: Carolin Hanna Dahlman
Twitter: carolindahlman
Instagram: carolinhannadahlman

Läs gärna också: M och KD måste ha en plan för SD-samarbetet

Carolin Dahlman

Carolin Dahlman är högerliberal krönikör. Hon har studerat fil kand i statskunskap och sociologi samt journalistik för akademiker vid Uppsala universitet. Hon har arbetat som politisk opinionsjournalist sedan 1997, senast som politisk redaktör för Kristianstadsbladet i sju år. Hon har skrivit böcker och rapporter för Timbro samt krönikor och debattartiklar för ett stort antal medier.