KRÖNIKA. Jag minns hur min mormor brukade skölja ur plastpåsar och hänga dem på tork över kranen i diskhon, för att sedan använda dem igen för nästa omgång ojämna, hembakta kanelbullar. Att slänga påsarna i soporna och ta nya ur rullen var otänkbart.

Hon växte upp i en tid när folk såg sin taskiga ekonomi i ögonen och gjorde något åt saken i stället för att gnälla i syfte att få mer i bidrag av någon ”där uppe”.

Numera ser det annorlunda ut, tyvärr. Nu sitter alltför många som ett slags bortskämda, hjälplösa barn och kräver sin rätt. ”Det är synd om mig, så hit med pengarna”, liksom.

Jag läste en SVT-intervju med en före detta kriminell gangsterrappare som menade att unga vill nå framgång och därför inspireras av knarkbossar. Det var visst ”sociala strukturer” som var skälet till det. ”Jag tycker politiker och media borde ta sig i kragen och kolla på vad som egentligen är fel, för det är inte fel på oss utan det är områdena vi bor i”, sa rapparen (19/8).

Bullshit. Kidsen har minsann skola, kuratorer, socialtjänst och fritidsgårdar att tillgå, och inga som helst skäl till att klaga. Om de vill nå framgång är det bara att börja plugga, starta företag eller kämpa på.

Men vi lever tyvärr även i en nu-nu-nu-nu-kultur där fler vill ha grejer på en gång i stället för att jobba ihop till dem. Det gör att vissa helt enkelt stjäl och att andra tappar sugen om de inte vinner Grammis efter en timmes lektion på kulturskolan.

Förra veckan uttryckte Camilla Läckberg och Laila Bagge frustration över att många unga sökte omedelbar framgång utan ansträngning. ”Man vill inte jobba, man vill inte studera vidare”, röt Läckberg. ”Man vill ta betalt från första stund”, sa Bagge (Aftonbladet 1/9).

Det där med långsiktighet tycks många svenskar dessvärre ha svårt att hantera.

Kronofogden fick under 2020 in rekordmånga krav om obetalda skulder. Mellan 2019 och 2020 nära fördubblades antalet 18–30-åringar som sökte skuldsanering.

”Vi ser ganska tydligt att det saknas en ekonomisk grundkompetens hos de yngre som kommer ut från skolan”, förklarade Per-Olof Lindh från Kronofogden för TV4. Han menade att ”risken är att det här blir ett långvarigt problem, och ett samhällsproblem” (17/2).

Ja, nog kan det bli trassel för den gemensamma ekonomin om fler shoppar loss utan hejd och sedan springer till dem som har skött sig för att få hjälp med elräkningen.

Nyligen skrev Sydsvenskan att ”skolstarten innebär ångest för fattiga barnfamiljer” (17/8). En familj med fem barn berättade hur tufft det var när barnen behövde nya väskor och skor. Men hur tänkte paret om de redan hade dålig ekonomi och ändå valde att skaffa ett barn till?

De hade ansökt om ekonomiskt bistånd, men inte fått. Tack och lov skulle jag säga. Om man fattar dåliga beslut bör man själv få ta konsekvenserna. Det kan låta hårt, men om folk tror att de ständigt kan förlita sig på andra för sin försörjning blir det respektlöst.

I värsta fall kan det ekonomiska frifräseriet utan eftertanke göra att fler blir fattigpensionärer framöver.

Redan i dag är ju många gamla fattiga, vilket självklart är tragiskt. Dock bär många skuld till sin egen situation. Om man har varit hemma med barn i stället för att jobba blir det ju mindre sparat, eller hur? Även på det här området behöver fler ta ansvar.

Vem ska annars betala för dem som inte har betalat in?

Jag tror att hjälplösheten späds på av det faktum att skulden för individers misslyckande ofta läggs på ”samhället”. Det är skolans och utbildningsministerns fel att barn misslyckas i skolan. Det är socialtjänsten och polisen som borde ha gjort mer när unga blir kriminella. Det är ekonomiska klyftor som är orsak till fattigdom. Och så vidare.

Men även om politiker självklart har makt så kan de inte göra mirakel. De kan inte fixa till Sverige och varje enskild svensks bankkonto och liv uppifrån.

Politiker behöver bli tuffare och tydligare kring det.

Ställ högre krav på bidragstagare. Sluta dadda med minsta utsatt grupp. Begär att föräldrar stiger in och håller ordning på sina barn. Fräs ifrån om unga i förorten skyller på att de inte har nån lokal.

Livet är en kamp för de flesta av oss, så acceptera.

Det är ett kärleksbudskap, hur märkligt det än kan låta.

CAROLIN DAHLMAN
carolin@bulletin.nu
Facebook: Carolin Hanna Dahlman
Twitter: carolindahlman

Läs gärna också: Ingen tvingar låginkomsttagare att röka ihjäl sig