Sedan urminnes tider har avund setts som en av människans sämsta egenskaper. I de tio budorden förbjuds åtrå till andra människors egendom, eller som det uttrycks för första gången på svenska i Gustav Vasas Bibel från 1541:

Tu skalt icke haffva lust til tins nästes huus.

Påven Gregorius den förste utarbetade för 1 500 år sedan en lista över de sju dödssynderna, där avund ingår. I den medeltida bildkonsten symboliserade en hund avunden och det beror troligen på en flera tusen år gammal fabel, som ibland felaktigt tillskrivs Aisopos. En hund ligger i denna fabel i en krubba full med hö och en häst försöker äta höet, men hunden hindrar det. Då säger hästen till hunden att trots att hunden själv inte kan äta hö vill den hindra hästen från att äta det. I en gammal svensk version, Esops fabler (1895) är det en oxe som hindras från att äta höet och den säger till hunden:

Argsinta kräk, själf kan du ej äta höet, och likväl vill du ej tillåta någon annan att få det.

Att inte unna någon annan det man har, även om man själv inte har användning för det, kallas ju missunnsamhet. Såvitt jag kunnat upptäcka finns det ordet bara på de skandinaviska språken. Engelskan måste ta till nödlösningar som begrudging för att beskriva missunnsamhet. Google translate översätter i flera fall missunnsamhet med andra språks synonymer till gulsot.

I gengäld har både engelskan och franskan två ord som båda lite slarvigt kan översättas till avund, nämligen jealousy/jalousie och envy/envie. Jealousy kan översättas till svartsjuka, medan envy är mer renodlad avund. Filosofen John Rawls menar i sitt klassiska verk A Theory of Justice (1971) att skillnaden mellan jealousy och envy är att jealousy är viljan att behålla det man har, utan att vilja dela med sig till andra, medan envy är viljan att ha det någon annan har.

Läs även: Skogkär: Språkförbistring i invandrarland

Andra talar om en positiv och en negativ aspekt på avund. Om jag avundas någon för att denne har en snyggare bil än jag har och det gör att jag arbetar hårt och på så vis tjänar tillräckligt för att köpa en lika fin bil, har jag med det inte skadat någon, utan min arbetsamhet har tvärtom bidragit till det allmänna välståndet. Men om min avund i stället övergår i missunnsamhet, så att jag försöker stjäla bilen från den andre, eller vandaliserar den därför att jag inte vill att den andre skall ha en snyggare bil, är det en negativ avund som är skadlig; inte enbart för den andre, utan också för mig själv. Jag hade kunnat lägga den energi som jag använder på missunnsamhet på något nyttigt i stället. Mitt beteende skadar alltså även mig.

En gång var alltså avund och inte minst missunnsamhet något vedervärdigt. Nu är det upphöjt till dygd. Intressant nog har just John Rawls, i den ovan nämnda boken, själv bidragit till att förvandla missunnsamhet från synd till dygd. Han för ett resonemang om hur samhället kan förbättras, så att alla får det bättre. Vi kan acceptera att medelklassen får det bättre om det innebär att underklassen får det ännu bättre, men enligt Rawls kan vi inte acceptera en förändring av samhället som innebär att alla utom en viss grupp får det bättre.

Alla måste får sin del av kakan, helst en större portion för de fattigaste. Om inte är förändringen fel. Det låter ju rättvist och bra, det där. Det är inte undra på att den som skrivit en mycket tjock bok om rättvisa tänker så. Åtminstone inte förrän man börjar fundera på vad detta innebär.

Vi kan ta ett mycket aktuellt svenskt exempel. Många har redan skrivit om Björn af Kleens lustmord på makarna Barbara och Hans Bergström i form av en artikel i Dagens Nyheter förra torsdagen. Men diskussionen efteråt har kommit att präglas av om Barbara Bergström verkligen torkade av sina händer på fotografen Alexander Mahmoud eller inte.

Eftersom jag inte var där kan jag inte säga något mer om detta än att jag har personlig erfarenhet av Björn af Kleens förhållande till sanningen. När jag kollar ser jag att det i dag är på dagen exakt fem år sedan jag skrev om det i Expressen. Jag hade en tid tidigare varit på sabbatsmiddag hemma hos paret Isak och Anna Nachman och på denna sabbatsmiddag deltog af Kleen, för han höll på att skriva ett reportage om judendom, hette det.

Läs även: L vill införa obligatorisk lovskola från fyran

Så kom ett mycket vinklat reportage som gick ut på att Judiska Församlingen i Stockholm höll på att tas över av unga ortodoxa mörkermän, som ville bryta den äldre generationens öppnare syn på judendom. Det jag sade till af Kleen var vinklat så att det framstod som om jag menade exakt motsatsen till det jag menade och Anna Nachman, som kombinerar sin ortodoxa judendom med mycket uttalad feminism, framställdes som en undergiven hemslavinna. Det enda som gladde mig var väl att jag framställdes som tillhörande den unga generationen. Det är jag dessvärre inte bortskämd med längre.

Det var helt uppenbart att Björn af Kleen bestämt sig för vad som var sant i förväg och vår uppgift var bara att bekräfta hans förutfattade mening. Reportaget om makarna Bergström verkar vara tillkommet enligt samma princip.

Men af Kleens reportage är ju bara en stilla kvällsbris i jämförelse med den storm som sedan blåste upp, där ledarskribenter fritt ur egen fatabur diktat om att Barbara Bergström beter sig som en som är van att befalla, hunsa och göra skillnad på folk, eller självaste statsminister Magdalena Anderssons lögnaktiga påstående på sociala medier att Bergström fört ut mångmiljardbelopp från Sverige till Florida.

Jag känner inte alls till makarna Bergströms handel och vandel. Det är inte heller min sak, lika lite som det är andras. Det som är väsentligt i denna fråga är givetvis resultatet av det de gör. De följer svensk lagstiftning och har inte – som felaktigt gång på gång påståtts – plockat ut en miljard i vinst från skolverksamheten. Däremot har de sålt tre fjärdedelar av sitt aktieinnehav i Engelska skolan och då fått nästan en miljard betalt. Det är fullt lagligt och kritiken präglas av avund och missunnsamhet.

Engelska skolan följer svensk lag och lever på den skolpeng svenska staten har fastställt. Att framställa det som moraliskt förkastligt – vilket ett flertal ministrar gjort på sociala medier – är dubbelmoral, präglad av missunnsamhet.

Men den värsta missunnsamheten drabbar eleverna. Engelska skolan har 42 skolor i Sverige, med tillsammans 30 000 elever. Trots fula påståenden om motsatsen kommer eleverna från både rika och fattiga familjer, från svenska familjer och invandrares och där finns också plats för elever med funktionshinder. Det som föräldrarna har gemensamt är att de vill se en bra undervisning för sina barn. Kommuner som styrs av S och V försöker få Engelska skolan att etablera sig, lika mycket som kommuner som styrs borgerligt.

Mot skolan riktas samma kritik som den John Rawls formulerade, den som hästen i fabeln framförde redan för flera tusen år sedan: Eftersom alla elever inte kan få del av denna kvalitetsundervisning, borde ingen få det. Det är missunnsamheten i dess renaste form och den är skadlig. De trettio tusen eleven som går i Engelska skolan kommer säkert till stor del att bli samhällsmedborgare i Sverige som kan förbättra landet, också för dem som inte fått förmånen att gå i skolan. Blott den missunnsamme vill förhindra något sådant.

Och om politiker eller andra retar sig på att makarna Bergström tjänar pengar på sitt företag, behöver de inte alls bedriva smutskastning. Verktyget ligger i deras egna händer. De behöver bara minska på skolpengen. Men om de vill tillämpa samma skolpeng för alla skolor uppstår ju då problemet att kommunala skolor inte är lika kostnadseffektiva. Varför det är så kan man ju fundera på, medan man samtidigt grunnar över varför Abdirizak Waberis överföringar av vinst från Römosseskolan till islamister i Somalia och till egna nöjen i Thailand inte orsakar samma smutskastningskampanjer