Ukrainas president Zelenskyj betonade i sitt tal inför den svenska riksdagen i går att de blågula färgerna förenar Sverige och Ukraina. Bulletins programvara är huvudsakligen framtagen av ukrainska programmerare, verksamma i Kiev. De hjälper oss fortfarande när det behövs och de har faktiskt arbetat åt oss också under de senaste veckorna, under brinnande krig, från Kiev. Man kan därför säga att Bulletin är ett exempel på samarbete mellan Sverige och Ukraina. Solidaritet med Ukraina är en orsak till färgbytet, men det finns fler.

Sverige har vanskötts under många år nu. Därför vill vi se ett regeringsbyte vid höstens val. När de som främst bär ansvaret för den kaotiska situationen, Miljöpartiets politiker, systematiskt började kalla regeringsalternativet för ”blåbruna”, svarade vi med att i stället föreslå benämningen det blågula blocket. Det är glädjande att se att benämningen spritt sig.

Det vore väl för mycket begärt att MP-politikerna själva förstod att de genom att kalla politiska motståndare ”bruna”, med andra ord nazister, inte bara relativiserar ett av världshistoriens värsta brott mot mänskligheten, utan också sätter sig i samma båt som Vladimir Putin. Han hävdar ju att hans anfall mot Ukraina skett för att ”rensa bort nazismen”. Ja, det finns nynazistisk beväpnad milis i Ukraina. Det ska inte förtigas, men heller inte överdrivas. Överdriver man springer man Putins ärenden och bidrar än en gång till relativisering. I det sammanhanget är det också värt att påpeka att president Zelenskyjs egen familj till stor del mördades i Förintelsen. Rysslands överrabbin Berel Lazar, som är personlig vän med Putin, har vädjat till honom att stoppa angreppet på Ukraina, vilket han knappast hade haft skäl att göra om det verkligen handlade om att bekämpa nazism.

Läs även: Zelenskyjs tal till riksdagen – varnar för rysk attack mot Sverige

Rabbin Lazars far är född i Wien. Alla i hans familj, utom en åttaårig syster, hade lyckats få visum till USA efter Anschluss, när Österrike anslöts till Hitlers Tyskland 1938. Det problemet löstes genom att systern fick resa med en grupp på tjugo judiska barn som skickades till Norge. När alla norska judar skulle deporteras till Auschwitz 1942 räddade medlemmar ur den norska motståndsrörelsen dessa barn och de lyckades ta sig till Sverige genom en åtta timmar lång vandring i snön och de djupa skogarna mot Värmland. En pojke i samma grupp var min far.

Varför räddade motståndsrörelsen dessa barn och många andra? Därför att de såg dem som landsmän som man måste rädda livet på. Barnen hade visserligen bara bott i Norge i fyra år och var inte norska medborgare, men det hade inte spelat någon roll. Tre år senare, när freden kommit, bestämde sig dessa nu halvvuxna barn att återvända till Norge. Min pappa berättade att det inte fanns något att återvända till i Wien. Föräldrarna var antingen mördade eller hade flytt. De hade kunnat stanna kvar i Sverige, men den uppoffring norrmän hade gjort för deras överlevnad gjorde att de kände samhörighet med Norge.

Läs även: Dan Korn: Zelenskyjs tal till svenska nationen

Vår krönikör Ann Charlott Altstadt har träffande skrivit om ”den ängsliga urbana pellejönsklass av mainstreamhipsters” som bland andra Calle Schulman tillhör, han som apropå att försvara Sverige i händelse av ett ryskt anfall inte vill göra det, eftersom nationalism är rasism. Den norska motståndsrörelsen, som verkligen var patrioter i sann bemärkelse, gjorde ingen skillnad på ursprung, etnicitet eller religion, utan räknade dem som bodde i Norge som norrmän. Nationalism i dess sanna form – inte imperialism som kallar sig nationalism, inte heller landsförrädare som de norska nazisterna, som också gick under falsk flagg – är raka motsatsen till rasism och om du tar bort den så får du inte en bättre värld, tvärt om. Den brittiske filosofen Roger Scruton har träffande skrivit så här:

”Ta bort gränser och människor börjar identifiera sig, inte efter land och lag, utan efter stam, ras eller religion. Nationalitet är sammansatt av land tillsammans med berättelsen om landets besittning. Det är en form av territoriell lojalitet som har möjliggjort för människorna i Västvärldens demokratier att leva sida vid sida, att hedra varandras medborgerliga rättigheter trots stora skillnader i tro och utan långa band av familj, släktskap eller urgamla lokala sedvänjor för att stärka solidariteten dem emellan. Därför att på hembygdskänslans grund har det varit möjligt att skapa en form av civil patrotism som erkänner institutioner och lagar som delad egendom och som kan välkomna dem som har ingått i det sociala kontraktet utifrån. Du kan inte immigrera till en stam, en familj eller en tro, men du kan immigrera till ett land under förutsättning att du är villig att lyda de regler som gör det landet till ett hem.”

Detta kan i både Sverige och Ukrainas fall symboliseras med de blågula färgerna.