Miljöpartiets språkrör, tillika regeringens bostads- och jämställdhetsminister Märta Stenevi har under den senaste tiden konsekvent benämnt den politiska oppositionen, bestående av M, KD och SD för ”det blåbruna blocket”. Hon har kritiserats för detta på ledarsidor och i riksdagen, bland annat av Ebba Busch, när riksdagen öppnade för hösten. Med brunt menas som bekant nazism.

I stället för att be om ursäkt fortsätter Stenevi att använda begreppet. Hon har skrivit en debattartikel i Expressen där hon frågar varför Busch blir så kränkt av ordet, där hon insinuerar att det beror på att Stenevi genom användandet av ordet skulle avslöja att KD övergett sin kristna politik. I en intervju i Expressen säger hon några dagar senare att hon tänker fortsätta att säga blåbrun. Det är enligt henne ett vedertaget begrepp.

Läs även: Skogkär: Miljöpartiet är riksdagens verkliga extremparti

Men det är inte kristendomen KD övergett. Kristendomen är ju en bred palett av inställningar och trosuppfattningar, inte alls så enkelspårig som Stenevi försöker framställa den. Däremot kan man säga att KD åtminstone delvis övergett en viss form av utopisk inställning, som känns igen också i sekulära sammanhang. De bibliska profetiorna om en lyckligare framtid, då lammen skall vila bredvid vargarna och människor skall leva i fred och överflöd, är tidiga texter om en utopi, en god framtid att sträva efter. Men den främste profeten, Mose, säger också:

Det kommer aldrig att saknas fattiga i landet. Därför ger jag dig denna befallning: Öppna handen för din broder, för den fattige och nödlidande i ditt land. (5 Mos. 15:11)

Bibeln berättar alltså å ena sidan om en bättre framtid, å andra sidan säger den att också i den bättre framtiden kommer inte allt att vara perfekt. Det är en utopi med förbehåll och en förmaning att hjälpa människor, just därför att tillvaron inte är perfekt, att din hjälp därför behövs.

Utopiska rörelser, som strävar efter en gyllene framtid, har ofta en förmåga att glömma bort den där biten om att också i utopin kommer lidande och olycka att finnas, eftersom detta alltid varit människans följeslagare. De som glömmer bort det tragiska inslaget strävar efter det perfekta idealtillståndet och det gäller då sannerligen inte enbart religiösa rörelser. Kommunismen, socialismen, liberalismen, fascismen och nazismen har alla sina visioner om en lyckligare framtid. Och det gäller också miljörörelsen. Men vissa visioner är mer sakliga än andra. Liberalismens vision är ett bättre samhälle, men knappast ett messianskt tillstånd. Klassisk socialdemokrati har ett tydligt konservativt inslag, med en krassare och mindre utopisk syn på tingen.

Fanatismen hänger dock tydligt samman med en utopi utan några tragiska inslag. Om bara vissa problem undanröjs kommer lyckoriket. För kommunisterna var det kapitalismen som skulle bort och på den vägen fick man förfölja och mörda människor som uppfattades som kapitalister, också om de i själva verket var fattiga småbönder. Men om man vill laga en omelett måste man knäcka ägg, menade de. Vill man åstadkomma utopin måste man alltså röja bort hindren. Ändamålet helgar då medlen. I vår tid ser vi utopiskt lagda islamister som bara behöver spränga lite fler bomber, mörda ytterligare några kuffar och strida för ytterligare lite mark för att himmelriket på jorden i form av ett nytt kalifat ska infinna sig.

Läs även: Stenevi (MP) om migrationspolitiken: Kan ta emot betydligt fler

Den som strider för något gott kommer alltid att vara beredd att vara värre än andra. Därför kommer, enligt den tyske statsvetaren Carl Schmitt, världens blodigaste krig att vara det som utkämpas för att uppnå världsfred. Trots den insikten, skriven på 1920-talet, gick Schmitt själv in i nazistpartiet några år senare. Och är det någon rörelse som tydligt illustrerar hur ändamålet helgar medlen, är det just nazismen. För Hitler och hans efterföljare var det världens judar som skulle undanröjas för att lyckoriket skulle uppstå. Därför påpekade Heinrich Himmler i sitt tal i Posen i oktober 1943 att det krävdes uppoffrande från SS-männen och soldaterna, för det är inte lätt att kallblodigt mörda små barn. Men för den goda sakens skull var det ju nödvändigt. Om man inte svalt och mördade miljoner oskyldiga människor, skulle ju det ariska lyckoriket inte komma.

Det har redan hänt och det kommer säkert att hända igen, att man argumenterar för att eftersom människan är jordens största miljöbov vore det bästa om människan utrotades. Jag säger inte att Miljöpartiet har sådana åsikter i sitt partiprogram, inte heller att Märta Stenevi hyser dem, men människor som tänker så – och de finns – röstar med största sannolikhet hellre på MP än på SD. Ideologier är ett svårt och brett ämne. Man kan argumentera för att olika ideologier har liknande tankegods, kanske rentav hämtade ur samma källor, men det gör dem inte per automatik jämförbara. Visst har SD haft väldigt många skandaler med rasism och andra olämpliga företeelser genom åren, men allt som är dåligt är faktiskt inte nazism. Fanatismen är den stora faran, eftersom den förmår människor att utföra onda handlingar i godhetens namn. Och människor med den läggningen torde åtminstone numera hittas lättare i MP än i SD. Därmed inte sagt att MP är några nya nazister. Men det är, trots de besvärande skönhetsfläckarna, inte heller SD.

Det är inte bara Ebba Busch som Märta Stenevi kränker när hon kallar den politiska oppositionen i Sverige blåbrun. Hon kränker dem som överlevt nazismens fasor, varav en del ännu finns bland oss. Hon kränker minnet av nazismens brott genom sin skamlösa relativisering. Hon kränker exempelvis minnet av Regina Korn, min farfars mor, och alla de av hennes barn och barnbarn som brutalt mördades. Därmed kränker hon även mig. Det är svårt att förlåta sådant.