I Admiring Silence (1996) är huvudpersonen en östafrikansk man bosatt i England, som genomgår en fyrtioårskris. Läkaren säger till honom att ta det försiktigare med spriten, eftersom män från Karibien ofta drabbas av hjärtproblem. Att läkaren utan att fråga, enbart utifrån hudfärgen, utgår från att hans patient kommer från en helt annan del av jordklotet, är en sådan där antydan om en sorts vardagsfördomar som få av oss går fria från.

Mannen är sambo med en engelsk kvinna av överklassbakgrund och skildringen av hennes föräldrars reaktion på deras förhållande, där de så uppenbart tycker illa både om att de bara är sambo och att han är svart, men ändå håller skenet uppe, är lysande. Men ännu mer lysande är de fina antydningarna om att kvinnan ser sin svarte sambo som en del av ett upprorsprojekt mot föräldrarna. Under ytan är hon på ett vis mer fördomsfull än föräldrarna. Hennes kärlek är beroende av att hon genom hans hudfärg kan förödmjuka sin mor.

Läs även: Lindén: ”Skräcken, skräcken” står sig fortfarande

Ingen går fri från fördomarna, allra minst mannens släktingar, när han efter tjugo år i England åker hem på besök till ön Zanzibar på Afrikas östkust och hans mamma försöker få honom bortgift med en ung kvinna på villkor att han bekostar hennes studier. Ställd inför detta tvingas mannen avslöja sitt tjugoåriga förhållande med en engelsk kvinna och att de har en dotter som är sjutton år. Mamman svarar att något inom henne känner avsmak. Att gifta sig med en vit engelska är ju nästan lika illa som att gifta sig med en judinna, säger hon.

För att hålla sin svärfar på gott humör berättar mannen historier om Afrika, som bekräftar dennes förutfattade meningar om vilken stor insats engelsmännen gjorde för att upplysa barbarerna. För sin sambo berättar han andra historier, mest förenklade versioner av sina komplicerade hemförhållanden, som att den han beskriver som sin pappa egentligen är hans fosterfar, eftersom pappan spårlöst försvunnit. Berättelserna läggs till rätta beroende på publik.

Det är inte svårt att förstå att det är så Gurnahs böcker också kommit till. Ingen av dem är självbiografisk, men nästan alla är skrivna i jag-form och även om berättelserna är ren fiktion är det uppenbart att delar av berättelserna bygger på verkliga händelser som Gurnah själv upplevt eller hört berättas om. Samma personer dyker nämligen upp i olika skepnader i olika berättelser, ofta små detaljer, som mannen som sitter i en brädgård och broderar en mössa. Kvinnan som tvingas blir älskarinna åt en minister för att rädda sin bror, men där ett verkligt kärleksförhållande med tiden uppstår, vilket givetvis grämer kvinnans man. Mannen som brottas med sig själv och ömsom super och ömsom blir en from muslim. Handelsmannen som driver karavaner till det inre av Afrika, som upphört med regelrätt slavhandel, men som håller barn vars föräldrar är skyldiga honom pengar som obetald arbetskraft. Doften från trä i möbelverkstäder som är så skön att insupa att folk besöker verkstaden bara därför. Indiern i södra London som hyr ut rum i ett hus bredvid sitt eget, där flera invandrare bor, och som ger invandrarna jobb på sin byggnadsfirma. Mannen som studerar till lärare när han upptäcker en vacker kvinna i grannhuset, hur de träffas och gifter sig och hur han sedan överger henne när han inser att hennes graviditet verkar ha kommit så långt att han sannolikt inte är barnets far, utan blivit lurad in i äktenskapet för att dölja en incestuös våldtäkt.

Läs även: Lindén: Premiär med den grötmyndige magister Chronschough

Dessa berättelser förekommer i minst två, ibland tre, av Gurnahs böcker, men berättelserna skiljer sig åt i detaljer och människorna uppträder under olika namn. Huvudpersonen i Gurnahs debutroman Memory of Departure (1987) har en förfärlig far, som misshandlar sina barn och våldtar sin fru, en hycklare som super och horar samtidigt som han predikar islam och ber sina böner i moskén. I sin ungdom rövade han bort småpojkar från det inre av Afrika och sålde dem som sexslavar till arabvärlden. Det påminner om köpmannen i Paradiset, som ordnar handelskaravaner till trakterna bortom Tanganyikasjön, varifrån han förr exporterade slavar. Nu nöjer han sig med att hålla bokens huvudperson Yusuf i obetalt arbete, eftersom dennes far är skyldig honom pengar. Berättelsen om Yusuf har en tydlig parallell till Bibelns berättelse om Josef, där handelsmannens hustru trånar efter honom. Handelsmannen har också en annan slavpojke, Khalil, vars syster tvingats gifta sig med handelsmannen. Egentligen är hon en fostersyster, en flicka som fördes bort av slavjägare när hon befriades av Khalils pappa. När boken slutar tänker Yusuf på att befria systern och rymma med henne. Första världskriget utbryter och i sista minuten bestämmer sig Khalil för att rymma med en trupp militärer i den armé tyskarna hade i det som numera är Nigeria.

I Afterlives återkommer en ung man från kriget, men eftersom området numera är en engelsk koloni tiger han med sina upplevelser som tysk soldat. Han letar efter ett hus, som visar sig vara rivet. Så får vi hans berättelse, som är identisk med Yusufs, men slutet, att han låtit sig värvas, är alltså Khalils. Om handelsmannen får vi veta att en slavpojke han höll rymde med handelsmannens andra och unga hustru och tog med sig husets alla pengar. Den före detta tyske soldaten kan då berätta att slavpojken och hustrun som han rymde med var syskon. Handelsmannen hade efter detta flyttat någon annan stans. Det är alltså samma personer och berättelser i olika skepnad, på samma sätt som berättelsen om kvinnan som övergav sin man för att bli älskarinna åt en minister återkommer i olika versioner både i Gravel Heart (2017) och i By the Sea (2001).

Gurnah fick nobelpriset ”för att kompromisslöst och med stor medkänsla ha genomlyst kolonialismens verkningar och flyktingens öde i klyftan mellan kulturer och kontinenter”. Mötet mellan Afrika och Europa är ämnet för alla hans böcker och det är som Svenska Akademien säger kompromisslöst. Det finns inga självklart goda eller onda i hans berättelser. De tyska kolonisatörerna räddar livet på handelsmannen när han råkat i knipa hos en hövding i Afrikas inre i Paradiset. Att européerna bekämpade slaveriet nämns, men också deras överlägsna attityd. Utan omsvep skildrar han i Memory of Departure, By the Sea och i Paradiset afrikanska män som försöker förföra småpojkar. Korruptionen och det besinningslösa våldet i Tanzania efter självständigheten beskrivs och att naiva skandinaver på olika sätt stödjer våldsregimen skildras också. Hans skildringar från England är fulla både av uppenbar kärlek till livet där och av fördomar och rasism. Gurnah är helt enkelt en mästerlig skildrare av mänskligt liv, inklusive mindre vackra sidor av det.

Att svenska kulturskribenter framhåller hur viktigt det är att en svart fått Nobelpriset, eller att SVT:s reportage om honom framhäver hans skildringar från Afrika som någon sorts idyller, där våldsskildringarna slätas över och inget nämns om hur han skildrar helt förfärliga förhållanden, är faktiskt förminskande och så fördomsfullt att de agerar som om de stigit ut ur en av Gurnahs böcker. Man kan tänka sig vilket ämne det skulle vara för en ny roman av Gurnah.

SVT:s reportage om Gurnah inför nobelprisutdelningen slutar med en lång och väl formulerad utläggning om att Europa bör tillåta större invandring från länderna i söder och öster, det vill säga från Afrika och Asien. En gång i tiden gick folkströmmarna i motsatt riktning och européerna som då beslagtog land och mördade människor får finna sig i att nu vill människorna därifrån vara med och ta del av Europas välstånd. Det har Europa råd med, menar Gurnah.

Hade alla invandrare från de länderna varit som Gurnah, som själv började med att arbeta på ett sjukhus i England för att med tiden bli professor i litteratur, hade han haft rätt. Att det inte är fullt så enkelt bär dock hans egna böcker otaliga vittnesmål om.

Dan Korn