Ett av samtidens problem är besattheten vid litterära färskvaror. Lite tillspetsat betraktas förra årets bok som hopplöst passé och en film från 1950-talet som, stundvis, lika uråldrig som Döda Havsrullarna. Visserligen gäller detta inte alla: Gudskelov, för att använda ett daterat uttryck, finns det fortfarande specialister. Däremot måste den bokläsande allmänheten söka sig till antikvariat för att kunna köpa de verk som av förlagen inte anses så pass säljbara att de ges ut på nytt. Tyvärr har också allt fler bibliotek satt gallringen i system, något som gör intressanta titlar svårtillgängliga. Detta är några av anledningarna till att kultursidan väljer att kombinera tradition med nytänkande. Förvisso är vi inte ensamma om att i jultider ge litteraturtips men här kommer inte ”spännande debutanter” eller ”boken alla pratar om” att dominera.

Fokus kommer i stället vara på att försöka kroka upp det förflutna på nutiden.

Läs även: Lindén: Könskonst, en tröttsam termometer i samtidens armhåla

Varje dag fram till julafton kommer en bok att recenseras som på något sätt har bäring både på det förflutna och vår egen tid. Genremässigt kommer det, skamlöst, att variera mellan sakprosa, skönlitteratur och kanske smyger sig en diktsamling in bland rekommendationerna. Målsättningen är nämligen kristallklar: Det ska vara böcker som gör dig eller någon som du håller av lite klokare. Johann Wolfgang von Goethe sade att varje gång han hade avslutat en bok kändes det som han hade träffat en ny vän och vad är bättre att skaffa nya bekantskaper?

Vi börjar med att genom humorns spegel ta en titt på den svenska klassresan. Trevlig läsning.

Läs även: Ola Hansson, den skånske författaren som introducerade Nietzsche i Tyskland

Otaliga är de svenska medel- och överklassfamiljer där klassresan inleddes med att en anfader under andra hälften av 1800-talet fick möjlighet att utbilda sig till folkskollärare vid ett lärarseminarium. I bondesamhället var läraren näst prästen den myndighetsperson de flesta hade att göra med och bara det innebar prestige. Vissa var inte heller sena med att försöka uppfinna sig själva på nytt. Som att ett nytt efternamn, en vana tidigare praktiserat av prästerskapet, med ändelsen ”eus” eller ”ius” då man tidigare hetat Jönsson eller Johansson.

Läkaren och författaren August Bondeson (1854–1906) förstod att det fanns stor humor i detta. Kanske för att han själv var skomakarson. Så 1897 publicerade han fiktiva memoarer av just en sådan folkskollärare vid namn Johannes Persson. Han är son till ett småbrukarpar och ivrigt påhejad av sin mor, som tenderar att skämma bort honom, bestämmer han sig för att läsa till lärare. Johannes Persson beundrar alla former av auktoriteter samt hyser stark aversion mot dem som han upplever som okunniga eller ”olärda” för att använda hans favoritförolämpning.

Under utbildningens gång ändrar han sitt efternamn först till Kronskog och landar slutligen i ”Chronschough” för att verkligen signalera sin självupplevda storhet. Bondeson lyckas på ett formidabelt sätt skildra vad som skulle kunna kallas för ett Napoleonkomplex upphöjt till 100 och det är svårt att inte sluta skratta. Paralleller till vår tid är uppenbara: alltid finns det någon förnäm person som vill göra sig finare än vad han eller hon är, alternativt någon som vill bruka lånta fjädrar. Det är inte att undra på att talesättet ”Chronschougare” länge användes för att beskriva just sådana och det borde få en renässans. Tyvärr hann författaren bara ge ut Skollärare John Chronschoughs memoarer från uppväksttiden och seminarieåren (1897) samt Från hans första lärartid (1904). Sedan avbröt döden den tredje delen. Utan August Bondeson blev svensk litteratur lite tråkigare men magister ”Chronschoughs memoarer” finns i alla fall kvar.

David Lindén