Karl Gustaf Ossian-Nilsson (1875–1970) får väl räknas till de bortglömda författarnas skara. Det har åtminstone delvis politiska skäl. Han var under 1900-talets första år socialdemokrat. När SSU bildades 1903 var han dess första ordförande, men utsattes för hätsk kritik och lämnade posten 1904. Några år senare lämnade han socialdemokratin, något som han skrev om i sin självbiografiska roman Barbarskogen 1908.

K G Ossian-Nilsson talar på första maj i Stockholm 1906.

Han drog sig allt längre åt höger, hyllade på 1920-talet fascismen och i början av trettiotalet nazismen, men sedan insåg han sitt misstag. När andra världskriget bröt ut skrev han den antinazistiska dikten Till en förtryckare:

Vi tro på ingens knytnävsrätt

Till sina grannars gärden

Vi tro att varje stam och ätt

Ha livsrum här i världen.

Om hymnen stiger såsom tolk

För flere eller färre

Ett herrefolk är varje folk

Som är sin egen herre.

Under sin tid i SSU skrev han En ungdomsmarsch, som Per Albin Hansson ofta citerade i sina tal, men utan att nämna författaren, när denne vandrat långt från socialdemokratin.

1909 publicerade Ossian-Nilsson romanen Slätten. Den handlar så mycket om landsbygdens sociala problem att han i ett förord påpekar att det inte är så att den skrivits före Barbarskogen, eftersom den kan läsas som ett försvar för socialdemokratin. Det är en självbiografisk text, om Yngve Sjö, ”bokmänniska, ästet, kulturrepresentanten härute”, och bygger på Ossian-Nilssons upplevelser åren 1897–1901, då han var informator och privatlärare på den skånska landsbygden.

Läs även: Lindén: Premiär med den grötmyndige magister Chronschough

Den beskriver en kärlekshistoria med Hillevi, dottern till patron Munthe på godset Albygården. Hillevi ser ut som ett ”tattarbarn” och har god hand med godsets lösa hundar, som annars i sällskap med sin husbonde sätter skräck i byn. Hennes far beskrivs som ”en rå, ömsom vildsint, ömsom feg lantpatron, en fara för sin trakt, en våldsvärkare, som utan sina champagnemutor mer än en gång skulle stått inför skranket” och ”inte olik en mindre gorilla i kavajkostym”.

På byns hotell röjer patron Munthe rent ett bord genom att vräka alla glasen i golvet med hjälp av sitt ridspö:

– Fampanj, fampanj över lag, ropade han – han läspade så starkt, att det blev f av alla s- och sj-ljud – fampanj över lag! Jag beftår!

Orsaken till patrons firande med champagne är att hans fiender tänkt sig att han skulle ”fpela bank” denna dag, han ”tattarepågen” ”fom inte kan fkriva”.

Läs även: Evert Taubes formande år i Malmö

Känns detta igen? Uttrycket ”spela bank” för konkurs, en icke skrivkunnig patron av resandesläkt som läspar, håller hov på en krog, håller ett koppel livsfarliga hundar och bor på godset i en by som också har ett hotell? Exakt så beskrivs patron Jon Esping i Fritiof Nilsson Piratens roman Bock i örtagård (1933). Båda romanerna är skapade med samma verkliga människa som förlaga, patron Ola Hansson Flygare, som ägde godset Vollsjögården 1898–1917.

Båda författarna har tagit sig friheter med verkligheten. Det är ju skönlitteratur och det är inget att bli upprörd eller förvånad över att en författare arbetar med verkliga förebilder men av dem skapar fantasifigurer. Tydligast kanske detta blir i de filmatiseringar som båda romanerna gett upphov till. Slätten filmades som När seklet var ungt 1944, med Edvard Persson i huvudrollen som fryntlig patron, medan Bock i örtagård filmades 1958 med Edvin Adolphson som patron Esping.

Dan Korn