Jag sitter på KB med en öl, när Olle Adolphson stiger in. Vi är bekanta, varför Olle slår sig ner. Samtalet kommer in på Evert Taube, som ju Olle känt, och han berättar om en gång när de kom traskande över Mariatorget och Evert, då i sjuttioårsåldern, plötsligt utbrister:

– Jag vet en studentfest här i krokarna. Vi går dit, jag sjunger några låtar, så blir det fria drinkar.

– Naturligtvis skulle han suttit i akademin, säger Olle och ler, men jag tror inte han hade stått ut.

Olle visste mycket om Taube. Men inte att Evert i unga år varit Malmöbo. Min bekant journalisten Claes Furstenberg fann Everts dagbok från 1905 på UB i Göteborg för snart 20 år sen – och den handlar om Everts Malmötid.

Bakgrunden var att familjen Taube skulle lämna Vinga för Göteborg, där fadern fått ny tjänst och man ansåg att det skulle göra Evert gott – under tiden man kom till rätta i Göteborg – att vistas en tid hos farbroderns familj på Fridhem i Malmö. Sålunda skickades pojken till Skåne.

Inför researchen till min bok Under mitt paraply sände Claes mig en kopia av dagboken. Den tar sin början den 1 januari med ett ”Auf Wiedersehen! å Winga fyrplats” inför avfärden till Malmö. Den slutar den 7 maj med ett jublande ”Hurra! Slutat skolan! Den stygge Evert är i morgon fri från detta skådespel. I morgon avreser jag kl. halv elva på förmiddagen till Göteborg.”

Men vägen dit är en tid av skolarbete, längtan, umgänge, krasslighet och bus. Framför allt fylls hans tankar av konstnärsdrömmar. Låt oss dyka ner bland anteckningarna.

9 januari. Slask, slask, slask!!! Man känner sig riktigt beklämd när man går på gatorna. Allrahelst som man varit i en sådan trevlig stad som i Göteborg, Gustav Adolfs stad, ”Västerhavets pärla”. Middag på Axeltorp. Där var tyst och ängsligt som vanligt. Jag skall bo på Axeltorp i vinter… Det kändes nästan kusligt att nu krypa till kojs här uppe alldeles ensam.

Så börjar skolan och han skriver om sina föresatser: Att få bra betyg. En och annan familjeträta redovisas. Han klagar på fasters ”danska lagar”: ”Faster uppmanade mig att skicka mig vid bordet. Hon var mycket vred. Jag ska nog ’skicka’ mig för all del.” Han uppvisar en måhända alltför stark självständighet.

När jag kom hem (från stan) fick jag mycket gräl av faster, emedan jag inte ber om lof att gå till stan. Faster yttrade bland annat att man inte kan veta hvad jag gör i stan.

Läs även: Blekinges litterära giganter lever ännu

Redan i 14-årsåldern hade han alltså vissa svårigheter med att leva konventionellt familjeliv. I vuxen ålder kunde han lämna hemmet för att gå ut och köpa mjölk och sedan vara försvunnen i en vecka.

Evert blir lätt krasslig under tider av motgång. Ibland kräks han eller får feber. En dag bekänner han att sjukdomen nog är inbillad:

Jag tror mig ha s.k.”hysteriska anlag”.

Skolarbetet går hyfsat och den unge Evert får kamrater. Han utmärker sig genom att roa. 1957 skrev en klasskamrat en insändare i SDS om Evert:

Att höra Evert deklamera Runebergs Molnets broder eller sjunga sjömansvisor var något man inte glömde. Han var hemma i litteraturen, skrev uppsatser som ingen annan, han visslade Engelbrektsmarschen så som jag aldrig hört förr.

Med god blick för det humoristiska i tillvaron iakttar han händelser i klassen:

Häromdagen när vi läste om Augustus, skulle Einar Ottoson berätta om hans styre. Einar: ”Hans styrelse var bra och alla vägar ledde till Rom”. Därmed slut. Allmänt jubel.

Malmö innerstad lockar och på småpojkars vis bekymrar Evert sig föga för bagateller som ytterkläder, inte ens mitt i vintern:

Idag har jag skött mig bra i skolan. Räknat allt rätt, med lite hjälp av en kamrat. Jag gick på e m klockan sex till stan och träffade på Sigge som bjöd på choklad. När jag klockan 8.10 kom hem var farbror alldeles vred på mig. Han tyckte att jag fick gå ute nog när jag skulle till skolan. Skulle därpå ha reda på om jag haft nog kläder (OBS! Här är vår) på mig. Då jag haft min mindre kavaj varde han mäkta vred och frågade om jag var galen. Gud hjälpe mig att jag ej blir galen.

I början av februari snöar det och Evert trivs allt bättre på Fridhemsvägen 19. Farbrors och fasters hårda regemente mildras:

Faster och farbror äro mycket snälla och jag behandlas inte nu som i början. Har snöbollskrigat idag.

Förutom måleriet drömmer han om att spela instrument. Han går med i KFUM:s sångkör. Så den 7 februari får han sitt livs första örfil ”emedan jag bråkat och ätit i klassrummet. Sedan gick jag till läraren och sa att jag ville bli flyttad, emedan jag aldrig kan sitta still med bråkmakaren Andersson bakom mig. Fick svaret att A. skulle flyttas i stället. Victoria! Hurra!”

I Everts debutbok Inte precis om kvinnorna, 1918, står om ”den för skåningar säregna ilskan, som under gråt och tandagnisslan tas fram vid högtidliga tillfällen, magasinerad på botten av själen.” Hans erfarenhet av den emanerar utan tvivel från den här tiden. En viss självrannsakan smyger sig in bland anteckningarna i februari:

Jag blir stundom ledsen när jag tänker på hur elak jag är. Jag önskar så ofta att jag kunde vara lika snäll som t ex Mattis. Men det är svårt. Jag beder Gud varje dag om hjälp, ty jag vet att endast han kan göra mig god. Jag läser också dagligen min bibel. Jag har aldrig förr funnit ett sådant stort nöje i att studera den.

Läs även: Fakiren, August och den ensamma blomman

En dag ”hankar” han och några skolkamrater efter omnibussen med kälkar. Gossarna sjunger och flickorna skriker. Hästarna skenar. Evert trivs! Mattis köper skissblock och färglåda till honom och Evert får i gengäld tvätta hans penslar. Mattis var strax över 20 och utbildad i Köpenhamn och Dresden:

Mattis ger mig gott hopp och säger att det kan bli något av mig – som målare. Ja, målare vill jag bli, det är mitt fulla allvar, ty jag har tänkt mycket, mycket på saken innan jag fullt beslutade mig. Men nu vet jag vad jag vill bli.

Fem månader är lång tid att vara hemifrån för en 14-åring. Då och då går han upp på farbror Axels kontor och frågar efter post och den 13/3 får han till slut ett brev och en femkrona från mor och far. ”Tänk hur snällt och försakande. Pappa och de andra trivas visst inte bra. Huru ledsamt!!!!”

Tiden slogs ihjäl med att spela ”räf”, gå på kondis och att åka skridsko på Idrottsplatsen eller på Riberborgsdammarna. Ett konsertbesök gjorde ett bestående intryck; en trubadur utklädd till Bellman sjöng visor till Ulla Winblads ära. Redan i Taubes barndomshem på Vinga sjöng man Bellmanssånger fyrstämmigt.

Carl-Michael Bellman kom att betyda mycket som inspirationskälla när Taube till slut sadlade om till visdiktare. Bellman gjorde honom medveten om möjligheten att se vardagen på ett högre, ”förädlat” sätt.

Men Bellman blev också en politisk förebild. I vuxen ålder skriver Taube:

Som skald är Carl Michael Bellman ett slags demokrat. Bellmans sånger sjunges i Sverige av konungen och av grovarbetarnas fackföreningars sångkörer med samma inlevelse och känsla.

Under 1900-talets början befann sig Malmö i en stark socialpolitisk omvandlingsfas. Det finns fog för att påstå att Everts politiska inställning formades då. Av hans sämre lottade skolkamrater fanns en av socialdemokratins fäder, Gustav Möller.

När Evert som vuxen i umgänget med den välborna svenska penningaristokratin får höra dem smutskasta Möller och Folkhemmet, skriver han i ett brev 1952:

Du förstår vad jag tänkte, som i Malmö på min tid var den fattige släktingen till finare familjer (En fruktansvärd sak för ett barn!) samtidigt som Gustav hade en motsvarande själspåfrestning, antar jag … Näst efter bistånd åt de försummade och förtryckta, tröst och förströelse åt dem, kommer uppgiften att socialisera samhällets höjder. Att riva ned dem är fel! Ett gott budskap skall gälla för alla i det land man bor. Och innerst inne finns ett anlag hos alla, för rättrådighet.

Han blev aldrig trogen ett parti utan värnade alltid sin roll som fritänkare. Han var aristokrat men såg sig själv som folkets tjänare med ideal från riddartiden; för Evert var inte riddarmoral något som hörde hemma i en historiebok utan ett levande historiskt arv.

Till de aristokratiska förpliktelserna hörde gentlemannamässighet, att bemöta varje människa som individ och att undsätta den som råkat i nöd. Till den medeltida bardens tänkesätt hörde också idealiseringen av kvinnan. Därför var Evert också förespråkare av fler kvinnor i riksdagen. På 60-talet uttryckte han sin övertygelse med orden:

Socialt och genom min släkt tillhör jag högern, till intellektet är jag folkpartist, men till mitt temperament är jag socialdemokrat – det är jag!

Att trossatserna i hans ideologi formades i Malmö råder det ingen tvekan om. 1926 skriver han till föräldrarna:

Den ideellt inspirerade personlighetens rätt mot köpenskapens moral har jag hållit på i alla väder. Inte endast i ord, men med min hälsa och min frihet som insats.

Dagboken rymmer många tecknade porträtt, ofta av husarer. Kronprinsens Husarregemente låg alldeles i närheten och blev den utlösande faktorn till att farbror Axel slutligen sålde villan 1917.

Det var världskrig och farbrodern tyckte att Axeltorp låg för nära regementet. Risken att villan skulle ligga i skottlinjen om Sverige anfölls ansågs som alltför stor.

Jan Sigurd, författare & låtskrivare