Under veckan som gått har det varit mycket tal om människokärlek. Flera ledarsidor och många i sociala medier har hävdat att det skulle råda brist på den varan på Bulletins ledarsida. Det är Per Gudmundsons text om hjälpverksamheten i Klara kyrka som föranlett detta. Så låt oss tala människokärlek.
Många har citerat Jesus eller kommit med påståenden om hur Jesus skulle ha reagerat på Storkyrkoförsamlingens beslut att säga upp föreningen S:ta Claras verksamhet med soppkök och sovrum för hemlösa i Klara kyrka. Diskussionen blottlägger två olika synsätt inom kristendomen som är urgamla, som mycket enkelt kan beskrivas som konflikten mellan den av grekisk filosofi påverkade versionen och den kristendom som Augustinus och många andra kristna tänkare efter honom ger uttryck för. Men varför stanna vid Jesus? Om vi ändå tar Bibeln och religionen till hjälp kan vi lika gärna gå tillbaka till en ännu äldre biblisk gestalt, nämligen Abraham.
I den judiska traditionen symboliserar de tre patriarkerna, Abraham, Isak och Jakob, tre mänskliga egenskaper: Kärlek, Rättvisa och Skönhet. Abraham står för kärleken. Han menade att sättet att tjäna Gud handlade om att visa kärlek mot alla, att ge mat till de vägfarande, be för syndarna och att inte döma någon. Så borde människorna leva mot varandra och så borde Gud vara mot mänskligheten.
Hans son Isak vände sig mot detta. En till självutplåning omfattande godhet innebär bara att människor utnyttjar dig. Det skapar orättvisa och Gud bör inte styra världen enbart med förbarmande, eftersom det leder till att inte bara människokärlek utan också ondska kan breda ut sig fritt.
Läs även: Gudmundson: Förslumning är ingen hjälp mot misär
I denna tradition ställs alltså människokärlek mot rättvisa, vilket nog förvånar dem som menar att gränslös kärlek är den främsta formen av rättvisa. Det är orättvist att det finns fattiga människor menar de, vilket det självfallet är om man utgår från ett universellt perspektiv. Men människor som tänker så glömmer ett annat perspektiv, som är mycket viktigt för väldigt många människor, nämligen att det är orättvist om en del människor åker snålskjuts på andras bekostnad.
De som tror på den gränslösa kärleken vill eller kan inte inse att det andra synsättet också handlar om människokärlek, men inte på en kravlös kärlek. I stället handlar det om ett ömsesidigt givande och tagande, där man inte kan utnyttja systemet i oändlighet. Till en del, när det gäller akut hjälp, är även dessa människor beredda att hjälpa, men då måste det finnas någon sorts långsiktig lösning på problemet.
Filosofer och andra tänkare har i århundraden diskuterat om människan av naturen är altruistisk eller ej. En del, som Hobbes, menade att människan i sitt ”naturliga stadium” är egoistisk och att allas kamp mot alla råder. Andra, som Rousseau, menade att den naturliga människan är fridsam och hjälpsam, men att vår civilisation förstört denna naturliga godhet. Båda – och många andra med dem – var skrivbordstänkare som inte hade någon egen erfarenhet av det de talade om. De flesta som studerat denna fråga empiriskt har kommit fram till att människan är altruistisk, hjälpsam och fredlig mot dem i den egna gruppen, men däremot inte mot andra.
Det kärleksbudskapen i olika religioner och filosofier gör är att utöka kärleken till alla människor, men idén bygger på ömsesidigt samarbete. Givetvis kan man inte begära att svårt sjuka människor eller små barn skall bidra till systemet. Men när det som i fallet med S:ta Clara gäller människor med missbruksproblem eller EU-migranter bygger inte den åsikt Per Gudmundson framför på girighet, ondska eller något annat hemskt, utan på tanken att motkrav faktiskt hjälper människor mer än kravlös hjälp. Man behöver inte hålla med om den ståndpunkten, men man kan försöka vara nog ärlig att man inte börjar tala om medelklass, slipstvång, läderfåtöljer och allt vad det var olika kritiker kom dragandes med.
Konflikten mellan kravlös hjälp och kravet på rättvisa, som i judisk tradition alltså symboliseras av Abraham och Isak anses enligt den traditionen lösas av Jakob, som försökte finna balans mellan de olika synsätten. Men enligt samma tradition nådde han dit först på gamla dar, efter att han övervunnit sin egen avundsjuka mot brodern Esau och sedan han blivit luttrad av att gång på gång luras av sin morbror Laban. En balans mellan blåögd idealism och illusionslös erfarenhet, med andra ord.
Det finns självutplånande människor som ständigt verkar för att hjälpa och stötta andra, men som inte kräver mycket för sig själva. Man finner dem i olika kulturer och historiska skeden, till och med under de vidrigaste förhållanden. I sin skildring av livet i koncentrationslägret Auschwitz, Livet måste ha mening (1946), beskriver Viktor Frankl ”männen som gick genom barackerna och tröstade andra, som kunde ge bort sina sista stycken bröd”.
Utmärkande för dessa människor är att de inte fordrar samma hjälpsamhet av andra, att de inte förväntar sig samma hjälpsamhet tillbaka. De inser att detta livsval inte är något som alla kan leva efter. De kräver det inte av andra, bara av sig själva. Och själva har de rätt att vara naiva, att också hjälpa människor som andra skulle bedöma som ovärdiga hjälpmottagare.
Läs även: Nej, alternativet till tiggeri är inte att frysa ihjäl
Den person som vill bedriva statlig politik med hjälp för alla intill självutplåning på samma sätt som en privatperson kan göra det, utför ingen god gärning, utan ägnar sig åt förskingring av allmänna medel, vilket vi sett gott om exempel på de senaste åren. Det är lätt att vara rättfärdig på andras bekostnad, att uppmana andra att hjälpa och betala, medan den egna insatsen är blygsam.
När människor som är involverade i hjälpverksamheten uttalar sig om hur viktig den är och varför den bör fortsätta, har jag den största respekt för det. När ledarskribenter och andra hävdar att Per Gudmundson skrivit sin text enbart därför att han vill försvara sin medelklassiga rätt att gå vart han vill, kan jag bara känna förakt. Att predika medmänsklighet på andras bekostnad medan man själv inte är involverad är hyckleri. Så min fråga till dessa kritiker är: Vad har ni gjort för att hjälpa?
