Om Sverige och Finland ansöker om ett NATO-medlemskap kommer Ryssland att se det som en fientlig handling och utföra någon form av vedergällning, meddelas det som bekant från Moskva.

Om en sådan vedergällning innebär ett landsättande av rysk trupp på Gotland, Åland eller bäggedera innebär det en effektiv spärr mot ett NATO-medlemskap, eftersom en stat måste kontrollera sitt territorium om den ska kunna bli medlem av NATO.

Så hur bär man sig åt då?

En lösning kan vara att man ingår i försvarsallianser med några länder i förväg, lämpligen NATO-medlemmar, så att Putin och hans crème de la Kreml håller tassarna borta tills medlemsansökan hunnit behandlas.

Detta är givetvis enbart en ren spekulation från min sida, delvis inspirerad av det poddsamtal jag hade med Arvid Hallén i fredags. Men om man tänker sig att ett NATO-medlemskap är nära förestående, trots regeringens signaler utåt att det är det inte alls, kan tecknen skönjas ganska tydligt.

I förra veckan träffades EU:s regeringschefer på Versailles och gjorde en gemensam deklaration där de hänvisade till EU:s fördragsartikel 42:7, vilken är en gemensam försvarsklausul som förbinder EU:s alla medlemsländer att bistå varandra i händelse av väpnad konflikt.

Läs även: Khoshnood: Underskatta inte Putin och den ryska militären

Under måndagen träffades Sveriges och Finlands EU-ministrar, Hans Dahlgren och Tytti Tuppurainen i Stockholm. Samtidigt var försvarsminister Peter Hultqvist i Helsingfors och träffade sin finske kollega Antti Kaikkonen. Statsminister Magdalena Andersson reste samtidigt till London för att träffa deltagare i försvarssamarbetet Joint Expeditionary Force. På måndagskvällen gav Boris Johnson middag på den brittiske premiärministerns officiella rekreationsbostad ”Chequers” i mellersta England och Magdalena Andersson hade möten med både Johnson och Finlands president Sauli Niinistö inbokade. Under tisdagen kommer Finlands talman Matti Vanhanen till Stockholm och träffar sin svenske kollega Andreas Norlén, kungen och ledamöter i utrikesutskottet. På onsdag reser inrikesminister Morgan Johansson till Helsingfors och träffar sin kollega Krista Mikkonen.

Till Stockholm anlände under måndagen en amerikansk jagare, specialiserad på luftvärn, som av en del bedöms vara så effektiv att den ensam kan kontrollera stora delar av det svenska luftrummet. Det är inget att uppmärksamma, meddelade Försvarsmaktens pressekreterare, utan det är en visit som planerats en tid. Samtidigt meddelas att försvaret stärkt bevakningen av Stockholms skärgård.

Läs även: Statsministerns Natouttalande väcker ilska i Finland

Så visst, allt kanske bara är en tillfällighet. Men i så fall är det en tillfällighet som ger upphov till funderingar som går mot ett förestående NATO-medlemskap.

Vid presskonferensen på måndagen sade Hans Dahlgren att EU på kort tid enats och fattat snabba beslut, som nog Putin inte räknat med. Säga vad man vill om Putin, men han har verkligen lyckats med en hel del: Han har fått opinionen i Sverige och Finland att snabbt skifta från motstånd till förespråkande för NATO-medlemskap. Han har fått EU att stödja Ukraina med militärt materiel, för första gången i EU:s historia. Han har fått Tysklands gröna parti att bli förespråkare för kärnkraft. Kanske var det han som räddade Boris Johnson kvar som Storbritanniens premiärminister. Johnson kunde lämna den upprörda debatten om hans blöta fester under covidrestriktionerna för att i stället resa till Kiev och träffa Zelenskyj. Han lyckades med konststycket att få folk att snabbt glömma hans blundrar och att samla den brittiska nationen bakom ett stöd till Ukraina.

Putin har lyckats med det ingen trodde var möjligt, men det var ju inte hans avsikt. Låt oss hoppas att han misslyckas med sina avsikter.