Ett välfärdssamhälle kan inte fungera med enklaver för olika folkgrupper, säger Danmarks inrikes- och bostadsminister Kaare Dybvad Bek.  

Bostadsområden med sociala problem och kriminalitet måste få en ny kultur där människor arbetar och sköter sig. Dybvad Bek menar också att om människor från problemområden blandas med vanliga danskar kommer det inte att gå att etablera några parallellsamhällen.

Bulletin har tidigare rapporterat om det danska så kallade gettopaketet, som under en tioårsperiod ska förändra både den yttre miljön och sammansättningen Naav boende i tretton särskilt utpekade bostadsområden med sociala problem.

Gettopaketet var ett förslag från den dåvarande borgerliga regeringen, som 2018 fick stöd för åtgärderna av Socialdemokraterna och Socialistisk folkeparti. Nu drivs projektet vidare med en socialdemokratiskt ledd regering och har fortfarande bred parlamentarisk uppbackning. Forskare som utvärderar förändringarna kallar detta det största bostadssociala experimentet i Danmark sedan 1960-talet.

Kaare Dybvad Bek är socialdemokrat och har varit bostadsminister sedan 2019. Han fick dessutom så sent som i januari i år hand om inrikesministerposten i den danska regeringen. Hans förhoppning är att gettopaketet, ghettopakken på danska, som innehåller en blandning av fysiska, sociala och juridiska åtgärder, ska leda till grundläggande förändringar i de danska motsvarigheterna till Rinkeby och Rosengård.

– Det största området av den här sorten är stadsdelen Vollsmose i Odense, där det bor 10 000 människor. Där har vi i väldigt många år haft sociala problem med gettoisering och etnisk uppdelning, kriminalitet, gäng och narkotika. Nu ska man bland annat reducera andelen allmännyttiga bostäder med 60 procent. 1 000 bostäder ska rivas, 1 000 bostäder ska säljas och bli privata och det ska byggas nytt.

Vilka bor i Vollsmose i dag?

– 77 procent av hyresgästerna har icke-västlig bakgrund. Det är först och främst somalier. 95 procent har inget jobb. Kriminaliteten är mycket hög och väldigt många saknar utbildning. Det finns enorma sociala problem med barnen som växer upp där. 

Vi vill att fler ska flytta in som har jobb och kan fungera som förebilder, som gör att man får en känsla för vad det innebär att leva ett normalt liv i Danmark. Man går till arbetet på morgonen, även mamman har ett jobb, man är aktiv i olika föreningar i närområdet. Den förståelsen för det normala danska livet får man inte om man bara bor tillsammans med dem som står utanför arbetsmarknaden.

Kommer familjer med arbete och det du kallar normala liv att vilja flytta till de områden som berörs av gettopaketet?

– Det är den stora frågan. Vi har erfarenheter från ett stort förortsområde i Hvidovre väster om Köpenhamn, där man har lyckats få vanliga medelklass- och arbetarklassfamiljer att flytta in på en plats som under många år var präglad av arbetslöshet och kriminalitet. På andra ställen har man inte lyckats lika väl. Det är en stor utmaning och en förutsättning för att hela planen ska lyckas.

Är det den fysiska miljön eller människorna i de här områdena som är problemet?

– Det är ett samspel. Det råder inget tvivel om att den 60-talsmodernistiska arkitekturen är förödande för möjligheterna att stärka lokalsamhället. Där saknas en mänsklig skala hos byggnaderna, där saknas privata utrymmen både för barn och vuxna. Den schweiziske arkitekten Le Corbusier, som förde fram den här formen av modernismen, hade en idé om att förändra människan genom arkitekturen. Det var en dålig idé som senare generationer fick betala ett mycket högt pris för, i Danmark och Sverige och många andra länder. De här husen är människofientliga.

Det betyder inte att allt skulle bli bra om samma människor bodde i radhus i stället. Men det skulle bli bättre. I Danmark har vi stora radhusområden byggda av allmännyttan, där det bor många människor med låga inkomster. Där har man inga problem av det slaget som man har i miljonprogramsområdena. Arkitekturen har betydelse, men det spelar också roll hur man integrerar människor som kommer hit, särskilt från Mellanöstern, eftersom vi har stora problem med dem.

Kan man förändra människor genom att flytta dem från ett bostadsområde till ett annat?

– Det kan man, ja, i viss utsträckning. Koncentrationen av sociala och integrationsmässiga problem förstärker de sociala och integrationsmässiga problemen. Det är en ond spiral. I Korsör finns ett bostadsområde med två släkter, som har en konflikt som började i Libanon för många decennier sedan och som de fört vidare till Danmark. Om de hade bott i ett vanligt hus i ett vanligt kvarter hade de inte kunnat uppföra sig på det viset. Där skulle grannarna ha vänt sig emot deras beteende. Men om man flyttar in bland människor med en bakgrund i ett flyktingläger i Libanon är det mer sannolikt att man anpassar sig till det sättet att bete sig.

På så sätt är en uttunning av de sociala och integrationsmässiga problemen också en del av lösningen på dem. Kommer man ut i normala kvarter där det bor normala människor kan man inte etablera ett parallellsamhälle. Kriminella skulle aldrig kunna upprätta vägspärrar, som i Angered i Göteborg, i ett bostadsområde där majoriteten var vanliga svenskar som arbetade och skötte sig.

Flyttar man inte bara problemen till en annan plats om man flyttar på människor med problem?

– Jag tror att det finns en social mekanism här. Har man en stadsdel där ingen går till jobbet på morgonen utvecklar man också en kultur där detta är det normala. Då upplever man att det är accepterat att man kan leva ett helt liv och bara umgås med människor som inte arbetar. Det blir ett normaltillstånd som är förödande för ett välfärdssamhälle. Med många som inte jobbar kan vår samhällsmodell inte fungera rent ekonomiskt.

Men om människor med sociala problem flyttas till ett område med boende som arbetar, vem kommer då att påverka vem?

– Det finns en större sannolikhet för att man blir inspirerad och förstår att det är man själv som faller ur ramen. Men det är klart att det inte är hela lösningen. En av de saker vi arbetar med i regeringen är att aktivera folk så att de inte bara kan sitta hemma när de är arbetslösa. Det gäller till exempel kvinnor med icke-västlig bakgrund. Vi planerar att införa obligatorisk sysselsättning under åtta timmar varje dag så att de måste lämna hemmet och sitt bostadsområde.

Om många människor ska flyttas måste det väl byggas nya bostäder åt dem?

– Så många är de inte! I två av områdena, i Odense och Århus, ska man riva fastigheter med cirka tusen lägenheter. Det är klart att människorna där ska omfördelas, men det handlar också om ganska stora kommuner. Århus har 50 000 allmännyttiga lägenheter och generellt sett är det inte svårt att hitta nya bostäder.

Nu är det inte alla som vill flytta. En del hyresgäster anser att gettopaketet är stigmatiserande och att det handlar om främlingsfientlighet när stadsdelar pekas ut som problematiska.

– Juridiskt sett finns ingenting som tyder på att det är diskriminerande. Det har redan kommit en dom i Helsingör som klart och tydligt ger bostadsföretagen rätt. På det politiska planet kan man naturligtvis säga att de här områdena blir utpekade och att det hänger samman med att mer än hälften av dem som bor där har icke-västlig bakgrund. Både regeringen och de borgerliga partierna anser emellertid att det viktigaste är att säkra lika möjligheter för alla. Det är grundläggande. Inga enskilda diskrimineras. Det är inte så att ett bostadsföretag kan säga åt en familj med somalisk bakgrund att den inte får flytta in. Så går det inte till.

Men sett till helheten har det etniska så klart stor betydelse för hur ett bostadsområde fungerar. Vi kan inte se något rasistiskt i detta eftersom alla som bor där vet att normerna betyder mycket för områdets förutsättningar att bli en del av samhället. Om man ignorerar det ignorerar man en viktig del av orsaken till problemen som finns där.

Varför har det som kallas getton kunnat växa fram i Danmark? Hur har det gått till?

– Det som är gemensamt för dem är att man under många år har placerat människor med stora sociala problem tillsammans, i samma bostadsområde. Sedan kan man även diskutera 1960-talets stadsplanering. Den var katastrofal på så många plan och där ligger en del av skulden, liksom hos den kommunala bostadsanvisningen.

Kan dålig samhällsplanering hos stat och kommuner förklara parallellsamhällena?

– Vi känner ju till hur svenskar umgås på svenska krogar när de kommer till Gran Canaria. Det tycks vara en mänsklig drift. Om man är syrian och kommer till Stockholmsområdet bosätter man sig i Södertälje. Detta kommer inte att upphöra, men jag menar att det är samhällets uppgift att ändå försöka sprida ut folk. Ett välfärdssamhälle kan inte fungera med enklaver för olika folkgrupper.

Folk pratar alltid om New York som en smältdegel. Men det är en stad där kineserna bor för sig och afroamerikanerna för sig. De träffas inte till vardags. Ett sådant samhälle kan man inte ha i Skandinavien. Med en mer liberal samhällsmodell där alla ska klara sig själva kan man ha en sådan uppdelning. Men den dagen man i Stockholm får olika stadsdelar för folk med palestinsk, turkisk eller finsk bakgrund har man ju gett upp själva tanken med välfärdssamhället. Då finns inte längre någon solidaritetskänsla mellan människor. Om jag ramlar och slår mig och måste till sjukhuset ser människor i en helt annan del av Danmark det som naturligt att betala för min vård. Börjar alla vända sig inåt mot sin egen grupp blir den samhällsmodellen omöjlig.

Menar du att det behövs mer social ingenjörskonst i Danmark och Sverige?

– Det är ju svenskarna som har uppfunnit den! Men jag tror det finns behov av att stå emot den uppdelning som vi nu upplever. Det kan kallas social ingenjörskonst eller stadsplanering, men om man inte gör någonting är det också ett val. Där kan jag förundra mig över Sverige. Vi hade möte i Malmö där jag pratade med en svensk partikamrat och han tyckte att det inte fanns någon anledning att ändra på Rosengård; han menade att det var ett välfungerande område. Där är jag oenig. Man ska inte dölja problemen på det viset.

TEXT: Lars Åberg

Senior reporter i Bulletin