I det uppmärksammade förtalsmålet mot Ann-Sofie Hermansson (S), före detta ordförande för kommunstyrelsen i Göteborg, har målsäganden kallat en rad bemärkta akademiker som expertvittnen. Syftet är att ge stadga åt linjen att ”Soffan” ska dömas för förtal sedan hon kallat två muslimska aktivister för ”extrema röster” och ”extremister” på sin blogg (11/3-2018). Tingsrätten har tidigare friat Hermansson. Domen överklagades sedan av de två kvinnorna, Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi, som stämde henne. Hovrätten för västra Sverige meddelade sin friande dom den 30 september.

Det finns mycket att begrunda när företrädare för svensk humaniora vill snäva in ramarna för det offentliga samtalet genom att verka för fällande dom. Sven-Eric Liedman, professor emeritus i idéhistoria vid Göteborgs universitet, är en av akademikerna som vittnar. I en artikel på Göteborgs-Postens kultursida (19/9 2021) tar han bladet från munnen om tvistens kärna, ordet ”extremist”. Så allvarligt är det att Hermanssons bruk av det borde kriminaliseras.

Läs även: Ann-Sofie Hermansson: ”Vi hamnade i knät på V och MP”

Liedman tillstår att ordet bär på en negativ laddning. Det extrema är något vi ogillar. Så fungerar många politiska glosor. Liedman hävdar ändå att det elastiska värdeordet ”extremist ”har ett ”tveklöst sakinnehåll” som gör det särskilt klandervärt. Detta innehåll är ”hot och brottsbenägenhet”.

Märk väl: när Liedman slår fast vad en extremist egentligen är stödjer han sig inte på en kartläggning av ordets bruksmönster i språket, utan på vad en offentlig utredning (SOU 2021:27) säger.

Här behöver vi stanna upp. Om ett politiskt ord är omstritt, behövs en bred undersökning för att slå fast vilka innebörder som florerar och vilka som dominerar. Ordet ”extremist” signalerar allmänt att någon företräder extrema (politiska) åsikter, extremism. ”Våldsbejakande extremism” är ett exempel på sammanställningar i Svensk ordbok. Men det är just ett exempel. Våld är ingen förutsättning för extremism. Så nog finns här ett sakinnehåll, men detta är inte ”tveklöst” på samma sätt som hos orden ”våldtäktsman” (om någon som dömts för detta brott) eller ”nazist” (om någon som är medlem i en nazistisk organisation). I annat fall skulle SOU:n som Liedman åberopar sig på inte behöva precisera att extremismen som utreds är just ”våldsbejakande”.

Därför kan man också beskriva någon som en extrem röst med hänvisning till att hon försvarat terrorister och avfärdat antiterroråtgärder, utan att underförstå att denna någon själv är hotfull, brottsbenägen eller uttryckligen förordar våld som politiskt medel. Detta, ungefär, var vad Hermansson gjorde i sitt beramade blogginlägg.

Läs även: Makram: Multikulturalism eller liberal demokrati – Sverige måste välja

Man kan fundera över varför Liedman bortser från töjbarheten hos ordet i sitt försök att nagla fast betydelsen vid våldsam terrorism. Kanske är manövern ägnad att friskriva honom själv som, på Twitter, har kallat Centerpartiet ”renodlade extremister” (28/11 2018). Men då var kontexten för ordets användning inte terrorism, det fanns, skriver han, ett ”litet leende” bakom uttalandet. Inget att ta på allvar, således; case closed.

I ännu en artikel, även den i Göteborgs-Posten (22/9 2021), förklarar 32 forskare varför Ann-Sofie Hermansson borde dömas för förtal. Signatörerna skriver: ”Vi hoppas på en rättvis dom – en som tryggar förutsättningarna för Fatima Doubakils och Maimuna Abdullahis fortsatta arbete med att försvara demokrati och mänskliga rättigheter.” Man tycks alltså mena att de båda målsägandenas förutsättningar att bedriva sitt arbete är avhängigt ett ord och hur det användes av en politiker på en blogg. Ord kan vara stötande, sårande, utestängande. De är definitivt något att diskutera, och så sker hela tiden. Men ord är inga bannstrålar som dömer någon till evigt stigma. Att tro det är att tillmäta språket en alldeles för stor makt över tanke och handling.

Det finns fler politiska termer som är både tillmäle och innehåll. Ett intressant kluster av slagord bildas kring ”konspiration”. Ordet möter oss i sin engelska form ”conspiracy” i en vetenskaplig artikel författad av GU-professorn i genusvetenskap Lena Martinsson. Hon är ännu en av akademikerna som expertvittnar för att få ”Soffan” förtalsfälld. I sin artikel, publicerad i European Journal of Women Studies (2020: 27:3), hävdar hon att Ivar Arpis ledartexter i Svenska Dagbladet om jämställdhetsintegrering bär på idén om en konspiration.

Läs även: Ivar Arpi, Hanif Bali och jag brännmärkta av staten

Är Ivar Arpi alltså konspirationsteoretiker? Man kan misstänka att han inte gärna finner sig i en sådan nedgörande karakteristik. För den syftar väl ytterst till att stänga honom ute från rationell politisk debatt? Då borde det med förtalsivrarnas logik vara smashläge för Arpi att stämma Lena Martinsson för förtal.

Hemska tanke, nej. Då är det en bättre idé att vi lär oss leva med åsiktsskillnader. De är inte farliga. I den ständigt pågående förhandling om verkligheten som en är del av demokratin använder vi ord som sätter saker i perspektiv, som förtydligar det ena och fördunklar det andra: klarspråk för somliga, förvrängning för andra. Också det får vi lära oss att leva med, sådant är det politiska språket. Om värdeorden får användas fritt och öppet, då kan vi i god anda träta och förhandla också om vad de betyder utan att be domstolen göra jobbet åt oss.

Magnus P. Ängsal
Docent i tyska, Göteborgs universitet, forskar om politiskt språk

-----
Vill du publicera dig på Bulletin Debatt? Skicka artikelförslag till debatt@bulletin.nu