Salafistiska predikanter som sprider hat och radikaliserar ungdomar, IS-återvändare som samhället inte vet hur man ska hantera, hederskultur som berövar tiotusentals kvinnor och flickor deras frihet, moralpoliser i förorterna, klaner som styr kriminella gäng – allt detta är några av de mer extrema och negativa uttrycken av multikulturalismen.

Även om sådana fenomen naturligtvis inte är representativa för allt inom en viss typ av kulturer, ingår de fortfarande i dessa kulturer. Och den enkla sanningen är att om sådana kulturer inte hade etablerat sig i isolering i Sverige och kunnat bildat parallella samhällen, skulle dessa fenomen också förmodligen inte existerat i landet.

Vi måste dock skilja mellan multikulturalism som ideologi och det faktum att Sverige idag har blivit ett mångkulturellt samhälle på grund av orealistisk migrationspolitik och bristfällig integrationspolitik, en politik som uttalat främjar multikulturalism sedan 1975.

Läs även: Dan Korn: Mångkulturalismens misslyckande

Denna politik hade som mål att underlätta för invandrare att bevara och utveckla sin ursprungliga kulturella identitet, och att i praktiken uppmuntra dem till det. Man ville ge dem förutsättningar för att bibehålla det egna språket, utöva den egna kulturen och upprätthålla kontakten med ursprungslandet. Detta inkluderade att staten finansierat trossamfund och etniskt eller kulturellt baserade organisationer.

Allt detta har lett till att upprätthålla dikotomin mellan svensken och den andre och att låsa in människor i ”den andre”- kategorin permanent, där de aldrig kommer att uppfattas som svenskar. Följaktligen, och ägnat att förvåna ingen, resulterade denna politik i främjandet av segregering snarare än integration.

Men med tanke på att Sverige idag är ett mångkulturellt samhälle, det vill säga ett samhälle där det finns många kulturer utöver majoritetskulturen, verkar det inte finnas enighet i Sverige om vad vi ska göra åt detta.

En väg är att försöka etablera ett permanent utrymme i Sverige för andra kulturella normer, traditioner och värderingar som en del av ett mångkulturellt pluralistiskt samhälle. På denna väg ger man i princip upp tanken på ett samhälle med homogena värderingar och normer och accepterar att det kommer att finnas parallella samhällen inom Sverige, med parallella värdesystem, och att inte alla i Sverige måste anta den liberala demokratins värderingar.

Läs även: Skogkär: Med mångkultur kom hederskultur och tystnadskultur

Även om detta vore långt ifrån en optimal samhällsorganisering, så hade lösningen haft en chans att fungera om de kulturer som har kommit till Sverige inte hade varit baserade på värdesystem som utgör den absoluta motsatsen till de som råder i den svenska kulturen – individens frihet , yttrandefrihet, jämställdhet, Hbtq-rättigheter och sekularism.

Värdesystem som Mellanöstern-traditionalism och islamsk konservatism utgör antitesen till det svenska värdesystemet, och kan sannolikt inte existera i Sverige utan att det resulterar i betydande friktion och etniska spänningar.

Den andra vägen är att acceptera människorna men inte deras värderingar och försöka bevara den sekulära liberala demokratin inför de demografiska förändringarna. Detta skulle också det kräva anpassning av den svenska kulturen för att kunna möta och hantera den utmaningen, utan att undergräva dess kärnvärden.

Bland förändringar skulle krävas att man gjorde upp med identitetspolitiken, liksom att bli mer självhävdande inför mer självhävdande kulturer. Det skulle även bli nödvändigt att försöka skapa mer sammanhållning i samhället genom att arbeta för en gemensam identitet som kan absorbera alla till en gemenskap, som till och med kan vara berikande för kulturen.

Läs även: Dahlman: Försvara inte all mångkultur – klanstyren och hedersvåld måste portas

Vi måste också komma ihåg att det finns många med invandrarbakgrund som inte vill leva enligt religion och tradition. De längtar efter sekularism och liberala värderingar. Det är de som samhället borde alliera sig med och stödja snarare än imamer och traditionalister med reaktionära värderingar.

Trots att situationen idag är komplex verkar det finnas två huvudalternativ. Antingen att omfamna ett riktigt mångkulturellt samhälle med all den mångfald av normer och värderingar som detta skulle innebära. Eller sikta på assimilering i en gemensam uppsättning grundvärderingar som skulle hålla kunna hålla ihop samhället.

Det verkar som om valet står mellan multikulturalism eller liberal demokrati. Sverige måste bestämma sig.