Hon är världens mest omskrivna sopåkare.
Medier runt om i hela världen finner det uppseendeväckande att hon, den före detta toppolitikern, tömmer sopkärl i den stad hon till för bara några år sedan styrde.
Tidningar i så disparata länder som England, Turkiet, Rumänien, Grekland, Sri Lanka och Slovakien berättar hennes historia. Nu senast var tyska Der Spiegel på besök för att göra reportage om henne.
Visst är det uppseendeväckande. Politiker på höga positioner brukar efter sitt värv få toppjobb.
Inte Ann-Sofie Hermansson.
Hon kör baklastare.

Vi ses i renhållningsföretaget Renovas reception. Ann-Sofie Hermansson är smutsig och svettig efter dagens pass och behöver först ta en dusch. När hon kommer tillbaka snackar hon med alla. Hon synes vara ett socialt geni. Eller om man ska ta det på göteborgska.
Hon är bra på att tjôta.
Det är mycket göteborgska, och med den dialekten låter man, i alla fall i mina öron, extra mycket socialdemokratisk.
Solidaritet, änna.

Därtill kryddar hon språket med svordomar. Men hennes väna röst gör att det inte låter vulgärt.

Hon har också ett stråk av bohuslänska. Så är hon också uppväxt mitt på Tjörn, i Kållekärr, i en familj som inte var särskilt politisk. Pappan var lastbilschaufför och röstade på Folkpartiet, mamman jobbade i hemtjänsten, och var nog, säger Ann-Sofie, socialdemokrat.

Hon, som jobbat i regeringskansliet under Mona Sahlin, i LO-borgen i sju år, skrivit ledartexter för Aftonbladet, varit partisekreterare åt Göteborgs ”starke man” – Göran Johansson – och som under sina tre år som kommunstyrelsens ordförande lyfte en lön på mer än 80 000 kronor i månaden har i dag 27 000.

– Men det är inte synd om mig. Herregud, jag fick 80 procent av min lön under nio månader när jag slutade.

Nej, hon vill inte framställa sig som ett offer.

– Jag kan betala hyran. Man får rätta mun efter matsäck. Det går bra, säger hon.
Framför allt trivs hon med sina arbetskamrater. Hon berättar om ”Kapsylen” som var nära att dö i en hjärtinfarkt, Stefan som på sin fritid tar bilder, riktigt proffsiga bilder på kyrkor, Franken, som sprungit Göteborgsvarvet under två timmar och är en jävel på att backa i trånga utrymmen – ”sånt impas jag av” och Glenn, som tecknar. Och Mohammad som lär sig svenska genom att titta på svensk film.

– Ärligt talat, varför gör inte alla något sådant här åtminstone någon gång i livet. Arbetare – blir lätt schabloner. Varför gör inte tidningen Kommunal reportage om kroppsarbetande människor? Sådana reportage har blivit en bristvara i media. Det här, om något, är samhällsbärande jobb. Det blev tydligt under pandemin. Vi kan fan inte hämta sopor på distans, säger Ann-Sofie Hermansson.

Jag var aktiv i frågor om extremism och hederskultur. Från partiet sa man: ”Vi håller med, men du behöver väl inte prata så mycket om det”.

– Nyligen, berättar Ann-Sofie, var det en insändare i ”Aktuellt I Politiken” (socialdemokratisk tidning, reds anm.), den var jättebra, och handlade om partikongressen i höst där man ska välja ombud. ”Rösta på en arbetare i höst!” var budskapet.

– Fattar du, till sossarnas parti, arbetarpartiet, säger Ann-Sofie.

Det som borde vara en självklarhet blev i någon mening en absurd uppmaning. Nästan något exotiskt. En arbetare!? Herregud, vi kanske ska rösta på något så annorlunda som en arbetare.

Räknar man ihop de fyra borgerliga partierna plus SD, så har de ett högre stöd, 49,9 procent, jämfört med de rödgröna, 48,9 procent. Hur blev det så?

– Det säger något. Och ja, hur blev det så? Vi kroppsarbetare är en bärande del, samhället hade inte funkat utan oss. Vi är faktiskt runt två miljoner. Jag ogillar SD men kan ha förståelse för att man röstar på dem. De har i en mening blivit den folkrörelse som vi var.

Men du, vad hände när du slutade som socialdemokraternas starke ”man” i Göteborg?

– Det handlade om maktkamp, som det blir i politiska partier, i organisationer. Jag var aktiv i frågor om extremism och hederskultur. Från partiet sa man: ”Vi håller med, men du behöver väl inte prata så mycket om det”. Nu visar en undersökning i Göteborg att 15 procent lever under hedersnormer. Vi har verkligen inte pratat för mycket om detta. I dagens samhälle är dessa problem så framträdande att de hotar själva fundamentet för vår demokratiska frihet.

Hur kändes det då när du blev nedröstad?

– Det var inte så muntert så klart, man sitter på ett extrainsatt möte, en söndag, i fyra timmar… det var hyggligt riggat och man skickade upp alla som talade emot mig. ”Det är inget fel på dig”, sa de men jag röstades bort. Men så farligt var det inte. Jag har ett normalt liv. Jag har inte gjort något kriminellt, jag har inte dött, jag har vänner. Livet måste vara större än att man ramlar ihop för något sånt här.

Men kunde du inte sökt jobb som tjänsteman eller något annat liknande?

– Det var inte lämpligt att söka jobb som låg för nära politiken, i kommunen. Jag sökte jobb på Renova. Gick en självbetald kurs och fick tillfälligt jobb här. Nu är mitt mål att bli fast anställd.

Ni samarbetade med V och Mp och förlorade valet (i Göteborg). Kanske naturligt att du fick gå?

– Samarbetet med V och Mp har länge gagnat oss väl, men vår politik blev så otydlig. Socialdemokrater kan inte göra som man gjorde på 70-talet, men man kan och ska vara en tydlig jämställdhetsförespråkare. Detta innefattar att man är intresserad av hur företagen mår, hur man får in pengarna, inte bara hur man gör av med dem. Man måste göra flera saker samtidigt, tala vård, skola, omsorg. Och om företagare. Och extremism. Och hederskultur.

– Vi hamnade i knät på V och Mp. Och ja, vi förlorade valet. Men jag trodde och tror att många vill tillbaka till den där sosseidentiteten, den som jag tror folk längtar efter.

Ann-Sofie Hermansson blev fackligt engagerad när hon som ung kvinna började som truckförare på Volvo på 1980-talet. Hennes chef började kalla henne för Soffan eftersom han kände en annan Ann-Sofie som kallades så.

Hon, liksom jag, som också började yrkeslivet på bandet på Volvo, mötte det fackliga engagemanget från arbetarna. Det fanns reformister – socialdemokrater. Och där fanns KPLM(r):are som hyllade Sovjetunionen och som saboterade ”bandet” genom att kasta ner skruvar och muttrar i motorn som drev bil-linjen framåt. Det blev timslånga stopp i produktionen. För egen del tyckte jag att det var både förfärligt och skönt, gav andhämtning under en timme eller två då man kunde lägga sig och vila en stund.

– Volvo var en annan värld. Det var på något sätt det verkliga livet. Jag hade jobbat med fiskberedning, på långvården och konditori. Volvo var något annat, tvåskift och fackliga strider. På många sätt var det fantastiskt, jag hade egen lägenhet, bil och fast jobb när jag var 20. Det var fantastiskt. Men R:arna lockade mig inte. Jag är reformist. Däremot tänker jag på hur de unga har det idag. De har typ förlängt barnbidrag upp till de är 30, utan möjlighet att få riktiga jobb. Idag blir man inte riktigt vuxen och självständig som min generation blev, även om det var tufft. De åren har präglat mig.

I dag får många inte svar på konkreta frågor. Det är så mycket floskler och abstrakta svar.

Hon studerade på Göteborgs universitet efter Volvo-tiden. En kulturkrock. Ett av de första seminarierna i sociologi hade rubriken: ”Vad är arbete?”

– Herregud, jag kom från Volvo, änna. Jag visste minsann vad arbete var, kände att det här var helt fel. Men sen kom en föreläsning om Karl Marx och hans alienationsteori. Då insåg jag: Det här handlar ju om jobbet på Torslandaverket. Jag vet precis vad det här handlar om. Jag insåg gradvis att jag behövde skaffa mig ett språk på det jag själv upplevt. Det var en kick.

När hon nästan var klar med sin fil. kand. blev hon uppringd av Mona Sahlin och fick jobb som politiskt sakkunnig. Ett drygt halvt liv inom socialdemokratin har hon tillryggalagt. Men engagemanget är inte lika starkt längre, rent konkret.

– Jag har lämnat allt som är göteborgsanknutet, men inte partiet. Jag är invald i partistyrelsen. Folk har ju valt mig, därför vill jag inte lämna. Jag var på alla möten så länge jag inte hade jobb på Renova. Jag har inte riktigt råd att åka på mötena eftersom jag måste ta ledigt minst en dag.

Däremot har Ann-Sofie Hermansson fått ett uppdrag av justitieminister Morgan Johansson som särskild utredare. Hon ska komma med förslag om hur kommunerna ska kunna bidra till det brottsförebyggande arbetet.

Ann-Sofie Hermansson vill inte framstå som nostalgisk, men tycker att något av partiets själ har tappats.
– Det finns så många konkreta frågor i människors liv. Svaren man får är så jävla abstrakta. Göran Johansson, en sosse av den gamla stammen, oerhört intellektuellt rörlig, fick samtal som jag tog, om konkreta frågor och jag sa att det här ska du kanske inte ta. Jag tar det, sa han, ibland måste man göra det. Han lärde mig mycket om politikens roll. Om det stod mellan göteborgarna och partiet valde han det första. I dag får många inte svar på konkreta frågor. Det är så mycket floskler och abstrakta svar.

När började det här flummeriet med det ständiga abstraherandet?

– När fan började det? Jättesvårt att säga. Jag har ju själv varit aktiv. Var jag helt blind? Allt det här konstiga, identitetspolitiken, man känner inte igen någonting av det i det som metallarbetarna på avdelning 41, Sveriges största, ägnat sig åt. Jag träffar dem nu och då, de är runt 80 år och sitter och dricker öl på Gyllene Prag. Det vi fostrades i är inte det som är nu. Jag kanske själv är medskyldig till att ha släppt fram allt detta konstiga.

Men du har ju ändå gett dig in i ”känsliga” strider?

– Allt det här med extremism och hederskultur har jag Nalin Pekgul att tacka för. Jag bodde hos henne när jag vickade på Aftonbladet 1994. Jag behövde någonstans att bo och hon behövde ett ”förkläde” eftersom det var så känsligt i hennes släkt att hon flyttat hemifrån fast hon inte var gift. Jag var helt novis om hederskultur. Hon berättade om konstiga saker, om någon som blivit slängd från balkongen. Och ja sa, novis som jag var: ”Då sitter han väl inne? Vi har ju ett rättssamhälle”. ”Nej”, sa hon. För mig, som för vilken annan svensk som helst, uppväxt på 1970-talet, var det helt chockerande. Jag började förstå saker jag inte begripit tidigare. Och jag började skriva om det. Men det är först när man har makt som man på allvar kan börja påverka och utmana sådana här krafter.

Det gjorde Ann-Sofie Hermansson inte minst kring historien om Burka Songs 2.0, en film som, kortfattat, försvarade rätten att bära burka 2018.

En uppföljande debatt skulle hållas i Göteborg, finansierad med kommunala medel, varpå Hermansson skrev på sin dåvarande blogg att de tilltänkta debattörerna var extremister och att panelen inte var tillräckligt bred utan bestod av alltför åsiktsmässigt liknande deltagare. Hon stämdes då av de två personer hon nämnde i en civilrättslig rättegång – Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil. Rättegången och uppmärksamheten kring den hade politiska dimensioner.

– Det var verkligen en ny erfarenhet. Allan, min advokat, Sofie Löwenmark, Johan Lundberg, Eli Göndör, Magnus Ranstorp, Magnus Sandelin och Magnus Norell… vilket stöd jag fått. Det var jobbigt, så klart ändå. Min mamma ringde och undrade vad jag gjorde i rätten. Inget kul sammanhang. Men så farligt är det ändå inte. Man måste våga säga ifrån.

I höst blir det ny rättegång i hovrätten.

– Motparten har kallat Mattias Gardell. Jag har kallt Nalin Pekgul. Det är klart att det är jobbigt, men så farligt är det inte. Motparten vill att man ska tycka det. Men det är viktigt att dra en gräns och våga säga det man tycker.

Till slut, kommer du att återvända till politiken?

– Valberedningen ringde nyligen och frågade om jag förväntade mig några nomineringar. Det gör jag inte. Jag har det bra. Det är inte alla som har ett jobb där man möts av folk som kommer och hälsar och ropar: ”Heja dig!”. Det är ju otroligt privilegierat. Men man vet inte vad som händer i framtiden.

Läs även: Per Brinkemo möter Jimmy Jansson (S)

Läs även: Sofie Löwenmark: ”Det är hög tid att förbjuda kusinäktenskap”

Text: Per Brinkemo

Foto: Julia Sjöberg