Det talas ofta om ordning och reda i svensk skola. Om granskning, uppföljning och ansvar. Men allt färre verkar vilja tala om vad som faktiskt hänt de senaste åren: staten har steg för steg byggt upp ett kontrollsystem som lägger ett allt tyngre administrativt tryck på friskolors skolhuvudmän, rektorer och lärare.

Vändpunkten kom 2022 när regleringsbrevet för skolinspektionen skärptes.

Under Magdalena Anderssons regering och med Lina Axelsson Kihlblom som skolminister skärptes styrningen genom regleringsbrevet till Statens skolinspektion. Myndigheten fick fler uppdrag, fler återrapporteringskrav och ett tydligare fokus på utökad tillsyn, granskning och kontroll. Det var ingen tillfällig kursändring. Det blev början på en ny syn på skolstyrning där staten successivt flyttade fram positionerna och där kontrollapparaten växte för varje år.

Det mest anmärkningsvärda är att Tidöpartierna inte bromsade utvecklingen när de tog över makten. Tvärtom. I regleringsbreven för 2023, 2024 och 2025 fortsatte uppdragen att växa. Skolinspektionen fick nya krav på uppföljning, tillsyn och granskningar kring bland annat betygssättning, trygghet, studiero och skolornas arbete med olika lagkrav.

Budskapet från politiken har varit tydligt oavsett färg på regeringen: mer kontroll ska lösa skolans problem. Men ute i verkligheten ser konsekvenserna annorlunda ut.

I många kommunala skolor handlar tillsynen inte om stora kvalitetsbrister eller allvarliga missförhållanden. Det kan i stället röra sig om enkla filer som skickas ut till rektorer där de ska svara på övergripande frågor om hur lärarna använder läromedel i undervisningen. Det kan handla om kontroller av hur skolorna arbetar med mobilförbud eller hur registerkontroller genomförs inför anställning.

När varje regering lägger till nya uppdrag, nya granskningar och nya återrapporteringskrav byggs en administration som till slut tar tid från skolans kärnuppdrag. Rektorer får allt mindre tid att vara pedagogiska ledare och allt mer tid går åt till att hantera dokumentation, checklistor och juridisk riskhantering. Det är här den politiska paradoxen blir tydlig. Samtidigt som alla säger sig vilja stärka kunskapsresultaten skapas ett system som flyttar fokus från undervisning till kontroll.

Ingen seriös skoldebattör argumenterar mot tillsyn. Självklart ska skolor granskas när elever far illa eller när huvudmän missköter sitt ansvar. Men dagens regleringsbrev signalerar något större än rimlig kontroll. De signalerar en växande statlig misstro mot professionen.

När varje problem i skolan möts med ännu ett regeringsuppdrag till Skolinspektionen får vi till slut ett system där kontrollen blir ett självändamål. Då riskerar svensk skola att utvecklas till en verksamhet där det viktigaste inte längre är kvaliteten i klassrummet utan kvaliteten på dokumentationen inför nästa tillsyn.

Det är dags att börja diskutera proportioner. Hur mycket kontroll tål skolan innan kärnuppdraget skadas? Hur många statliga uppdrag kan läggas ovanpå verksamheten innan administrationen börjar konkurrera ut undervisningen? Och varför verkar varje regering, oavsett politisk färg, tro att ännu fler regleringsbrev är lösningen på skolans problem?

Svensk skola behöver ansvar och uppföljning. Men den behöver också tillit, arbetsro och politiker som förstår att mer kontroll av friskolor inte skapar bättre undervisning och studiero i kommunala skolor.

Frågan är om någon regering längre vågar minska trycket från staten på friskolorna samt om man verkligen tror att det är bra om tillsyner på kommunala skolor endast bör handla om exempelvis mobilförbud.

Stefan Häggström

Rektor