Den kollektiva vänstern har utvecklats från att prata om ekonomiska skillnader och föra en politik för att minska socioekonomisk utsatthet till att se sig som ett förtryckt, hyperkänsligt och destruktivt kollektiv med självskadebeteende. I ett ”cogito erratum” definieras nu träning och självhjälp som ”höger och extremism” samtidigt som fetma och missbruk hyllas. Effekterna är en allt mer sjuk rörelse.

Det är ingen slump att parodin på en ”typisk vänsterperson” som överviktig, högljudd och arg nu överensstämmer med verkligheten. En slags anti-rörelse breder ut sig inom den kollektiva vänstern, där ”företagens” skönhetsideal, smalhets och normativa kroppar ses som ett hot. Resultatet är överviktiga, sjuka vänsterkroppar med djupt självhat.

Även feministerna som en del av vänstern vänder sig mot den tränade och hälsosamma kroppen, men av anledningen att de inte anser att deras utseende ska definiera deras värde. En tjock kropp är också vacker, en sjuk kropp är också hälsosam.

Det sedvanliga hatet mot kapitalismens storföretag och massproducerade varor hindrar dem dock inte att njuta av snabbmaten, färdigrätter och snacks med höga halter av olja, salt och socker. Det är såklart inte deras egna fel. Som Göran Greiders förslag om en sockerskatt rationaliserades: Han hade själv svårt att låta bli de söta varorna, därför behövs en extra skatt. Alla ska betala mer för att Göran inte kan hindra sitt egna hetsätande.

Att med en muffins i taget knäcka patriarkatet, med fettvalkar och dålig kondis bryta normer kan verka direkt osolidariskt med vården och Sveriges skattebetalare. Många inom vården röstar just vänster. Samtidigt är regionernas ekonomi redan ansträngda. Politiskt motiverat frosseri gör inte saken bättre.

Vänstertidningen Expo beskriver självförbättring och personlig utveckling som ren fascism: ”Gymtimmar, vildmarksturer, kött och kosttillskott. Renlevnadsideal och självförbättring har alltid gått hand i hand med fascismen”. Hur kan motsatsen, att förstöra kroppen vara ett vänsterideal?

Människor i stora delar av världen blir allt tjockare, i Sverige räknas nu över hälften av befolkningen lida av övervikt. Hjärt- och kärlsjukdomar är en av de vanligaste dödsorsakerna. Diabetes hos barn ökar med risk för livslångt lidande och allvarliga komplikationer. Samtidigt hyllas matmissbruk och fetma som något positivt.

Under begrepp som ”hälsa i alla storlekar” eller ”setpointvikt” agerar självutnämnda kroppspositiva genom ett avancerat självbedrägligt upplägg för att normalisera sjuka och destruktiva livsstilar. Det leder till en dysfunktionell samhällsordning där osunda matvanor hyllas och tidigare hälsoideal ifrågasätts som fettfobi. Där viljan att förbättra sig, arbeta med sina problem och ta hand om sin egn kropp genom kost och träning blir extremism.

Istället för att lösa sina personliga problem vill man rationalisera dem och tvinga samhället att acceptera dem under parollerna ”normbrytande” och ”fettpositivism”.

Till dem i den kollektiva vänsterns försvar är det såklart svårt att förstå personligt ansvar när allt är en intersektionell maktkamp och varje kropp ett slagfält. Äta sig till döds må vara normbrytande men är det verkligen vänsterns mål?

Jonas Wahlin

Oberoende skribent