Separatismen definieras av en strävan efter att åsidosätta ett lands demokratiskt förankrade lagverk och kultur till fördel för en separat etnisk, religiös eller annan tribal tillhörighet inom det landet. I sin mest destillerade form kan man se det som ett lojalitetsproblem; motsatsen till den allmäna visdomen ”Ta seden dit du kommer”, som istället blir: ”Dit du kommer, dit tar du även din sed, alldeles oavsett hur kompatibel denna är med dit du kommit”.

Detta giftiga insisterande har lett till omåttligt mycket lidande, i synnerhet I västvärlden, till följd av stora migrantströmmar från Mellanöstern och Afrika. Något Fadime Sahindal hade hänvisat till om hon andades svensk luft i dag. Dessvärre andas hon ingen luft alls, eftersom hennes liv stals av separatisten som ansåg hennes liv vara underordnat familjens uppfattade heder. Till en verbal tsunami om vilken hora hon är sköts hon till döds av sin egen far. Hennes synd? Att ha förälskat sig i en svensk man.

Empirin vad gäller separatismens skala i Sverige börjar nu bli överväldigande. År 2009 uppskattade Astrid Schlytter och hennes team vid Stockholms universitet att var tredje elev med utländsk bakgrund i Stockholms stad lever under varierande grader av hedersrelaterade familjenormer. I det dryga decenniet sedan dess har en rad forskare och myndigheter bekräftat den bilden, och med råge. Nyligen blev det Socialstyrelsen och Malmö stad, vars rapport om Malmös förskolor visar en upprörande verklighet som länge förnekats.

Läs även: Dags att återuppväcka universitetstanken

Mörkertalet bland offren är spektakulärt. Samtidigt ser vi en handfallenhet inför dessa krafter som är närmast tragikomisk. Ett typexempel på detta är de IS-terrorister som nu flugits hem av regeringen. Medbrottslingar i några av de mest brutala folkmord vi sett sedan andra världskriget, vars brutalitet kan paralysera vilken moraliskt normal person som helst. Dessa anses alltså utgöra ett säkerhetshot för en krigsdrabbad öken- och bergsplätt i forna Mesopotamien, men passar bra att importera till Sverige. Detta sker alltså inte till följd av krav eller påtryckningar från det internationella samfundet, utan frivilligt av landets feministiska regering. Nationen Sverige börjar nu personifiera den västerländska masochismen.

Separatisternas intentioner varierar så klart. Alla är de inte IS-terrorister med en uttryckt önskan av att förgöra Väst i Allahs namn. Inte heller är de nödvändigtvis trogna det Muslimska Brödraskapet, vars nominellt fredliga ideologi reflekteras i stora delar av det europeiska skuggsamhället. Många, inte minst på appen Instagram, agerar i vad som med välvilliga ögon kan uppfattas som god tro. Dessa aktivister ser på Sverige som en sammantaget patriarkal, rasistisk och alltigenom förtryckande kraft. De sprider sin verklighetsbild till barn och unga vuxna och får väldigt stort genomslag. Ett slags mantra om att svenskarna är främlingsfientliga, att de inte tar hänsyn till pappas irakiska läkarutbildning för att de är rasister, att ens möjligheter i samhället är kraftigt begränsade på grund av ens medfödda egenskaper, strukturell rasism, och att landet är byggt på en rasmaktordning. Denna uppfattning är falsk, vilket vi vet med säkerhet i dag.

Regeringens egen långtidsstudie, den överlägset mest omfattande i ämnet, fastslår tydligt att det inte finns några signifikanta skillnader mellan utrikes och inrikes födda när det gäller att ha ett arbete, om hänsyn tas till nivån på individens färdigheter. Vidare visar den på raka motsatsen till vad svenska antirasister har ylat sig hesa om så länge, nämligen att de invandrare som har ett humankapital i paritet med den svenskfödda befolkningen är anställda i flera procentenheter högre utsträckning än svenskar. Grattis, antirasister, Sverige har alltså en direkt antirasistisk arbetsmarknad, om hänsyn faktiskt tas till kompetens. Dessvärre låter man inte fakta komma i vägen för aktivismen, utan mantrat fortgår på direkt bekostnad av landets unga. Varför anstränga sig när samhället redan vänt dig ryggen? Fuck Sverige, känner många istället, och splittringen ökar.

Woke-separatismen grundar sig ofta i en kombination av okunskap, kulturrelativism, en aversion mot majoritetssamhället (inte sällan på basis av hudfärg) och en ideologisk strävan efter Det Jämlika Samhället. I sin strävan blandar dessa aktörer ihop jämställdhet med likställdhet, hyperkollektivism med solidaritet och forntida rasism med nutida rasism. Den religiösa separatismen grundar sig istället ofta i viljan att ”uppfostra sina barn på sitt sätt”, där man prackar på barnen både religion, heder och kyskhetsideal så tidigt som i förskolan. Separatismen har många ansikten. Somliga av dessa aktörer måste aktivt lagföras och utvisas, då de begått explicita våldshandlingar. Andra bör bemötas intellektuellt och neutraliseras på så vis. Men inga av dessa bör stödjas med en krona från det allmänna, så som är dagens ordning.

För en gångs skull behöver Sverige agera proaktivt, på ett sätt som man konsekvent misslyckats med tidigare. Vi behöver se till våra europeiska motparter och dra lärdom där det går, innan det är för sent. Därför vill jag nu rikta lite fokus på Frankrike och det franska folkets kamp mot separatismen.

Lyssnar man på Partiet Nyans så talar de om Frankrike med närmast darrande röst. ”Sverige får inte gå i fransk riktning”, brukar det låta. Givet att detta kommer från Sveriges första öppet islamistiska parti ser jag det snarare som en rekommendation än en varning. Så vad har fransmännen gjort? Svaret skiljer sig beroende på vem du frågar. Landet har drabbats synnerligen hårt av islamska separatister, däribland en utbredd salafism, hederskultur och några av Europas värsta terrorbrottslingar i modern tid.

Läs även: Altstadt: Partiet Nyans – en produkt av SD-skräck och identitetspolitik

Spiken i kistan kom efter att den franska läraren Samuel Paty halshöggs brutalt sedan han anklagats för att ha visat sina elever karikatyrer av profeten Muhammed. Förövaren tog sig friheten att fota Patys avskurna huvud och triumferade med bilden på sociala medier, något som blev lite för mycket för fransmännen. Lagförslaget som därefter godtagits av den franska senaten trädde i kraft för bara några månader sedan, med syftet och rubriken att stärka republikens principer. Macron, landets mittenorienterade vänsterpresident, uttrycker sitt fulla stöd för förslaget, medan högern anser det vara otillräckligt. Oavsett vem som har rätt finner vi här ett antal åtgärder som Sverige har all anledning att ta efter.

Skolan. Den franska skolan har en tydligt fostrande roll med stark emfas på att alla franska barn ska behärska språket. Ett problem har varit att många barn hemskolas, inte sällan i en strikt religiös miljö, och därmed avskärmas från majoritetssamhället. Separatistlagen ämnar åtgärda detta då all hemskolning kommer att behöva auktoriseras av staten med start 2025. Den svenska skolan har många problem, men vad gäller just separatism är problembilden inverterad i jämförelse. Här är det de religiösa friskolorna som utgör problembilden, vilka behöver kontrolleras stenhårt, alternativt förbjudas rent kategoriskt.

Föreningar. Alla föreningar som får någon form av statlig subvention ska i Frankrike skriva under ett så kallat republikanskt kontrakt, där ett övertramp mot detsamma resulterar i att bidragen dras tillbaka och de ansvariga blir återbetalningsskyldiga med en tidsgräns på sex månader. Motsvarande bör införas i Sverige, där såväl skattemedel som smutsiga subventioner systematiskt kanaliserats till och från skurkstater som Saudiarabien och Turkiet. Franska föreningar som finansieras från utlandet med investeringar över 10 000 euro behöver deklarera dessa tydligt för staten i samband med årsredovisningen. Här skulle vi i Sverige kunna gå längre och helt förbjuda finansiering av svenska föreningar från länder som Qatar, som vi vet har bedrivit en påverkanskampanj mot Väst sedan 1960-talet, men större transparens är önskvärt, något Säpos Fredrik Hallström belyser.

Neutralitetsprincip. Frankrike har även förlängt neutralitetsprincipen, som förbjuder religiösa uttryck vid allmän tjänstgöring, till att även inkludera privata företag som jobbar med allmäna upphandlingar, exempelvis inom kollektivtrafiken. En tydlighet som behövs även i Sverige, mot bakgrund av vänsterns påtryckningar om att normalisera hijaben i offentlig förvaltning.

Hot mot folkvalda. Skärpta straff mot individer som hotar franska folkvalda med upp till fem års fängelsetid och ett skadestånd på omkring en miljon kronor. Även det önskvärt i svensk kontext om vi önskar agera proaktivt i förhållande till ett växande politikerförakt.

Våra förutsättningar för framgång är goda i Sverige. Ett lagförslag mot separatism behöver kombineras med en rad andra reformer, däribland en modern asylrätt, en verklighetsanpassad rättskedja med de facto utvisningar och återvandring enligt dansk modell. Men min största farhåga kring Sveriges framtid är att vi ska kuggas på vårt ultimata prov; det om självhävdelse.

Sverige har nämligen, till skillnad från Frankrike, inga republikanska principer att stå upp för. Inga påtagliga minnen av krig, misär eller revolution. Istället har hundra år av fred och decennier av välstånd vaggat svensken in i en falsk trygghet, en övertygelse om en oundviklig överlevnad. Frågan är om vi upplevt tillräckligt vad gäller krig, misär och den verkliga, påtagliga känslan av att kunna förlora landet Sverige för att på allvar ta upp kampen mot separatismen.

Ska en förändring ske, på riktigt, tror jag att det kommer att kräva enormt mycket politisk vilja, mod och kompetens. Av en sort vi faktiskt aldrig sett tidigare.

Adrian Azadi är samhällsdebattör.