Separatismen vi ser i dagens Sverige kan beskrivas som en högst medveten strävan efter att skapa ett slags motsamhälle inom landets gränser. I destillerad form kan man se det som ett lojalitetsproblem; motsatsen till att ta seden dit man kommer.

År 2009 uppskattade Astrid Schlytter och hennes team vid Stockholms universitet att var tredje elev med utländsk bakgrund i huvudstaden lever under olika grader av hedersrelaterad kontroll. Sedan dess har en rad forskare och myndigheter bekräftat bilden med råge. Ett exempel är Malmö stad, vars rapport om Malmös förskolor visar hur långt rötan spridit sig. Mörkertalen anses dessutom vara stora.

Läs även: Dags att återuppväcka universitetstanken

Separatismen förkroppsligas på många sätt av det relativt nya Partiet Nyans. Lyssnar man på deras företrädare så talas det ofta om Frankrike med avsmak; man begråter det man kallar för fransk islamofobi. Givet partiets profil ser jag det snarare som en rekommendation än en varning. Så vad har fransmännen gjort? Svaret skiljer sig beroende på vem du frågar. Landet har drabbats synnerligen hårt av islamisk separatism: utbredd salafism i Bryssels mindre turistvänliga kvarter, barn som marineras i hederskultur och några av de värsta terrorattentaten i modern europeisk historia.

Läs även: Altstadt: Partiet Nyans – en produkt av SD-skräck och identitetspolitik

Bägaren rann över för många fransmän när den uppskattade gymnasieläraren Samuel Paty halshöggs med en köttyxa på öppen gata, efter ett drev om han ska ha visat Muhammed-karikatyrer. Detta under en föreläsning om Charlie Hebdo och massakern som hade ägt rum fem år tidigare. Förövaren, en tonåring med ursprung i Tjetjenien, tog sig friheten att fota Patys avskurna huvud vilket han sedan publicerade på sociala medier i triumferande ordalag. Lagförslaget som därefter ratificerats av den franska senaten trädde i kraft för bara några månader sedan, med syftet att stärka republikens principer. Här finner vi ett antal åtgärder som Sverige har anledning att ta efter.

Skolan. Ett problem i Frankrike har varit att många barn hemskolas, inte sällan i en strikt religiös miljö och därmed avskärmas från majoritetssamhället. Separatistlagen ämnar åtgärda detta: all hemskolning kommer att behöva auktoriseras av staten med start 2025. I Sverige är det konfessionella och närmare bestämt islamiska friskolor som spelar en liknande roll. Här finns det anledning att överväga ett kategoriskt förbud.

Föreningar. Alla föreningar som mottar statliga medel ska i Frankrike skriva under ett så kallat republikanskt kontrakt, där övertramp innebär i att bidragen dras tillbaka och ansvariga blir återbetalningsskyldiga med en tidsgräns på sex månader. Motsvarande bör införas i Sverige, givet att pengar (ofta skattemedel) systematiskt slussas till och från skurkstater. Franska föreningar som finansieras från utlandet med investeringar på över 10 000 euro behöver deklarera dessa tydligt för staten i samband med årsredovisningen. Här skulle vi i Sverige kunna gå längre och helt förbjuda finansiering av svenska föreningar från exempelvis Qatar, som vi vet har bedriver en påverkanskampanj mot flera länder i väst via islamistiska grupper.

Neutralitetsprincip. Frankrike har även förlängt neutralitetsprincipen som förbjuder religiösa uttryck vid offentlig tjänstgöring till att även omfatta privata företag som jobbar med allmänna upphandlingar, exempelvis inom kollektivtrafiken. En tydlighet som behövs även i Sverige.

Hot mot folkvalda. Skärpta straff mot personer som hotar folkvalda med upp till fem års fängelse och betydande skadestånd.

Ett nationellt regelverk behöver kombineras med en rad andra reformer, såsom en tidsenlig asylrätt där hela processen flyttas utanför Europa, en verklighetsanpassad rättskedja, de facto utvisningar och frivillig återvandring.

Sverige har dock, till skillnad från Frankrike, inga republikanska principer att stå upp för. Inga påtagliga minnen av krig, misär eller revolution. Istället har hundra år av fred och decennier av välstånd invaggat oss i en falsk trygghet. Frågan är när vi, likt fransmännen, upplevt tillräckligt mycket av det spektakulära våldet för att på allvar ta upp kampen mot separatismen.

Ska en förändring ske - på riktigt - tror jag att det kommer att krävas enorma mängder vilja, mod och kompetens. Där är vi nog inte än.

Adrian Jalali

samhällsdebattör och politisk kommentator.