Facebook noscript imageAltstadt: Partiet Nyans – en produkt av SD-skräck och identitetspolitik
Ann Charlott Altstadt
Krönikörer
Altstadt: Partiet Nyans – en produkt av SD-skräck och identitetspolitik
Partiet Nyans och dess partiledare Mikail Yüksel har varit i DN: Foto: Karl Gabor / Pressbild
Partiet Nyans och dess partiledare Mikail Yüksel har varit i DN: Foto: Karl Gabor / Pressbild

De partier som skrivit under på såväl SD:s tänkta fascism som bilden av att Sverige är ett land fullständigt genompyrt av rasism har bäddat för landets första muslimska parti. Ett parti som ironiskt nog skiftar i just brunt, och riskerar att få en vågmästarroll i framtiden.

2019 bildades Sveriges första muslimska parti. Och Nyans med partiledaren Mikail Yüksel på värvningsturné i Skurup blev nyligen välvilligt presenterade i ett långt DN- reportage. Partiet vill vara förortens röst, kampanjar på nätet och i moskéer, siktar på fullmäktige runt om i landet och riksdagen förstås.

Yüksel blev efter en kometkarriär Centerns andre man på riksdagslistan 2018, men strax före valet uteslöts han för sitt samröre med det turkiska ultranationalistiska och fascistiska Grå Vargarna. Yüksel menade dock, som i DN-intervjun, att han avböjde förfrågan att starta ungdomssektion i Sverige. Men artikeln refererar också en bandupptagning från 2017, då Yüksel informerade en centerpartistisk tjänsteman om att han ”försökt starta upp deras ungdomsorganisation, men när polletten började trilla ner tänkte jag: ’vad håller jag på med’”.

I dag verkar han tycka att Erdoğan ”är bra” och på frågan om Turkiet är en demokrati svarar han: ”Absolut”.

Partiet Nyans vill införa sanktioner mot Israel, att muslimer ska få minoritetsrättigheter, att afro- och islamofobi ska bli egna brottskategorier och införa förbud mot att kränka profeten och bränna koranen. Länsstyrelsen i Skåne bör däremot bränna Lars Vilks ”islamofobiska” symbol, det vill säga drivvedskonstverket Nimis.

Nyans anklagar muslimer på poster i andra partier för att böja sig inför makten, alltså den ”vita överhögheten”. I intervjun bemötte en av dem kritiken med att Nyans bedriver aggressivt röstfiske inom den muslimska gruppen.

Läs även: Före detta socialdemokrat nu i Partiet Nyans – ”historiskt” enligt partiet

Men DN-läsarna fick inte veta att exempelvis författaren och debattören Kurdo Baksi och Gulan Avci, riksdagsledamot för Liberalerna, har hävdat att Yüksel förnekar folkmordet 1915 (Seyfo/Armeniska folkmordet) och fungerar som Erdoğans megafon i Sverige. De har tryckt på hans koppling med de fascistiska Grå Vargarna, att organisationen utfört hundratals mord, bedriver terror och enligt Gulan Avci har djupa islamistiska rötter.

Så jag kan inte låta bli att undra: var är larmen om den bruna uppmarschen och varningarna för islamofascister i kostym?

Statsvetaren Jenny Madestam förklarade i ett debattinlägg 2016 varför Miljöpartiet inte kunde fördöma Mehmet Kaplan trots att han fått lämna sin statsrådspost för samröre med Grå Vargarna.

För Miljöpartiet hade han nämligen ett värdefullt perspektiv i sin unika egenskap av att vara just troende muslim. Och jag tror att hennes citat från en intervju med MP:s förra språkrör Gustav Fridolin verkligen nitar fast det djupt felaktiga och antidemokratiskt farliga innehållet i det grupptänkande som kallas identitetspolitik:

Om Mehmet Kaplan hade kandiderat hade jag nog avstått, för jag tror det hade varit oerhört nyttigt för Sverige om vi hade haft en troende muslim på en ledande position.

Tillåt mig tveka inför den oerhörda nyttan för Sverige med en Mikail Yüksel i maktställning. Men då identitetspolitik är den överordnade principen så får Miljöpartiet också tugga i sig frukterna av det man planterar, exempelvis i form av en politisk konkurrent om rösterna som det muslimska identitetspolitiska Nyans.

Läs även: DEBATT: Nej, Nyans! Nimis ska verkligen inte brännas ner!

Men partiet är förstås också en produkt av skrämselstrategin för att mota Sverigedemokraterna.

Inflytelserika opinionsbildare tror faktiskt på allvar att SD:s partiprogram är fascistiskt och att de vill kasta ut alla invandrare. Och om välutbildade lider av den vanföreställningen, vad ska då inte outbildade invandrare tro, och vilken välkrattad karriärväg för de muslimer som vill politisera rädslan.

Den svenska officiellt statsfästa ideologin – att vi är ett land genompyrt av rasism, islamo- och afrofobi har naturligtvis gött myllan där Nyans har växt fram med det ironiskt paradoxala uppdraget att bekämpa de partier som av välvilja skrivit under på den Sverigebilden.

Så vad trodde man skulle hända? Att muslimer lydigt och för evigt skulle flockas i just deras fållor som tacksam valboskap, eller bli villiga vänsteraktivister med wokevärderingar?

Läs även: Altstadt: När islamismen kom till Hylte

De etablerade partierna som bäddat för Nyans är alla måltavlor för anklagelser om rasism, och detta enligt sina egna definitioner.

Vill de inte föra en restriktivare invandringspolitik så är de emot friskolor eller religiösa sådana. Och partigängande muslimer som kastat anklagelser om rasism och islamofobi omkring sig har nu blivit de värsta Onkel Tom-figurerna ur Nyans perspektiv, vilket är helt logiskt utifrån en vitkritisk maktteori.

Den medvind man skapade hotar att blåsa upp till en perfekt storm.

Nyans eller något annat muslimskt parti med liknande antidemokratisk agenda hamnar förr eller senare i riksdagen. Och får ekonomi och legitimitet att föra fram sina värderingar än mer effektivt.

Så frågan är vad övriga partier är beredda att kompromissa bort för att få Nyans stöd vid en regeringsbildning. För problemet är att oavsett partiets procentuella storlek kan Mikail Yüksel få ett enormt inflytande liknande marodörerna i det pyttelilla Miljöpartiet.

Partiet Nyans framväxt är ett av tecknen på de söndrande konflikter som alltid uppstår i multietniska klansamhällen. Varför skulle Sverige vara undantaget?

Ann Charlott Altstadt

Ann Charlott Altstadt är journalist och författare. Hon har gett ut Liten ordbok för underklassen och Strejken på Toys R Us. Altstadt var redaktör för tidskriften TLM 1992-2002 och har bland annat skrivit artiklar och krönikor för LO-tidningen-Arbetet, Flamman, Journalisten, Fokus, Göteborgs-Posten, Arbetaren, Finanstidningen, Svenska Dagbladet och Arbetet. För närvarande är hon medarbetare på Aftonbladet Kultur och skriver krönikor i Lag & Avtal.