Nu väcks tanken på att bilda ett svenskt universitet som har yttrandefrihet som ledstjärna. Johan Sundeen tog upp det här på ledarsidan. Torbjörn Fagerström utvecklar här den klassiska synen på vad ett universitet är.
Härom veckan reflekterade Johan Sundeen över om tiden är mogen för att återerövra universitetstanken. Idén är att åtminstone ett av våra svenska universitet borde kunna vara en fristad för åsikter, också sådana som inte välkomnas i rådande åsiktskorridorer. Det skulle alltså fullt ut vara ett universitet, och inte en arena bland alla andra för aktivistisk världsförbättring.
Det är ett strålande bra förslag. Låt oss se på några av de värden det gäller att återerövra. Dessa går ytterst tillbaka på den tyske ämbetsmannen Wilhelm von Humboldt (1767-1835) och hans idéer om hur högre utbildning och forskning bör organiseras. Grundläggande för ”Humboldtuniversitetet” är att universitetsundervisning förenas med forskning, och att universitetslärare har en oberoende ställning gentemot statsmakten och andra externa intressenter. På så sätt garanteras att undervisningen hela tiden hålls à jour med forskningens framsteg, och att universiteten kan leva upp till en av sina viktiga roller – den som kritisk granskare av samtiden.
von Humboldt var säkert starkt påverkad av upplysningstidens ideal om förnuftstro och frihet från dogmer. Han ville bryta med de världsliga och kyrkliga auktoriteter som monopoliserade kunskap, och ta fasta på forskningens och kunskapens inneboende dynamik. Han ville att studenter och lärare skulle följa Horatius råd: Sapere aude – våga tänka själv.
Ett exempel är synen på doktorsavhandlingar. Tidigare skrevs de av professorn, och studentens uppgift vid disputationen var att visa att han kunde argumentera genom att försvara den givna kunskap som professorn hade nedtecknat. von Humboldt såg ju inte kunskapen som given, och avhandlingen skulle därför innehålla ny kunskap som studenten själv hade forskat fram och sedan försvarade vid disputationen. Ett annat exempel är seminarieformen för undervisning, där själva upplägget bygger på att deltagarna vågar tänka själva – utan risk för repressalier eller kränkthetsreaktioner.
Alla de gamla svenska universiteten har strävat efter att vara humboldtska och statsmakterna har sympatiserat med detta. Universiteten gavs ett större ekonomiskt och administrativt oberoende än andra myndigheter, och tilläts vara självstyrande i stor utsträckning. Professorernas oberoende ställning manifesterades länge genom en s.k. fullmakt – en garanti för att en professor inte kunde avsättas för att han eller hon ansågs forska eller undervisa om fel saker.
En rad socialdemokratiska regeringar värnade om forskningens frihet och insåg att forskningen inte primärt ska lösa samhällsproblem, utan ge kunskapsunderlag som politikerna behöver när de ska lösa samhällsproblem (denna till synes subtila distinktion är faktiskt helt fundamental). Tage Erlander förstod allt detta och försvarade exempelvis principen att forskningsrådens anslag till universitetsforskare ska ha karaktären av grädde-på-moset till oberoende forskare, inte vara en statlig styrning av deras verksamhet.
Den ideologiska grunden för nedmonteringen av de humboldtska idealen lades nog redan under 1960- och -70-talens studentrevolter, men själva slukhålet öppnades först när Carl Tham blev utbildningsminister på 90-talet. Då avskaffades exempelvis fullmakten för professorer och ersattes med en befordringsgång där professorer varken är oavsättliga eller har några garantier att det finns pengar till deras lön. Det ”professorsvälde” som det hade tjatats om sedan 1968 var brutet; många jublade, men ingen lyssnade på dem som varnade för att man kastade ut barnet med badvattnet.
Vidare inrättades alla de nya universitet och högskolor som behövdes för att klara av expansionen av akademisk utbildning (den expansıon som nu ifrågasätts allt mera). Priset var att undervisningens forskningsanknytning antingen måste försvagas, eller att landets forskningsresurser måste fördelas över många fler lärosäten än vi har råd med. Så föddes den nuvarande ordningen med universiteten som postgymnasiala massutbildare.
Slutligen började de tankar knapra sig in i synen på universiteten som jag tror att kritiken ytterst gäller. De handlar om att universiteten ses som instrument för samhällsutvecklingen, snarare än som möjliggörare och granskare av den. Externa finansiärer – kanske i synnerhet EUs ramprogram - ställer allt flera villkor på forskningen, och statsmaktens benägenhet att genom öronmärkningar och på annat sätt destinera forskningsresurser till vissa, politiskt önskvärda, forskningsområden tycks ha ökat. Lägg därtill tabun, åsiktskorridorer, identitetspolitik och normer som kommer inifrån universiteten själva och omhuldas i en utsträckning som var otänkbar för bara några år sedan.
Vi behöver nog universitet som prioriterar sapere aude.
Läs även: Outtalade normer, dogmer, tabun och förbud styr universiteten
