Överbefälhavaren Michael Bydén hade knappt under måndagsförmiddagen i Sälen hunnit hålla sitt uppmärksammade anförande om vikten av mental beredskap inför krigsrisken i vårt land, förrän Göran Greider, Dala-Demokratens chefredaktör och starkt vänsterprofilerad debattör, reagerade mot den i hans ögon pågående ”militariseringen” i Sverige och världen och att han inte kan släppa tanken på att ”många utbildade militärer hyser en hemlig längtan efter krig”. En snabbskriven artikel publicerad på DN Kultur redan klockan 16.14!

Läs även: Lindén: Sveriges Solzjenitsyn heter inte Göran Greider

I sanning snabb och effektiv journalistik, sådan den skall vara men nu alltmer sällan är. Här gällde det tydligen att agera medan tid var, det vill säg att få ut ett antimilitaristiskt budskap lagom till frukosten på Sälens högfjällshotell inför försvarskonferensens avslutande dag (9/1).

Överbefälhavarens ord fick alls inte stå oemotsagda, starkt överdrivna och totalt obefogade som de var. Frukostdeltagarna skulle ställas inför frågan hur länge det skall dröja innan västvärldens ledare och folk inser att de kommer att stå där med ”enorma, överdimensionerade försvarsmakter som dränerat nödvändiga resurser?”

Märk väl att kritiken riktades mot västvärldens politiker, inte mot Kim Jong Il:s kärnvapenförsedda krigsmaskin, som diktatorn med jämna mellanrum hotar att använda mot bland andra USA och Sydkorea. Notera därtill att Greider i sin artikel inte nämner något alternativ till vårt lands förstärkning av det militära försvaret. Nej, här skall överbefälhavaren brännmärkas, därför att hans uttalande om nödvändigheten att ha ”mental beredskap” inför krigsrisken ställer Sverige ”på krigsfot”. Slutsatsen i DN-artikeln är att fredstanken är tabu.

Det mest intressanta är dock inte Göran Greiders åsikter och slutsatser. De känner vi nämligen sedan länge; hans ideologiska roder är så fastlåst att inte ens upprepade verklighetsdementier av kursen förmår honom korrigera kursen. Han har stämplat Putin som fascist, dock utan att förklara varför en sådan riktar vapnen mot sina ideologiska fränder nazisterna.

Terrororganisationen Hamas blev snabbt efter dess vedervärdiga attack i Israel ”höger” i Greiders vokabulär. Det gör inget om fakta och sanning stryker på foten, ty det är ju endast högerkrafter som orsakar allt våld och elände i världen, enligt vänsterns orakel i Dalarna.

Nej, vad gäller den blixtsnabba DN-publiceringen av artikeln måste i stället frågan ställas vilken avsikten med den var. Ty naturligtvis var det ingen tillfällighet att den kom lägligt anpassad till den aktuella situationen. Vi vet inte om kulturchefen beställde den eller om Greider såg sin chans att hos den Natokritiske Björn Wiman – som ju länge har haft sina spalter öppna för denne socialistiske profet – få gehör för en gentemot ÖB:s maning och det militära försvarets existens riktad polemik.

Eller var det månne Björn Wiman själv som talade i artikeln? Han ville kanske inte direkt utmana sin egen tidnings ledarsida genom sitt namn under egenproducerad text. Annars brukar inte kulturchefen vara passiv bakom datorn. Många av hans artiklar är också intressanta och läsvärda, måste betonas till hans förtjänst.

Läs även: Henriksson: Svarthandeln med rysk olja riskerar apokalyps i Medelhavet

Samtidigt vet alla uppmärksamma och mångåriga DN-läsare åt vilket ideologiskt håll tidningens kultursidor lutar och att diskrepansen mellan dessa och ledaravdelningens hållning inte kan förnekas. I själva verket faller vänsterns ofta återkommande kritik mot ensidig borgerlig tidningsopinion platt till marken. Just kultursidorna i vår största morgontidning är nämligen det kanske tydligaste exemplet på detta. Inte sällan är de många där fristående kommentarerna från de fasta medarbetarna innehållsmässigt också mer politiska än kulturinriktade.

Den uttalat marxistiske filosofen, Sven-Eric Liedman i Göteborg (som inte tillhör redaktionen) har under 2023 beretts plats i genomsnitt en gång per månad för att direkt och osminkat angripa kapitalismens uselhet och den borgerliga regeringens påstådda tillkortakommanden. Inte sällan ställs en helsida till hans förfogande. Mycket flitigt återkommande skribent på kultursidorna är också den tydligt vänsterinriktade sociologen Roland Paulsen, varifrån anhängarna av den fria marknadsekonomin inte kan vänta sig något gott.

För somliga är således spalterna på DN Kultur alltid öppna. För andra är de notoriskt låsta. Björn Wiman må kanske förneka det, men den krassa verkligheten är att den berömda liberala öppenheten alls ej här lever upp till sitt namn. Sant är alltså också att kulturredaktionen på hans tidning tycks kreera rollen av en publicistisk ”stat i staten” och att många läsare inte sällan förvånas och förvirras av tidningens dubbla budskap: ledarsidans, som skall staka ut en tidnings hållning och ideologiska väg, och kulturredaktionens, som innebär återkommande promenader på helt andra stigar.

Motsäg nu inte detta genom påståendet att den, som påpekar detta faktum, vill inskränka och styra den fria debatten! Göran Greider har andra plattformar än att – faktiskt lite tonårs- och trotsaktigt – tidsmässigt och påpassligt klyva näbb mot överbefälhavaren i den tidning, vars officiella åsikt är lika nära överbefälhavarens som den är fjärran från kulturchefens.

För det kan väl inte vara så illa att Björn Wiman försöker öppna dörrarna för den långvård av ledarsidorna, som hans namne på Svenska Dagbladets kulturavdelning med efternamnet Werner föreslog i fjol?

Läs även: Lindén: Hellre klimat- än krigsångest?

Bengt Olof Dike

Samhällspublicist och tidigare politisk redaktör i Helsingborgs Dagblad och Norrköpings Tidningar