När Berlinmuren föll 1989 inleddes en ny era av möjligheter för global fred och samarbete. Sovjetunionens upplösning såg ut att kunna leda till en ny geopolitisk balans.

Centralt för denna omvandling var de löften som gavs av väst till Ryssland. James Baker, dåvarande USA:s utrikesminister, försäkrade Michail Gorbatjov att Nato inte skulle expandera ”ens en centimeter österut” från Tyskland. Detta löfte var grundläggande för Rysslands säkerhetsföreställningar och en förutsättning för deras acceptans av Tysklands återförening.

Men istället för att respektera detta löfte började Nato expandera österut redan i mitten av 1990-talet. Polen, Ungern och Tjeckien blev medlemmar 1999, följt av ännu fler länder från det forna östblocket, vilket förde Nato närmare Rysslands gränser. I Moskva tolkades detta som ett brott mot tidigare överenskommelser och en utmaning mot deras säkerhet.

SE ÄVEN: Berggren: Ukraina och Israel är frontlinje mot imperialismen

År 2007–2008, under Natomötet i Bukarest, motsatte sig Tyskland och Frankrike en snabb Natoexpansion. Man talade särskilt för Ukraina och Georgien, med varningar om försämrade relationer med Ryssland. Deras invändningar ignorerades, vilket fördjupade misstron mellan öst och väst.

År 2014 blev en vattendelare, då EU och USA stödde de provästliga demonstranterna under Euromaidan i Kiev, vilket ledde till en statskupp som avsatte president Viktor Janukovytj. Ryssland såg detta som västerländskt stöd för att installera en regim som skulle föra Ukraina närmare Nato och EU, vilket hotade deras säkerhetsintressen. Rysslands svar var annekteringen av Krim och stöd till separatistiska rörelser i östra Ukraina.

För att bemöta krisen undertecknades Minsk I-avtalet 2014, följt av Minsk II 2015, för att skapa en fredlig lösning genom att ge östra Ukraina självstyre. Ryssland har betonat att dessa avtal var den enda vägen till fred. Men från ryskt perspektiv har Ukraina, med västligt stöd, inte följt dem fullt ut. Angela Merkel erkände i en intervju med Die Zeit från december 2022 att Minskavtalen användes för att vinna tid för att beväpna Ukraina, vilket visar på en cynisk sida av västlig diplomati.

Rysslands krav på Ukrainas neutralitet är centralt. De ser ett Nato-allierat Ukraina som ett hot mot sin säkerhet, vilket inte är förhandlingsbart. Detta reflekterar Rysslands historiska säkerhetspolitik, där de alltid sökt buffertzoner mot västliga allianser.

Liljengren: Därför är jag stolt som svensk i Ukraina

Sverige har traditionellt stått som en bastion för neutralitet och diplomatiska lösningar på internationella konflikter. Under mer än 200 år har Sverige bibehållit en policy av neutralitet, särskilt under kalla kriget då Sverige agerade medlare och pådrivare för dialog snarare än konfrontation. Denna ståndpunkt reflekterades även i ett strikt exportförbud mot krigförande länder, vilket förstärkte Sveriges image som en fredsbevarande nation.

Dock har denna långa tradition av neutralitet och medling genomgått en dramatisk förändring under de senaste åren, särskilt i relation till kriget i Ukraina. Vi har förvandlats från fredsmäklare till krigshetsare. Utan offentlig debatt och folkomröstning beslutade Sverige 2022 att ansöka om medlemskap i NATO, vilket markerade en dramatisk avvikelse från vår neutrala hållning. Denna beslutsprocess har varit kontroversiell, då många svenskar har varit vana vid och stolta över landets neutralitetspolitik.

Med denna nya inriktning har Sverige öppnat för en mer aktiv roll i konflikten. Vårt land har skärpt retoriken och infört sanktioner mot Ryssland, en åtgärd som tidigare var mindre typisk för Sveriges utrikespolitik. Dessutom har Sverige börjat exportera vapen och ammunition till Ukraina, vilket bryter mot tidigare principer om att inte förse krigförande länder med vapen. Detta har inkluderat leveranser av Stridsfordon 90 och Stridsvagn 122, som används i striderna nära den ryska gränsen. Detta visar på en direkt militär inblandning.

Denna omställning har väckt frågor om Sveriges strategiska omsvängning och dess konsekvenser för nationell och internationell säkerhet. För att bryta dödläget måste vi återvända till diplomati och fredsförhandlingar, där alla parter kompromissar och respekterar varandras säkerhetsintressen. Kriget i Ukraina har globala konsekvenser, med risker för eskalering och ekonomisk kollaps. Vi måste prioritera fred över maktspel – för en säkrare värld.

Sam Gunnarsson

Egenföretagare