Facebook noscript imageDEBATT: Fel medicin botar inte långtidsarbetslösheten
Debatt
DEBATT: Fel medicin botar inte långtidsarbetslösheten
Dagens debattör vill se en satsning på småföretagande. Foto: Hasse Holmberg/TT / Privat
Dagens debattör vill se en satsning på småföretagande. Foto: Hasse Holmberg/TT / Privat

De flesta är överens: Det är ohållbart att så många står utanför arbetsmarknaden. Lösningarna skiljer sig åt, men inget av de vanligaste förslagen kommer att fungera. Det som krävs är satsningar på småföretagande, skriver dagens debattör Lennart Göranson (MED).

Enligt den senaste statistiken hade Sverige i juli en arbetslöshet på åtta procent. Mätt i säsongsrensade och utjämnade siffror låg arbetslösheten på nio procent, en trendmässig ökning från cirka sex procent för tre år sedan. Det är en hög siffra jämfört med andra länder, men också i förhållande till regeringens tidigare mål att ha den lägsta arbetslösheten i EU. Visserligen förefaller korttidsarbetslösheten nu vända till det bättre, men för långtidsarbetslösheten ses inget hopp om ljusning.

Dessutom är den verkliga situationen värre än den officiella statistiken ger intryck av.

I Arbetskraftsundersökningarnas (AKU) definition av arbetslös ingår inte personer som befinner sig i Sverige men som inte har fått uppehållstillstånd, inte heller personer som är sysselsatta. För att räknas som sysselsatt räcker det att under den så kallade referensveckan ha jobbat (även oavlönat) minst en timme, att ha haft en anställning men inte jobbat eller att ha deltagit i vissa arbetsmarknadspolitiska program. Dessutom utesluts de som inte räknas som en del av arbetskraften från antalet arbetslösa, exempelvis genom att de inte har sökt något arbete under referensveckan.

Läs även: Trots positiva jobbsiffror – långtidsarbetslösheten ökar stadigt

Att långtidsarbetslösheten är ett stort och allvarligt problem, större än den officiella arbetslöshetsstatistiken visar, är de flesta i dag överens om. Däremot är oenigheten stor när det gäller vilka åtgärder som ska råda bot på situationen. Tre olika linjer dominerar debatten.

Den linje som regeringen framför allt har drivit innebär i sak att den arbetande befolkningen genom att erlägga skatt försörjer den del som inte arbetar. Stödet till långtidsarbetslösa har en rad olika namn och utformas tekniskt på olika sätt. Det handlar dels om sociala åtgärder som försörjningsstöd och bostadsbidrag. Det handlar också om en rad arbetsmarknadspolitiska åtgärder, exempelvis nystartsjobb, extratjänster, jobb- och utbildningsgaranti och etableringsprogram för nyanlända. Syftet med sådana åtgärder är att stödet ska vara tillfälligt och leda till en reguljär försörjning utan tillskott av skattemedel.

Men i verkligheten innebär det alltför ofta att personer hamnar i livslångt bidragsberoende. Vissa av dessa stöd utgår utan krav på motprestation. I andra fall krävs deltagande i sysselsättnings- eller utbildningsprogram och i åter andra fall är stödet kopplat till någon form av deltagande i det reguljära arbetslivet, dock utan att arbetsprestationen förväntas väga upp kostnaden för åtgärden.

Reaktionen på kritik mot en omfattande skattefinansiering av långtidsarbetslösheten var länge att ”vi har råd”. I dag menar många att vi inte alls har råd att försörja hundratusentals friska personer i arbetsför ålder med olika slag av bidrag och subventioner. Vi har inte råd statsfinansiellt, vilket allt tydligare märks i många kommuner där de stigande sociala kostnaderna urholkar resurserna för andra områden som omsorg och skola. Vi har heller inte råd socialt, eftersom långvarigt bidragsberoende skapar ett utanförskap som är förödande för människors självkänsla och förmåga att delta i samhällsgemenskapen. Därtill kommer att vi, i ett makroekonomiskt perspektiv, inte har råd att utestänga en stor del av befolkningen från att produktivt bidra till skapandet av vårt välstånd.

Läs även: Arbetslösheten i Sverige fortsatt bland de högsta i EU

En annan linje, som ofta föreslås från såväl regeringshåll som opposition, är att långtidsarbetslösheten bäst motverkas genom utbildning.

Sveriges arbetsmarknad har under senare år blivit alltmer avancerad. Det sägs ofta att godkänt avgångsbetyg från gymnasieskolan är minimikravet för anställningsbarhet. Allt tyder på att kraven kommer att ställas än högre i fortsättningen. Näringslivet varnar nu för en akut brist på arbetskraft – jobb finns, men inte tillräckligt många kvalificerade personer som kan fylla vakanserna. Drygt en femtedel av de elever som började gymnasiet hösten 2015 misslyckades med att avsluta studierna med godkänd examen. Och alla påbörjar inte ens gymnasiestudier – 15 procent av dem som lämnar grundskolan når inte upp till behörighetskraven.

Det finns många förklaringar till att skolan inte förmår leverera den arbetskraft som arbetsmarknaden efterfrågar. En orsak ligger säkert hos skolan själv. En annan i bristande studiemotivation hos eleverna. Men det går inte att bortse från sambandet mellan hög långtidsarbetslöshet och den mycket stora invandringen av personer från Mellanöstern och norra Afrika som kulminerade år 2015. Om anställningsbarhet förutsätter tolv års skolgång i svensk skola är det naturligtvis helt orealistiskt att vuxna personer från länder med helt andra strukturer och traditioner och med en mycket begränsad skolgång med sig i bagaget skulle kunna utveckla samma kompetens genom någon form av utbildningsprogram.

Läs även: Rödgröna vill dölja nyanländas arbetslöshet

En tredje linje handlar om sänkta ingångslöner.

Också här stupar förslaget på den bristande matchningen mellan utbudet och efterfrågan på arbetskraft. Om en person inte har den kompetens som krävs för att utföra ett jobb hjälper ingen sänkning av lönen. Till och med om skattefinansierade subventioner skulle minska företagets kostnader till noll kan anställningen av en person utan rätt kompetens ta andra medarbetares tid i anspråk på ett sätt som inte stöder utan snarare stör verksamheten.

Målet måste vara att friska personer i arbetsför ålder kan försörja sig själva i vårt land utan bidrag från skattebetalarna. Sveriges ekonomi har i dag inte en struktur som ger den möjligheten till personer med begränsad relevant utbildning, särskilt inte för dem som kommer från ett land där staten snarast är ett hot.

Lösningen måste därför sökas utanför boxen. I andra länder med stor invandring går vägen in i samhället och egenförsörjning ofta via egenregiverksamhet med handel, tjänster och småskalig produktion. Men huvudspåret i svensk politik har länge varit att gynna storföretagen. ”Det som är bra för Volvo är bra för Sverige”, menade redan Gunnar Sträng. Småföretag har däremot setts med misstänksamhet, vilket inte minst framgår av regeringens senaste förslag om skärpning av 3:12-reglerna. För att ge de långtidsarbetslösa nya vägar till egenförsörjning måste den traditionellt snåla inställningen till småföretag omprövas i grunden. Och det handlar då inte främst om riktade stöd utan om att slopa de olika hindren på vägen mot att ”öppna eget”. Det är ekonomiska hinder, i form av skatter och avgifter, men också en rad administrativa hinder som lägger övermäktiga bördor på många småföretag.

En uppsjö av ”satsningar” på olika skattefinansierade program har hittills inte haft märkbar effekt. Föreställningen att utbildningsprogram eller sänkta ingångslöner skulle göra någon större skillnad är inte trovärdig. För att få bukt med långtidsarbetslösheten behöver Sverige en ny politik, men också nya politiker som inte fastnat i gamla hjulspår.

Lennart Göranson
Marknadspolitisk talesperson för Medborgerlig Samling

-----
Vill du publicera dig på Bulletin Debatt? Skicka artikelförslag till debatt@bulletin.nu

Stöd oberoende journalistik och prenumerera på Bulletin.

Sverige förtjänar det bästa!