Vidden av Cementafiaskot verkar sjunka in hos allt fler i takt med att kritiken tilltar. Svenskt Näringsliv konstaterade snabbt att hundratusentals jobb hotas om fabriken på Gotland tvingas stänga. Till saken hör att det enligt branschföreträdare är omöjligt att täcka Cementas produktionsbortfall med import, i vart fall inom de närmaste åren. Regeringens konsultrapport håller med om att konsekvenserna av ett produktionsstopp kommer att bli orimliga för näringslivet och för tillväxten i svensk ekonomi. Så vad göra?

Cementa har överklagat Mark- och miljööverdomstolens beslut till Högsta domstolen och som tredjehandsyrkande begärt att HD genom en s.k. deldom godkänner miljökonsekvensbeskrivningen för vissa områden och meddelar bolaget tillstånd till ett års täktverksamhet inom dessa områden och att de villkor som följer av det nuvarande tillståndet skall gälla för verksamheten.

Vid en presskonferens häromdagen uppgav ministrarna Baylan och Bolund att regeringen planerar en tillfällig lösning av Cementakrisen genom en förlängning av befintligt tillstånd med åtta månader. Regeringens plan är att försöka få igenom en ändring av miljöbalken enligt vilken riksdagen skall ge regeringen mandat att besluta om förlängt brytningstillstånd. Vid presskonferensen försäkrade ministrarna att det tänkta tillvägagångssättet inte skulle innebära att regeringen lägger sig i Högsta domstolens prövning.

Regeringens förslag innebär att man genom en slags ”snabblag” rent faktiskt försöker ”runda” regeringsformens regler. Ministrarnas försäkran att man inte lägger sig i en pågående domstolsprövning vilar på svajig rättslig grund.

Att en regering inte får ta över, eller lägga sig i, en pågående domstolsprövning är en klok rättsstatlig princip som regleras tydligt i vår grundlag, där det också framgår att inte heller riksdagen, naturligt nog, får ägna sig åt någon rättsskipning vare sig direkt eller indirek. Europakonventionen, som ju sedan mitten av 90-talet är direkt tillämplig lag i Sverige, har motsvarande stränga regler om oavhängiga och fria domstolar. Det är också så att vår grundlag uttryckligen förbjuder våra lagstiftare att stifta lagar, eller meddela föreskrifter, som strider mot Europakonventionen. Den regering som ogillar hur en domstol dömer skall vara hänvisad till att på demokratiskt vis låta lagstiftaren ändra lagen. Tillståndet att bryta kalk löper dock ut 31 oktober, så tiden rinner iväg.

Läs även: Debatt: Cementa-fiaskot och en stat som motar bort investeringar

Men, invänder kanske någon, hur kom det sig att regeringen härom året beslutade ta över tillåtlighetsprövningen av Preems planerade utbyggnad av raffinaderiet i Lysekil från Mark- och miljööverdomstolen? Den gången sökte regeringen stöd i en omtvistad regel i miljöbalken där det sägs att regeringen i sällsynta undantagsfall får ta över en miljöprövning om det sker omedelbart efter att en miljöprövning inletts hos behörig myndighet. Den rättsliga kritiken mot regeringens ta-över-beslut blev massiv. Här bör noteras att regeringen, såvitt framgår av beslutet, då inte ens besvärade sig med att pröva om tillvägagångssättet krockade med Europadomstolens syn på förbudet att lägga sig i domstolars dömande, vilket det sannolikt gjorde (jfr Sveriges berättigade kritik mot t.ex. Polen för att undergräva domstolars oberoende).

Ett oberoende domstolsväsende är ett av fundamenten i ett demokratiskt samhälle. Under senare tid har dock frågan om hur oberoende våra svenska domstolar egentligen är kommit att diskuteras, vilket ledde till att regeringen på riksdagens initiativ 2020 beslutade att tillsätta en särskild kommitté för att stärka domstolarnas oberoende. I debatten har kritik riktats bl.a. mot förvaltningsdomstolars hantering och då särskilt att dessa domstolar tar lätt på grundläggande rättsstatliga principer, eller tydligare formulerat: att man går statens ärenden.

I Cementafallet, som i de flesta miljöprövningar, har berättigad kritik framförts om att prövningen tar alldeles för lång tid. Cementafallet har hittills tagit fyra och ett halvt år och då har Högsta domstolen ännu inte sagt sitt. Under senare år har Sverige dragit på sig internationell allvarlig kritik för sina rättsosäkra tillståndsprocesser, vilket lett till att företag väljer att investera någon annan stans.

Läs även: NCC om Cementakrisen: Kommer tvingas importera cement från utanför Europa

Dagens miljöpolitik har antagit orimliga proportioner. Staten använder inskränkningar i äganderätten som skäl för att främja miljö- och naturvård, trots att det borde vara tvärtom. När en läderbagge (rödlistad skalbagge) misstänks bo i en gammal halvdöd ek vid ett sjukhusbygge i Karlskrona leder till att ett sjuvåningshus flyttas borde varningsklockor ringa att det gått för långt. Eller, som i Cementafallet, när Naturvårdsverket kritiserar att bolaget inte tagit reda på könet på varje enskild planta av örten svärdkrissla. När denna typ av miljökrav tillåts ta över borde var och en inse att det näringsliv vi alla är beroende av inte ges de bästa förutsättningar att fortsätta leverera välstånd. Dagens miljöpolitik står inför en kollaps.

Staten vill inte ta in att dagens ordning inte duger trots att det inte har saknats tillfällen att vidta rättelse. Detta är nämligen inget nytt. Det nya är att man inte kan ta sig ut.

Redan i början av 80-talet dömdes Sverige i Europadomstolen i de då uppmärksammade Sporrong-Lönnroth-målen för brott mot äganderättsskyddet och att de båda fastighetsägarna inte fått sin sak prövad i domstol inom, som det heter, skälig tid. Fällningarna ledde i och för sig till att staten ändrade processreglerna något, men bara något lite. Tillståndsprocesser som prövas av regeringen kan numera, under vissa förutsättningar, överklagas till Högsta förvaltningsdomstolen, där man dock inte, till skillnad mot i HD, ges en rättvis rättegång.

Rättsstatliga principer är inget staten värdesätter högt och särskilt inte i miljörelaterade tillståndsprocesser. Varför kan inte gruvföretag, oljebolag och andra ta fasta på Högsta domstolens besked att alla har rätt att överklaga ett myndighetsbeslut till domstol (inte till regeringen) ”så fort” staten kränker en konventionsrättighet och att den rättigheten innefattar att domstolsprövningen skall vara rättvis utan processuella begränsningar till den klagandes nackdel? Staten har under lång tid målat in sig i ett hörn och får nu ta konsekvenserna av sitt agerande. Dessvärre är det svenska företag och anställda som får betala kalaset, en önsketänkande miljöfundamentalistisk regering har inga egna pengar att betala med.

Regeringens planer på en snabblag må vara aldrig så praktiskt tilltalande för att tillfälligt få löst landets akuta betongkris, men innebär rent faktiskt att man lägger sig i HDs prövning av i vart fall Cementas tredjehandsyrkande. En lagändring (här miljöbalken) kräver att riksdagen stiftar en ny lagregel av samma typ som den regeringen använde sig av i Preemfallet. En sådan procedur kan leda till att de politiska partier som medverkar till lagändringen riskerar att tas som gisslan. Kan opponerande partier senare kritisera regeringens miljöpolitik om man aktivt medverkat till att ge regeringen mandat att lägga sig i HDs prövning? Kan oppositionen som motprestation för att släppa igenom en lagändring avkräva regeringspartierna en skyndsam långsiktig plan för hur byggbranschen skall ges förutsättningar att klara sin råvaruförsörjning?

Från principiella utgångspunkter är den obehagliga frågan om statsmakten en annan gång kan gå till väga på motsvarande sätt. Vad händer om en regering vill ”runda” regeringsformen med en snabblag på något annat rättsområde?

Det är numera dessvärre en vedertagen uppfattning att respekten för grundläggande rättsstatliga principer svajar. På justitiedepartementet säger man sig ”följa rättsutvecklingen noga”, vilket dock i klartext betyder att man håller emot så länge man kan och att det inte blir tal om några ändringar förrän staten förlorar en rättighetstvist i allmän domstol; den politiska ledningen vill inte låtsas om något förändringsbehov.

Läs även: Cementakrisen: ”Fanns inga konkreta förslag alls”

Med en icke-jurist som justitieminister blir resultatet med nödvändighet att vederbörande har betänkliga kunskapsluckor i helt centrala ansvarsområden. Att ha läst statsvetenskap är inte mycket tröst när det gäller att behärska t.ex. allmän förmögenhetsrätt, associationsrätt, familjerätt, fastighetsrätt, miljörätt, immaterialrätt, process- eller straffrätt, transporträtt, olika discipliner inom internationell rätt, eller för den delen regler om näringsfrihet och Europakonventionens grundläggande regler till skydd för enskilt ägande.

Cementas överklagande till HD är kanske sista hoppet. Om det kan finnas något prejudikatintresse som motiverar att bolaget får prövningstillstånd är möjligen tveksamt även om Cementas argumentation i HD ger visst hopp. I så fall kanske det ligger närmast till hands att HD återförvisar målet till Mark- och miljööverdomstolen. Oavsett vilket kan några besked från HD knappast väntas innan den 31 oktober.

Det är staten som har försatt oss i detta synnerligen svåra läge och det ligger på staten att ta oss ur det. Frågan är hur det skall gå till utan att äventyra grundläggande rättsstatliga principer?

Claes Sjölin
Affärsjurist med mångårig erfarenhet av tvistlösning, domstolsprocesser, skiljeförfaranden och medling.