Islamismens utbredning i Sverige och väst måste med alla till buds stående medel motarbetas. Islamism är inte något väsensskilt från islam. Uppdelningen mellan
”religion” och ”extremism” fungerar i praktiken som ett intellektuellt
skydd mot behovet att se islam i vitögat.

SE ÄVEN: Holmgren: När vi låtsas att islamism är något annat än islam

Islamism är och förblir oförenlig med den sekulära staten. I den svenska och europeiska debatten säger man att Islam är en privat tro och att Islamism är extremism. Därmed kan man försvara religionsfriheten och samtidigt fördöma våld, utan att behöva ta i den svåra frågan och det gemensamma sambandet som stavas islam.

Det grundläggande problemet kvarstår dock, oavsett vilka fingerfärdiga laboreringar man gör med ord och beskrivningar. Fakta är att islam inte bara är en tro, utan också lag, samhällsordning och politiskt anspråk. När religionen tas på allvar upphör den att vara privat. Det är därför allt fler röster – både inom islam och bland dess skarpaste kritiker – säger det som i Europa närmast är tabu, nämligen att det inte finns någon tydlig gräns mellan islam och islamism.

Det som i Väst kallas islamism är inte ett avsteg från religionen, utan ett uttryck för religionens mest konsekventa och bokstavstrogna tolkning. Skillnaden mellan den sekulariserade, kulturella muslimen och den salafistiske är inte att den senare har lämnat islam – utan att han har gått djupare in i den.

Just därför agerar flera muslimska stater med en vaksamhet som Europa saknar. Muslimska länder övervakar moskéer, kontrollerar imamer och förbjuder politisk islam. Inte för att de är okunniga eller intoleranta – utan för att de vet exakt vad som händer när religiös övertygelse får utvecklas till politiskt system utan statlig kontroll.

Dessa länder har sett konsekvenserna, ofta på nära håll. Det finns välgrundade orsaker till att islamistiska organisationer terrorklassas och Islamistiska organisationer som Muslimska brödraskapet, Islamic Relief och Iranska Revolutionsgardet förbjuds i muslimskt dominerade länder. Tyvärr står Sverige och Europa ovetande och handfallna inför dessa organisationers öppna radikalisering av den svenska muslimska befolkningen.

Svenska medier och politiker tycks omedvetna om vad imamer predikar i delvis skattefinansierade svenska moskéer, trots att SVT:s Uppdrag granskning gjort ett antal uppmärksammade dokumentärer som tydligt visar på imamer som ger våldsutsatta muslimska kvinnor fullständigt lagvidrig rådgivning.

Detta är den punkt där den europeiska förståelsen brister. I väst utgår man från att radikalisering är ett tecken på marginalisering, trauma eller socialt utanförskap. I verkligheten visar både empirisk forskning och religiös praktik något helt annat – det är ofta de mest religiösa, mest bokstavstrogna och mest övertygade som driver kraven på sharia, könssegregering, inskränkt yttrandefrihet och i förlängningen jihad. Ideologin växer inte trots religionen, utan genom den.

Denna handfallenheten kommer att kosta Sverige och väst dyrt och framöver tvinga fram extrema åtgärder för att motverka och komma tillrätta med islamistisk radikalisering i vårt land. Den i Europa och Västvärlden dominerande inställningen till extrem humanitet och liberala principer inom asylpolitiken och delvis missriktade mänskliga rättigheter är på väg att krackelera.

SE ÄVEN: REPLIK: Det är farligt att sudda ut gränsen mellan islam och extremism

Röster i allt fler europeiska länder höjs för förändringar, allt från förbjudande av en uppsjö muslimska organisationer till danska och svenska förslag om möjlighet att dra in medborgarskap, Polen och Ungerns vägran att rätta sig efter EU:s tvingande regelverk gällande asylinvandring, och Staffanstorps vägran att ta emot en asylsökande familj.

Dessa åtgärder och reaktioner är frukten av en alltför länge ogenomtänkt, naiv och okontrollerad invandringspolitik. Denna har i första hand sitt ursprung i EU:s agenda och retorik om att vara ansvarstagande och visa humanitet för all världens förföljda skyddssökande. I praktiken har det gynnat ekonomiska migranter. Och förstås islamister.

Leif Kullberg