Sedan den 7 oktober finns ett tydligt före och efter. Jag vet att de flesta judar i Sverige känner igen den känslan. Sådant som tidigare var självklart kräver numera ett övervägande. Man funderar över var man vill synas, vilka symboler man bär och vilka situationer som kan innebära en risk.

Terrordådet mot Pride i Berlin fanns förstås i bakhuvudet. Samtidigt är islamistisk terror en del av verkligheten vid i princip varje judiskt evenemang jag går på. Vi får ofta veta platsen först strax innan det börjar. Säkerheten är hög. Det är jag van vid.

Det som upptog mina tankar inför Pride var något annat. Jag funderade över hur andra deltagare skulle reagera på en judisk grupp, men framför allt hur publiken längs paradvägen skulle reagera när de såg oss. Mest av allt funderade jag över hur det kunde ha blivit så här. I Sverige. Ett land som gärna beskriver sig som fritt och liberalt där alla ska vara välkomna och inkluderade.

Efter några dagars funderande bestämde jag mig. Jag ville stötta mina judiska gayvänner, och den känslan vägde tyngre än min oro. Jag ville också visa att judar har en självklar plats i samhället och inte ska behöva tveka inför att synas öppet.

Vi gick med extra hög säkerhet. Det är vad som krävs för att vi ska kunna bära Prideflaggor med Davidsstjärnan genom centrala Stockholm. Stämningen i vårt led var på topp och vi sjöng och dansade. Under paraden sa en person bredvid mig något som stannat kvar hos mig: ”Det är enda gången vi kan gå så här öppet med en Davidsstjärna genom stan.”

De orden beskriver en verklighet som alltför få utanför den judiska gruppen känner till. Att en jude upplever Pride tillsammans med andra judar som ett av få tillfällen då det känns tryggt att bära en stor Davidsstjärna öppet borde få betydligt fler att stanna upp.

I vårt led fanns både HBTQ-personer och vi som gick för att visa solidaritet. Judar är en minoritet. HBTQ-personer är en minoritet. HBTQ-judar tillhör båda. Flera av mina judiska HBTQ-vänner beskriver hur de har känt sig svikna av delar av HBTQ-rörelsen efter den 7 oktober. Även där finns ett tydligt före och efter.

Paraden var tydligt politiserad. I delar av tåget, framför allt bland vänstergrupperna, och även längs paradvägen syntes många keffiyer och Palestinaflaggor. För några i publiken räckte våra Prideflaggor med Davidsstjärnan för att väcka ilska. En kvinna i 60-årsåldern gjorde tummen ner mot oss. Lite senare skrek en kille i 30-årsåldern: ”There’s no Pride in genocide.” När vi nästan var i mål buade ett mindre gäng i 20-årsåldern när vi passerade.

Reaktionerna gjorde ont. Det jag främst tar med mig från dagen är ändå människorna som log mot oss, applåderade och gjorde handhjärtan när just vi gick förbi. Jag hade väntat mig betydligt mer motstånd än jag mötte. Den värmen betydde mer än de flesta säkert förstod.

Sedan den 7 oktober har jag förlorat vänner. Hela min umgängeskrets har förändrats. Människor som tidigare stod mig nära har varit tysta när antisemitismen vuxit. Därför betydde stödet från okända människor längs paradvägen mer än de säkert själva förstod. De visade öppet något som alltför många andra har valt att tiga om.

När jag kom hem tänkte jag tillbaka på den tvekan jag hade känt innan paraden. Jag kände hopp. Jag såg människor som ville att judar skulle vara där, som mötte oss med värme och som ville och vågade visade det öppet. En känsla om att det finns fler människor som vill att judar ska känna sig självklara i Sverige än vad vi ibland vågar tro. Människor som mötte oss med värme och som också visade det öppet.

Vi ser dem som skriker högst. Jag hoppas att fler också väljer att visa sitt stöd högt. Det betyder mycket. Tystnaden har alltför ofta blivit antisemitismens bästa vän.

Anette Erlich, debattör inom frågor om antisemitism