Återigen är iranierna ute på gatorna och protesterar mot mullorna. Kan detta bli vad som slutligen knäcker dem? Ett skäl att tro det är att oppositionen alltmer enar sig bakom monarkin, skriver Sverigedemokraternas Mohammadreza Pakmehr.
Under de senaste veckorna har Irans gator återigen fyllts av protester. Utåt kan de framstå som ännu ett uttryck för ekonomisk desperation i ett land präglat av inflation och arbetslöshet. Men för den som lyssnar noggrant på ropen från Teheran, Isfahan, Mashhad och andra städer är budskapet tydligare – och djupare – än så.
Ett slagord som under decennier varit politiskt otänkbart har återvänt och ekar nu öppet i landets gator: ”Javid Shah” – Länge leve shahen.
SE ÄVEN: DEBATT: Irans framtid efter mullorna
Detta är inte en tillfällig nostalgisk impuls. Det är ett medvetet och symboliskt avståndstagande från den islamiska republiken och dess ideologiska grund. När iranier ropar ”Javid Shah” förkastar de inte bara dagens styre – de förkastar hela den religiösa maktstruktur som har dominerat Iran i över fyra decennier.
Den islamiska republiken har under hela sin existens investerat enorm energi i att demonisera Pahlavi-eran och radera monarkin ur det nationella minnet. Just därför är dessa rop så hotfulla för regimen. De utmanar inte bara den sittande makten, utan själva den berättelse som staten har byggt sin legitimitet på.
För många iranier – särskilt den yngre generationen – representerar Pahlavi-eran inte ett återvändande till det förflutna, utan en symbol för ett Iran utan religiöst tvång, utan ideologisk kontroll över vardagslivet och utan att nationens rikedomar slussas till regionala proxykrig i Gaza, Libanon och Syrien. Sloganen ”Nej till Gaza, nej till Libanon – mitt liv för Iran” sammanfattar detta tydligt.
Det är också avgörande att förstå att dagens protester inte längre handlar om bröd och smör. De började visserligen med en ekonomisk kollaps – där dollarn på den svarta marknaden nådde absurda nivåer – men de har snabbt utvecklats till ett existentiellt ifrågasättande av hela systemet. När studenter, köpmän och arbetare förenas bakom samma budskap är det ett tecken på att missnöjet har passerat en punkt utan återvändo.
I detta sammanhang har kronprins Reza Pahlavi vuxit fram som den samlande symbolen för ett alternativ. Han har vid upprepade tillfällen betonat att han inte söker makt för egen vinning, och att Irans framtida styrelseskick ska avgöras genom en fri och demokratisk folkomröstning. Just denna hållning – att låta folket välja – har gett honom ett brett folkligt förtroende.
SE ÄVEN: Crown Prince Reza Pahlavi: ”The regime has never been this vulnerable”
Att ropa ”Javid Shah” i dagens Iran är därför inte ett krav på diktatur, utan ett krav på nationell återupprättelse. Det är ett rop på kontinuitet, värdighet och självbestämmande. Ett rop som säger: Iran tillhör iranierna – inte ideologer, inte prästerskap och inte regionala maktspel.
Den islamiska republiken utgör, historiskt sett, bara ett kort ögonblick i Irans mångtusenåriga historia. Monarkin, däremot, är en del av landets identitet och statsskick genom århundraden. När detta nu återigen uttalas öppet på gatorna är det ett tecken på att något oåterkalleligt har skett.
SE ÄVEN: Khoshnood: Därför är Pahlavi nyckel till fred i Iran
Världen – och särskilt Europa – bör lyssna noggrant. Det iranska folket kräver inte reformer inom systemet. De kräver ett slut på systemet.
Och allt tydligare hörs ett gemensamt budskap:
Iran vill ha sin kung tillbaka.
Mohammadreza Pakmehr
Sverigedemokraterna, Karlstad
Samhällsdebattör och engagerad för ett fritt Iran
