Det som nyligen inträffade i Australien är djupt chockerande. Under ett judiskt firande dödades oskyldiga människor i ett hatbrott som riktades mot judar, mot deras tro, deras identitet, deras existens. Bland offren fanns en tioårig flicka, ett barn som aldrig fick chansen att växa upp. Där fanns också en äldre man som överlevt Förintelsen, som burit historiens tyngsta arv genom livet… bara för att till slut mördas av samma judehat som världen en gång svor att aldrig låta återvända.

Jag känner en djup sorg och medkänsla med offren, deras familjer och den judiska gemenskapen i Australien. Men sorgen stannar inte där. För det som hände där är inte isolerat. Det är en del av ett mönster som vi också ser i Europa och i Sverige.

SE ÄVEN: Assarmo: Bondi Beach skedde inte i ett vakuum

Antisemitism har på många håll börjat normaliseras. Judiska svenskar vittnar om hot, trakasserier och rädsla i sin vardag. Barn behöver skydd på väg till skolan. Synagogor bevakas. Människor tvingas dölja sin identitet för att känna sig trygga. Detta är inte värdigt ett demokratiskt samhälle.

Vi måste våga säga sanningen: judehatet kommer från flera håll. Från högerextrema miljöer, från vänsterextrema sammanhang och från radikala islamistiska ideologier som gång på gång uttrycker öppet hat mot judar, även på svenska gator. Att tala om detta är inte att peka finger mot hela grupper. Det är att ta ansvar för verkligheten.

Jag har själv vistats i flera delar av USA. Det är ett land med stora motsättningar, men där finns också något vi i Sverige ofta saknar: en bredare civilkuragekultur. När antisemitismen passerar gränser där, reser sig fler människor, grannar, vanliga medborgare och markerar tydligt. Inte med hat, utan med gränser.

I Sverige har vi blivit för försiktiga. För rädda för konflikt. För obenägna att stå upp när det kostar. Resultatet är att de som sprider hat får större utrymme, medan majoriteten tystnar. Men tystnad skyddar ingen.

SE ÄVEN: Holmgren: När far och son väljer texterna framför livet

Ledarskap handlar om att ta ansvar innan det är för sent. Om att säga: detta hör inte hemma här. Inte på våra torg. Inte i våra skolor. Inte i vårt land. Ett samhälle som inte skyddar sina minoriteter har i grunden tappat sitt moraliska fotfäste.

Jag är kristen, och för mig är detta också en fråga om samvete. Om att se varje människa som okränkbar. Om att stå upp för sin nästa, särskilt när hon är utsatt. Det borde vara en självklarhet oavsett tro eller politisk tillhörighet.

Jag vet att det finns ett pris för att säga detta högt. Att ta tydlig ställning mot antisemitism leder ibland till personliga angrepp, misstolkningar och hat. Det har jag själv fått erfara. Men om vi som har möjlighet att tala väljer tystnaden, då sviker vi dem som behöver vårt skydd mest.

Sverige måste vara berett. Inte genom rädsla, utan genom tydlighet. Genom att ta antisemitismen på allvar innan fler liv går förlorade. Genom att visa att när judehatet reser sig, då reser sig också samhället.

Det är så vi hedrar den tioåriga flickan.

Det är så vi hedrar Förintelsens överlevare.

Och det är så vi visar att orden ”aldrig igen” fortfarande betyder något.

Eddie Wallin