När Trump fattar beslut om kön protesterar akademiker mot politisk inblandning. Men ska verkligen företag och idrottsförbund avgöra vem som räknas som kvinna? Det skriver Staffan Marklund.
Sociologen David Redmalm beklagar sig över att det brittiska domstolsväsendet och Trumpadministrationen definierar kön, hävdandes att ”Frågan om biologiskt kön är komplex – den kan inte besvaras av politiker”.
Säger inte att Trump har fattat rätt beslut, men invänder mot att folkvalda inte ska få avgöra. Ska staten inte få invända när nazisten Marla-Svenja Liebich påstås identifiera sig som kvinna (till synes för att få sitta i kvinnofängelse och djävlas med HBTQ-personer)?
Jämför med andra invecklade frågor som det redan fattats politiska beslut om: när människovärdet börjar, såsom i abortlagstiftningen; när våld är moraliskt att använda; eller hur nödvärn ska regleras – alla med ett enormt antal variabler. Men kön skulle av någon anledning vara för svårt?
Om inte politiker får avgöra, vill Redmalm att företag ska få besluta vem som får gå in på vilka toaletter i deras lokaler? Så att de resursstarka får definiera kön på ett så transexkluderande sätt de kan? Hans exempel på en negativ utveckling är just när en demokratiskt vald makthavare, Trump i detta fall, fattar ett beslut så att det privata Court of Arbitration for Sport inte får avgöra utefter egna kriterier vilka som är kvinnor nog för damklass. En gräns dras redan, frågan är bara om beslutsfattaren ska underställas väljarna eller ej.
Om inte offentlig kapitulation önskas, är tanken att vi istället anammar det kanadensiska justitiedepartementets modell av att definiera kvinnor som ”alla som identifierar sig som kvinnor”? Vilket förstås blir cirkulärt, för vad identifierar de sig som? Jo kvinnor, vad är kvinnor, alla som identifierar sig som det. Blir troligen till slut ändå upp till privata aktörer att avgöra vem som identifierar sig ”på rätt sätt”, om politiker inte får blandas in.
Redmalm begår tankefelet gällande kön av att lyfta knepiga gränsfall för att motbevisa tesen att ”Vi har lärt oss av Bibeln, och av naturen, att män är män, och kvinnor är kvinnor, och män kan inte bli kvinnor.” Bibeln är inte ett lämpligt rättesnöre, så där har han rätt, men blanda inte ihop frågorna. Folk får identifiera sig hur de vill i mina ögon och genomgå könskorrigerande behandling, men friheter försvaras inte lättare av att förneka faktumet att biologiskt kön är naturgivet. Som jag belyst tidigare, så motbevisar inte gränsfall de två könen.
Filosofen Tomás Bogardus tar upp intersexindivider i ”The Nature of the Sexes”. Han konstaterar att de flesta av dem i själva verket inte är fall av hermafroditism utan störning i en man eller kvinnas kroppsliga utveckling. De få som är genuint tvetydiga räcker heller inte till för att motbevisa vad biologiskt kön är, nämligen en ”aktiverad funktion av högre ordning”. Vad det innebär exakt blir för tidskrävande att förklara här, förenklat kan vi säga att kön är funktionen att utveckla delarna för att i sin tur producera ett av två möjliga könsceller, eller framställa bäggedera om vi talar om hermafroditer.
Bogardus ägnar ett helt kapitel åt att bemöta ”Det Komplexa Perspektivet” på kön, med slutsatsen: “Det finns ingen god anledning att förneka att kön är binärt eller [att anse att det är] närapå så komplicerat som Det Komplexa Perspektivet skulle få oss att tro” (sidorna 19-48, 163).
Jag håller med Redmalm om att det är orättvist att exkludera transpersoner från militären. Men kasta inte ut barnet med badvattnet – Bogardus visar att kön är möjligt att definiera.
