Stiftelsen Allmänna barnhuset släppte nyligen en rapport om våld i ungas relationer. Resultatet visar att 38 procent av flickorna och 23 procent av pojkarna som går i nionde klass och som haft en relation, utsatts för någon form av våld i nära relation. Även studier från Brottsförebyggande rådet påvisar att avsevärt fler tjejer än killar uppger att de utsatts för våld från en nuvarande eller tidigare partner.

Läs även: Kommuners arbete mot kvinnovåld går långsamt

Men vänder man på frågeställningen och frågar de unga om de själva använt relationsvåld kommer fler tjejer än killar svara ja även på den frågan. Det visar en serie av internationella studier.
Resultatet bottnar troligen i att tjejer har en bredare definition av våld än vad killar har. Vilket genererar en överrapportering av tjejer både vad gäller utsatthet och utövande av våld i nära relation.

I en tidigare studie satte Allmänna barnhuset fokus på barns utsatthet för våld. Man konstaterade att 13,7 procent av tjejerna och 5,7 procent av killarna bevittnat våld mellan föräldrarna. Men det finns ingen rimlig förklaring till att föräldrar med döttrar skulle vara avsevärt mer våldsamma än föräldrar med söner. Förklaringen ligger nog även här i att tjejer och killar har olika definitioner av våld.

I samma studie konstaterar man även att fler tjejer än killar utsatts för våld från förälder, annan vuxen eller jämnårig. Det innebär att tjejer i dessa typer av studier rapporterar mer våld i nästan alla avseenden oavsett om det gäller utsatthet, utövande eller bevittnande av våld. Det är resultat som är ologiska, motsägelsefulla och som inte går att sammanställa till någon helhet.

Läs även: DEBATT: Våldtäkt handlar om sex, inte om makt

När vi varit i kontakt med forskare är de medvetna om problemet med underrapportering av pojkar och överrapportering av flickor – och att de anser det intressant att undersöka i en framtida kvalitativ studie. Den typen av svar blir även ett indirekt erkännande av att resultaten i dessa typer av studier inte fullt ut avspeglar situationen i samhället.

Resultaten i dessa studier tenderar även att vara alarmerande. I början av 2021 rapporterade exempelvis Stockholms universitet att närmare 60 procent av ungdomarna i åldern 15–19 år varit utsatta för våld eller trakasserier i den egna kärleksrelationen. Men den höga utsattheten grundar sig på en allt för urvattnad definition av våld. Ofta inkluderas händelser som varken är brottsliga eller betraktas som brott eller våld av de utsatta personerna.

Har man skrikit åt varandra under ett gräl eller varit oförskämda mot varandra räknas det som våld. En ovälkommen klapp på partnerns rumpa är sexuellt våld. Om en kille säger till sin introverta flickvän att hon kan vara svår att nå är det psykiskt våld. Om en nuvarande eller tidigare partner kallar dig för dum är även det våld i nära relation.

Upplägget är lite som att man skulle börja kalla benbrott för cancer – och därefter göra en studie med fokus på varför vi har så många cancerfall i Sverige. Att vi bland unga har en väldigt hög utsatthet för våld i nära relation – beror delvis på att definitionen rymmer avsevärt mer än vad som generellt bör betraktas som våld i nära relation. Även om problemet givetvis inte ska förminskas.

Våld i ungas relationer är ett viktigt samhällsproblem som bör prioriteras. Men vi behöver studier som på ett bättre sätt avspeglar verkligheten. För studier där man uppenbart har en underrapportering av utsatta pojkar och en överrapportering av utsatta tjejer – resulterar i en missvisande debatt och missriktade insatser. Särskilt när man kombinerar detta med en definition som är avsevärt mycket bredare än vad folk i allmänhet anser vara våld i nära relation.

Läs även: DEBATT: HTBQI-personer och män exkluderas i arbetet mot partnervåld

Madeleine Persson
Tidigare styrelsemedlem i ROKS, aktiv inom kvinnojoursrörelsen i över 20 år

Magnus Falkman
Aktiv i en ideell mansjour