Kvinnor våldtar inte män. Hur kommer det sig? [...] Om en utomjording landade på jorden skulle [hens första tanke i frågan] nog vara att män har en mycket starkare sexualdrift än kvinnor. Men efter att ha fått förklarat för sig att det inte förhåller sig så skulle det framstå som oförklarligt [...] Förklaringen är väl känd sedan länge. Sexuella övergrepp är i stor utsträckning ett uttryck för makt. [...] Finns det ett samband mellan individualiserad föräldraförsäkring och förekomsten av sexuella övergrepp? Skulle jämställda löner leda till färre trakasserier på konserter och i andra folksamlingar? Eftersom alla yttringar av ojämställdhet hänger ihop är svaret ja.

Så formulerade sig den före detta Jämställdhetsombudsmannen Claes Borgström i ETC år 2017.

Han sammanfattar i själva verket ett (numera något avradikaliserat) försanthållande som populariserats av den feministiska journalisten Susan Brownmiller som i första kapitlet av ”Against our Will: Men, Women and Rape” skriver:

”Från förhistorisk tid fram tills idag, har våldtäkt i min uppfattning spelat en kritisk funktion. Det är inget mer eller mindre än en medveten process av terror via vilket alla män håller alla kvinnor i ett tillstånd av fruktan” Hon anmärker vidare att ”Ingen zoolog, har mig veterligen, någonsin iaktagit djur våldta i sin naturliga miljö”.

Läs även: Altstadt: Hamas pojkgäng våldtog på festivalen

De mer långtgående meningsfränderna till Borgström och Brownmiller påstår att våldtäkt utgör en “pseudo-sexuell handling”, vilket den intresserade kan läsa mer om i summeringen i kapitel två av Lee Ellis summering i ”Theories of Rape: Inquiries into the Causes of Sexual Aggression”.

Innan vi går vidare, kan vi behöva förtydliga att våldtäkt kan aldrig ursäktas. Det innebär inte heller att det är något vi ”bara måste leva med”, bara för att en specifik teoribildning om övergreppet inte stämmer.

Med det ur vägen: tanken började alltså som en uttrycklig konspirationsteori, som över tid omtolkats till en mer funktionalistiskt förklaring, vilken företräds av bland andra nämnde Borgström. Men idén förblir icke desto mindre felaktig. Till att börja med kan vi konstatera att Brownmiller hade helt fel om djur. Hon kan ha förvirrats av att vissa zoologer inte använder termen våldtäkt när de beskriver djurs sexuella övergrepp. Lite på samma sätt som de använder den kliniska termen ”filial kannibalism” istället för att konstatera att vissa djur mördar och äter sina egna barn, så används ibland begrepp så som ”tvångsmässig kopulering” istället för våldtäkt.

Zoologen Barbara J. King medger att andra zoologer kallar det våldtäkt när exempelvis orangutanghannar håller fast motstridiga honor för att tvinga dem till sex, men anser själv att andra termer bör användas av ideologiska skäl. Oavsett nomenklatur så förekommer tvångsmässig kopulering/våldtäkt defintivt i djurriket, vilket framgår i exempelvis Clutton-Brock och Parkers studie från 1995. Det sker till och med över artgränserna, exempelvis våldtar havsuttrar knubbsälar, vilket Harris med flera har dokumenterat.

Tesen om att våldtäkt inte handlar om sex finns i flera olika upplagor, men ett återkommande element är påståendet att män och kvinnor skulle ha identisk sexualdrift på gruppnivå. Detta antagande behövs för att göra det mindre trovärdig att sex skulle spela en avgörande roll. Det är dock en myt att könen saknar genomsnittlig skillnad gällande erotisk lust.

Sociologen Hakim påvisade 2015 genom belägg från flera studier, att män i alla länder som undersökts har (i något varierande grad) en önskan att ha fler sexpartner och högre frekvens på sexakter – i relation till kvinnor. Vilket styrker övriga empiriska och teoretiska fynd, där kunskapssammanställning av befintlig forskning funnit att män visst har en genomsnittligt starkare sexualdrift än kvinnor, se exempelvis Baumeister med flera.

Andra delar av den avsexualiserade våldtäktsteorin är lika haltande. Om sexuellt våld vore primärt ett maktredskap skulle de användas i lika hög utsträckning mot alla kvinnor oavsett ålder och andra egenskaper, alternativt fokuseras på kvinnor som på ett hotande sätt var på väg att få för mycket makt eller vinna fler friheter åt sina systrar. Kvinnor i karriären borde i så fall vara ett vanligare offer, då en 40-årig VD har mer makt att slå ner på, än vad en fattig fattig 20-årig student har. Om däremot lust är den tyngsta faktorn i regel, då skulle man förvänta sig att de yngre skulle bära på en överrisk för att utsättas. De allmänna hållna skönhetsidealen gagnar nämligen de unga.

Data i området är mycket nedslående, och The Guardian har rapporterat om brittiska siffror som visar på att inte bara unga utan även barn är kraftigt överrepresenterade bland de som sexuellt utnyttjas. RAINN, som är USA: största organisation som arbetar med att motverka sexualbrott, konstaterar även att ”Majoriteten av offer för sexualbrott är under 30”. Kriminologer vid Pennsylvanias universitet styrker samma sakförhållande, och uppger att ”sexualbrott har nästan lika mycket med ålder att göra som det har med kön”.

Kvinnor är förstås överrepresenterade bland offer, det förnekar inte experten Richard Felson som uttalar sig åt universitetet — men med det sagt, har en 15-årig pojke högre risk att utsättas för sexualbrott än en 40-årig kvinna. Detta kombinerat med RAINN:s uppgifter om att ”var tioende våldtäktsoffer [i USA] är man”, skapar också vissa följdfrågor för teorin: Varför våldtas pojkar i jämförbar frekvens till medelålders kvinnor, om våldtäkt inte handlar om sex utan om det ena könets makt över det andra?

Borgström hävdar upprepade gånger att män inte våldtas av kvinnor, och han lägger inte in någon brasklapp om att han beskriver ett allmän mönster med försvinnande få undantag. Utan av allt att döma är uttalandet lika universelt som ”män föder inte barn”. Även om han uttrycker sig slarvigt och menar det första, så har han fel i sak. Vice kunde 2016 rapportera om att närpå två tredjedelar av män som utsätts för sexualbrott uppger att förövaren var en kvinna. En studie av sexualförbrytare i USA, publicerad i Aggression and violent Behavior, påvisade via mätdata att kvinnliga förövare inte är sällsynta.

Borgströms och Brownmillers breda penslar osynliggör inte bara manliga offer och kvinnor utsatta av en annan kvinna, de riskerar även ge kvinnliga förövare kamouflage. Offrena för lesbisk våldtäkt som intervjuas i Justine Chang och Armand Kayes dokumentär ”She Stole My Voice”, får lätt sina trauman avfärdade på grund av denna typ av ideologiska förenklingar av verkligheten.

Om könsmaktordningen inte enbart förvärrar utsattheten för kvinnor genom att öka sårbarheten, utan förklarar våldtäkt som fenomen, vilket alltså är Brownmillers tes — då borde vi förvänta oss att homosexuella män skulle vara kraftigt underrepresenterade bland förövare. I en studie av nästan 300 000 sexualbrott, utgiven i Archives of Sexual Behavior 2011, konstaterade Richard Felson och Patrick R. Cundiff att ”bevisen pekar på att homosexuella män har minst lika hög risk som heterosexuella män att utföra sexuella övergrepp. Detta mönster föreslår att tendensen för sexualbrott att involvera manliga förövare och kvinnliga offer speglar manlig sexualitet snarare än attityderna till kvinnor.”

Harvardpsykologiprofessorn Steven Pinker skriver i 18:ende kapitelt av ”The Blank Slate”:

Jag anser att våldtäkt-handlar-inte-om-sex doktrinen kommer att gå till i historien som en extraordinar allmänt utbredd vanföreställning och illustration av irrationaliteten hos större folksamlingar. Den är vid första anblicken absurd, och förtjänar inte att vara en helig ko, den går emot en massiv mängd evidens, och står ivägen för den enda moraliskt relevanta målsättningen kring våldtäkt, nämligen behovet av att motverka dessa övergrepp. [...] vissa män använder våld för att komma åt vad dom vill ha, likgiltiga till lidandet dom skapar. [...] Det vore ett extraordinärt faktum, som gick emot allt annat vi vet om människor, om vissa män inte använde våld för att få tillgång till sex.

Läs även: Springare: Våldet mot kvinnor är inte en och samma sak

Sociologiprofessorn Lee Ellis har i tredje kapitlet av ”Theories of Rape” i en genomgång av beläggen för olika förklaringsmodeller av våldtäkt, konstaterat att feministiska analyser förstås har sina goda sidor, men att ”gällande svagheter, så verkar feministiska teorier starkt underskatta graden till vilken våldtäkt är sexuellt motiverat”.

Då kemisk kastrering av sexualbrottslingar visat sig dramatiskt minska återfallsrisken, vilket kan läsas i nioende kapitlet av kriminologen Adrian Raines ”The Anatomy of Violence”, framstår det som svårt att acceptera tanken att sex inte är essentiellt för att förklara våldtäkt. Antropologen Craig T. Palmer har synat underlagen, och konstaterar att de som försvarat maktförklaringsmodellen har tagit till konstlade feltolkningar av våldtäktsmännens verbala motiveringar och har fel om deras beteendemönster. En av modellens försvarare kom fram till att bland annat följande var en förövare utan sexuell motivering (jag citerar våldtäktsmannen): “Jag ville ha sex med henne, det var allt” (1988 se ”Argument 7”)

Frågan är för viktig för att bara oreflekterat ge ett ideologiskt tilltalande svar till. Jag delar Borgström motstånd motindividualiserad föräldraförsäkring, och självklart är jag för jämställda löner — och även Brownmiller säger mycket jag nickar med till. Trots denna enighet, är de ute och cyklar när det kommer till sexualbrott.

Om vi utöver feministiska policies faktiska fördelar ägnar oss åt önsketänkande-resonemang om att en minskning av våldtäkter automatiskt skulle bli följden när dessa policies implementeras, då möter vi inte frågan om sexualbrott med det allvar som den förtjänar. Våldtäkt handlar enligt min uppfattning inte bara om sex heller, utan är likt närmast alla större ondskor en törnig växt med flera rötter. Men en av de viktigaste rötterna är och förblir sexualdriften.

Läs även: DEBATT: Arbetet mot våld i nära relationer baseras på ideologi – inte vetenskap