Debatt: Liten framgång för egendomsskyddet

”En kommitté är en grupp människor som var för sig inte kan göra någonting, men som tillsammans kan sammanträda och besluta att ingenting kan göras.”
Fred Allen

Egendomsskyddskommittén har kommit med sitt 278 sidor långa betänkande om hur skyddet för fast egendom ska stärkas. För dem som på allvar vill stärka den för frihet och välstånd oundgängliga rätten till privat och fast egendom – och den med denna sammanhängande rådigheten över samma egendom – måste betänkandet betraktas som en viss, men otillräcklig, framgång.

I sin genomgång av egendomsskyddets utveckling går man direkt från 1809 års regeringsform till 1974 års regeringsform. Det man skulle vilja se är en lista över alla de rådighetsinskränkningar en markägare tvingats godta, helt utan ersättning, mellan dessa årtal och fram tills idag, som till exempel Fritidsutredningens införande av ”alle mans rätt” (en konstruktion av Gunnar Carlesjö – i en bilaga Fritidsreservatsutredningen, SOU 1940:12), stängselförbud, skyltförbud, ”strandskydd”, biotopskydd, skogsvårdslag, tomtplatsavgränsning, plan- och bygglag, fastighetsbildningslag, miljöbalk, väglag, rennäringslag, och annat samt de successiva utvidgningarna av dessa lagrum genom de myndighetstolkningar som gjorts över tid. Då hade läsarna kunnat få en tydligare bild över hur tät den funktionssocialistiska väven är kring rådigheten över fast egendom i Sverige.

Utredningen föreslår ett införande av ett uttryckligt proportionalitetskrav i grundlagen. Detta är positivt – om det går igenom. Man skriver:

”Kommittén föreslår att det i regeringsformens bestämmelse om egendomsskydd införs ett krav på proportionalitet som en förutsättning för att expropriativa förfoganden och rådighetsinskränkningar ska vara tillåtna.”

Kommittén har däremot inte utgått från det självklara att anledningen till att äganderätt som begrepp så tydligt finns inskrivet som en egen rätt i sig borde innebära att äganderätten ska tillförsäkras i första hand och andras propåer om inskränkningar bedömas som sekundärt angelägna.

Varning för mental blockering

När man fortsätter läsa inses snabbt att kommittén inte ifrågasatt ett enda av de uttryck vänsterorienterade ideologier, politiker och organisationer använder för att styra narrativet i funktionssocialistisk riktning. Sålunda skriver man utan utredning om begreppens innebörd om ”försiktighetsprincipen”, ”hot mot säkerhet, hälsa och miljö”, ”biologisk mångfald” m.fl. begrepp som, med frånkännande av egendomsägarens egenintresse av att vårda sin egendom, används som vapen mot ägarens rådighet över samma egendom.

Den samlade verkan av dessa begrepp och uttryck, så som de tolkas av ideologier, aktivister, politik och myndigheter, blir tveklöst och avsiktligt en mycket kraftig inskränkning i rådigheten även ens fasta egendom. Ja, värre än så. De innebär för flertalet en oöverstiglig mental blockering som hindrar folk att över huvud taget tänka i termer av det övergripande stora frihetliga, medborgerliga och samhälleliga värdet av privat fast egendom med tillhörande rådighet.

Kommitténs ledamöter till vänster har reserverat sig och är besvikna över utfallet av kommitténs arbete. Detta i sig visar att kommittén faktiskt försökt att stärka egendomsrätten via ersättningsfrågan, om än inte via rådighetsfrågan, som ju i grunden är den centrala för skapa en stark äganderätt för och till fast egendom.

Kommer kommitténs förslag, om de går igenom, kunna förhindra att rimliga ersättningar för intrång dribblas bort av ”gröna” aktivister och funktionssocialister inom myndigheter och lokalpolitiken? Det återstår att se, men motståndet lär vara kompakt mot en förändring till egendomsägarens fördel, inom dessa grupper.

Några exempel

Låt oss ta några principiella typfall – interpolerade från verkliga fall – på hur det kan se ut med det här med ”proportionerliga” ersättningar till markägare för påkallade ingrepp eller förbud att bruka sin jord eller skog.

Allt intrång som ersätts med pengar per kvadratmeter för i anspråkstagen mark täcker inte hela förlusten. En väg som anläggs tvärs över en åker delar en produktionsmark som kan skötas rationellt i två stycken som inte längre kan skötas lika rationellt. I sämsta fall blir ena eller båda styckena så svårbrukade att brukningen helt upphör. En sådan förlust av brukningsbar mark kan innebära en förlust av lönsamhet för hela verksamheten. En ersättningsmark längre bort från brukningscentrum, även om den är likvärdig som mark, innebär längre res- och transporttider, med ökade kostnader som följd. Vanligen försvåras även daglig tillsyn. Möjligheten att hysa betesdjur där blir sämre än om det kan göras invid gården. En familj kan nekas att avverka sin skog, som de vårdat i generationer, för att man funnit spår av en tretåig hackspett (som är långt ifrån utrotningshotad, ca 8000 par i Sverige!) och som nu måste stämma staten för att få ersättning. Här finns tydligen ingen som helst, inom det vanliga rättssystemet, fungerande proportionalitetsprincip till fördel för fastighetsägaren!

I andra fall har kommuner anlagt gång- och cykelvägar över tomtmark i tätorter, så att den fortfarande privatägda mark som faller på andra sidan gångvägen blir allmänt tillgänglig. Insyns- och störningsavståndet in på tomten förkortas, med minskat bruksvärde för hela tomten. I fall med tomt intill vattendrag och privat brygga har det plötsligt lett till tvist med myndigheter om rätt att fortfarande ha brygga etc.

En brukningsvärdesförlust på mark, jordbruk, industri eller privat tomt kvarstår även efter arv eller annan överlåtelse. Immateriellt värde, så som emotionellt värde, är borta för alltid. Värdet av tillfredsställelsen att kunna försörja sig själv med mat, elektricitet eller rekreation är också värden som riskerar att gå förlorade men som staten i många fall anser det oproblematiskt att usurpera.

Slutord

Oavsett ovanstående kritik måste Egendomsskyddskommitténs förslag ses som en förbättring jämfört med nuvarande situation, men de skulle ändå bara göra en liten reva i den funktionssocialistiska spindelväven kring ägandet av fast egendom. Det som nu måste ske är att på allvar börja återställa rådigheten över det man äger, d.v.s. börja rensa i den lista över sådana ackumulerade inskränkningar som redovisats ovan.

Försvårande omständighet

Som en försvårande omständighet visavi ett förstärkt egendomsskydd måste läggas det faktum att de borgerliga partierna (minus SD) plus de rödgröna drivit igenom förslaget att grundlagsändringar framöver måste ske med två tredjedels majoritet, vilket under överskådlig tid kommer att betyda att socialistblocket kommer att rösta ned alla förslag som avser att stärka den för ett fritt och välståndsbyggande samhälle så centrala privata egendomsrätten, liksom andra frihetsfrågor som de alltid varit emot, som stärkande av yttrandefriheten eller införandet av en större maktdelning i staten. Här gick någonting väldigt fel.

Vinner Tidöpartierna valet i september så borde man ta en rejäl funderare på vad man egentligen sagt ja till i frågan om kommande grundlagsändringar. Och vinner man inte men ändå vill stärka egendomsrätten visavi fast egendom mer än denna kommitté förmått göra, vilket man rimligtvis vill, så är ett förslag från undertecknade att söka samarbete med Centerpartiet. Det partiet har ju hela sin gamla väljarbas i ryggen för att äntligen på allvar börja borsta bort den under decennier framspunna funktionssocialistiska spindelväven kring den privata egendomsrätten i Sverige.

Leif V Erixell, Mats Jangdal, Bengt Holmgren, Andreas Jansson
Medborgarrättsrörelsen i Sverige