Invandringsdebatten förs ofta utifrån tyckande och anekdotiska argument. I min bok Invandring och mångkultur (2022) har jag försökt göra frågan mer mätbar genom att utgå från ekonomisk påverkan och befolkningens lycka.

Ett ökat antal mord blir exempelvis inte nödvändigtvis ett problem, om det inte sänker befolkningens upplevda lycka eller försämrar ekonomin. Inte heller är den påstådda kulturberikningen positiv såvida den inte gagnar ekonomin eller gör människor mätbart lyckligare.

Läs även: Skogkär: Invandring kan varken vända demografin eller rädda välfärden

Jag kan illustrera med en analys av historieprofessor Dick Harrisons artikel Invandrarna är en vinst för Sverige från 2015. Han skriver:

Att invandring stärker landet politiskt, ekonomiskt och kulturellt kan sägas om alla fredstida invandringar genom tiderna, oavsett om det har rört sig om flyktingvågor eller arbetskraftsimmigration. Ju fler invandrare, desto starkare stat. Paradexemplet är USA. Det finns inte ett enda historiskt exempel på att invandring på sikt har varit negativ för mottagarlandet. På denna punkt är vår historiska erfarenhet glasklar – den enda form av immigration som har varit, och är, direkt skadlig är den som utgörs av krigiska invasioner.

I min undersökning fann jag faktiskt att invandring ofta har positiva effekter på såväl lyckonivåer som ekonomi. Länder med hög invandring är lyckligare än länder med låg invandring, och effekten syns även om man jämför på stadsnivå. Anledningen är sannolikt att migranter flyttar dit där det finns arbete. De tenderar vara unga, optimistiska och förbättra sin levnadsstandard.

Växande städer blir även mer effektiva; ett större utbud och kortare avstånd leder till lägre så kallade transaktionskostnader. Även om det finns många fattiga i staden blir de rika mer produktiva, vilket gynnar ekonomin. Större städer har ett större kulturellt utbud vilket i sin tur attraherar högkompetent arbetskraft. I dagens värld kan man se det i metropoler som New York och London.

Invandringsförespråkarna har alltså rätt i att lågkompetent invandring kan ha positiva effekter, men det innebär inte att invandring eller migration alltid är positiv, och detta oavsett om det handlar om invandring över gränser, eller migrationer inom ett och samma land. Låt oss titta på exemplet Detroit.

Detroit var USA:s rikaste stad kring år 1960. Svarta amerikaner hade migrerat dit från sydstaterna för att arbeta inom bilindustrin och deras andel av befolkning hade ökat från 10 procent till 30 procent på 20 år. När biltillverkningen fick utländsk konkurrens försämrades de ekonomiska förutsättningarna dock snabbt.

Efter massiva raskravaller i slutet av 1960-talet, tillsammans med omfattande inkvotering av afrikanamerikaner, lämnade de vita Detroit i allt snabbare takt. Efter svarta väljare 1974 röstade in den afrikanamerikanske borgmästare Coleman Young lämnade näringslivet staden. År 2000 hade närmare en miljon vita flyttat från staden, som då hade en befolkning bestående av 80 procent svarta. Ekonomin havererade och staden gick i konkurs 2013. Detroit rankas sedan dess som en både olycklig och fattig stad. Man kan förstås skylla på annat än migrationen till staden, men det är svårt hävda att migrationen till staden stärkt Detroit.

Ett annat historiskt amerikanskt exempel handlar om Texas, som i början av 1800-talet tillhörde Mexiko men bara var bebott av 4 000 mexikaner. 1824 beslöt den mexikanska federala staten ge nordamerikaner från USA rätt att bosätta sig i Texas. 1835 hade den nordamerikanska befolkningen svällt till runt 30 000 personer. Efter en konflikt om rättigheter fördrev nordamerikanerna mexikanerna, och förklarade Texas självständigt. 1845 anslöt sig Texas till USA, vilket kom att utlösa det Mexikansk-amerikanska kriget. Resultat av kriget blev att Mexiko förlorade bland annat Texas och Kalifornien. För Mexikos del var det givetvis negativt. De hade varit rikare om de fått behålla det oljerika Texas.

Fallet med Texas visar är att storlek spelar roll. Ett mindre antal invandrare assimileras, medan en stor invandring ökar risken för konflikter.

Ett nutida exempel är de palestinska flyktingar som flydde till Libanon 1948. De försköt den känsliga maktbalansen mellan muslimer och kristna i landet, vilket bidrog till det libanesiska inbördeskriget. Invandringen av palestinier får alltså ses som negativ för Libanon. Andra faktorer spelade in, men det är svårt att den palestinska invandringen stärkt Libanon.

Så långt kan alltså konstateras att en massiv invandring kan vara negativt för landets stabilitet. Kanske kan effekten vara positiv om antalet är mindre och invandrarna har större chans att integreras?

Läs även: Joe Biden tar inte den illegala invandringen på allvar

Invandringsförespråkarna Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt argumenterar i sin bok Migrationens kraft (2012) för att mångfald leder till att människors olika förmågor bättre kommer till sin rätt. Studier visar att mångfald gynnar de högpresterande som får ett större utbud av tjänster till lägre priser utan att deras jobb hotas. Men mångfald leder också till att lågpresterande grupper lockas begå brott för att tjäna snabba pengar. Paradexemplet New York har haft problem med korruption och organiserad brottslighet lika länge som de haft massinvandring.

Den ökade kriminaliteten och införseln av droger – som ofta smugglades in och såldes av invandrare – var en bidragande orsak till New Yorks nedgång under 1970- och 80-talet. Den vita befolkningen övergav staden och huspriserna störtdök. På 1990-talet ökade antalet poliser och staden fick ett ekonomiskt uppsving, men polisen anklagades för rasism och brutalitet vilket resulterade i demonstrationer och kravaller. Kravaller till följd av svartas eller invandrare upplevelse av att drabbas extra hårt av polisvåld är heller inte ett uteslutande amerikanskt fenomen utan har inträffat i såväl Storbritannien, Frankrike och Sverige. BLM är bara den sista och mest våldsamma installationen.

Jag kanske kan tyckas ge en onödigt komplicerad bild av invandringen, men mitt syfte är att visa att invandringens effekter beror på konkreta faktorer. Faktorerna är inte huggna i sten utan beror på de rådande omständigheterna.

Invandring av lågkvalificerade fabriksarbetare är exempelvis bra om man har behov av sådan arbetskraft. Invandringen från Turkiet till Europa på 1950- och 1960-talet var bra för ekonomin, men när ekonomin försämrades 1972 blev många arbetslösa. Deras barn blev i hög grad också arbetslösa. Detta skedde inte bara i Tyskland – som beskylls för att diskriminera sin turkiska befolkning – utan det ser likadant ut i andra länder. Det är alltså inte mottagarlandets politik eller kultur som är problemet, utan invandrargruppens kompetens och i vilken mån den efterfrågas på arbetsmarknaden.

Vänstern har rätt i att många invandringsrelaterade problem kan förklaras av ökade samhällsklyftor, men ökade klyftor är oundvikliga när kompetensskillnaderna ökar. Kompetensskillnader är i sin tur oundvikliga i en mångkultur. Definitionen av mångkultur är ju att människor ska leva i enlighet med sin kultur, och vissa kulturer sätter större värde på utbildning än andra. Indiska muslimer i Storbritannien har exempelvis lägre utbildning än indiska hinduer, till stor del för att muslimska kvinnor mer sällan arbetar.

Även om man höjer skatter för att utjämna skillnader kommer de begåvade hitta sätt samla på sig pengar. De i arbetarklassen upplever det därtill som orättvist om deras pengar går till folk som inte jobbar alls. Därför är det svårt att på politisk väg utjämna skillnaderna.

Man kan se hur inkomstskillnaderna i USA var som störst i samband med massmigrationen på 1920-talet. Efter att gränserna stängdes 1924 minskade de, men efter att gränserna på nytt öppnades 1965 ökade inkomstskillnaderna och är nu på samma nivå som på 1920-talet. Ändå vill ingen skylla det på invandringen, trots att billig arbetskraft var hela syftet med att öppna gränserna. George Borjas, den mest kände amerikanske invandringskritiske nationalekonomen, har exempelvis beräknat att 95 procent av invandringens ekonomiska effekt i USA har varit att omfördela pengar från arbetstagare till arbetsgivare.

Läs även: Gustavsson: Media behöver en haverirapport om invandringen

Att heterogena länder har större inkomstskillnader kan i det närmaste ses som en naturlag. Med det kommer de problem som sådana skillnader medför. Stödet för välfärdssamhället är i sin tur beroende av känslan av rättvisa, där man får lön efter förtjänst. Det hjälper alltså inte att ”skapa enkla jobb”, ”se till så att folk kommer i arbete” och ”förbättra integrationen”. Man kan inte skapa ekonomisk jämlikhet i ett mångkulturellt samhälle.

Fredrik Josefsson
Företagare och författare