Det stundar kris i befolkningsfrågan, varnar Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) i den senaste Ekonomirapporten.

Andelen av befolkningen som jobbar håller inte jämna steg med andelen äldre som behöver vård och hjälp.

“Personer i yrkesverksam ålder ökar betydligt långsammare än vad de har gjort tidigare, men personer över 80 år ökar fortfarande snabbt”, kommenterade SKR:s chefsekonom Annika Wallenskog.

Det kan tyckas märkligt med tanke på den minst sagt omfattande invandringen till Sverige under 2000-talet. För invandring påstods ju vara lösningen på det problem som nu ändå står för dörren. Det har en lång rad såväl politiker som experter hävdat genom åren.

“För att kunna möta den utmaning som en åldrande befolkning och en högre försörjningskvot innebär kommer Sverige framöver att behöva mer snarare än mindre invandring”, hette det exempelvis i slutrapporten 2013 från den av alliansregeringen tillsatta Framtidskommissionen.

Tack vare invandringen har vi fått en kraftig ökning av den arbetsföra befolkningen, förklarade 2016 Bo Malmberg, professor i kulturgeografi och ansvarig för rapporten Invandringens effekter på Sveriges ekonomiska utveckling från Delegationen för migrationsstudier (Delmi):

“Sverige har lyckats med det ingen trodde var möjligt år 2000; nämligen att på ett radikalt sätt ändra den åldersstruktur som då tycktes skriven i sten.”

I en intervju i Ekot 2020 blickade Per Molander, ordförande i den rödgröna regeringens Jämlikhetskommission, tillbaka och konstaterade gillande att ”den demografiska situationen har förbättrats oerhört snabbt av den här invandringen”.

Mellan 2000 och 2020 ökade Sveriges befolkning med 1,5 miljoner människor. Invandring var den främsta förklaringen. Andelen utrikes födda gick under denna period från 11,3 till 19,7 procent av befolkningen. Som jämförelse kan nämnas att andelen utrikes födda i USA år 1900, under den stora amerikautvandringens kulmen, uppgick till 13 procent.

Men trots den rekordhöga invandringen kvarstår den ”demografiska utmaningen”. Hur kan det komma sig?

Det enkla svaret: För att invandring inte kan lösa prolemet.

I en rapport 2002 till Institutet för framtidsstudier refereras en överslagsberäkning på hur stor invandring som skulle behövas för att bibehålla försörjningskvoten i dåvarande EU fram till 2050: cirka 700 miljoner invandrare totalt eller 13 miljoner invandrare per år. EU:s totalbefolkning skulle då öka från 370 miljoner 1995 till 1,2 miljarder år 2050. Detta år skulle de som invandrat efter 1995 därmed utgöra närmare tre fjärdedelar av EU:s totalbefolkning.

“Tidigare forskning tyder likaledes på att invandring varken kan förhindra befolkningsminskningar eller åldrande av befolkningar om inte nivåerna är extrema”, påpekas det i rapporten.

Läs även: Skogkär: Asylinvandringen från Syrien blev inget kompetensregn

Invandringen har föryngrat Sveriges befolkning, men inte tillräckligt för att i någon större utsträckning påverka försörjningskvoten.

Att en stor andel av dem som invandrat och är i arbetsför ålder inte arbetar, gör inte saken bättre.

När Moderaternas ekonomiskpolitiska talesperson Elisabeth Svantesson intervjuades i SVT:s 30 minuter förra veckan ställdes hon inför ett antal stapeldiagram som visade hur andelen förvärvsarbetande ökat bland utrikesfödda i olika områden. I Herrgården i Malmö från osannolikt låga 5,3 procent år 1997 till 31,4 procent 2018. I Norra Biskopsgården i Göteborg från 20,2 procent förvärvsarbetande 1997 till 56,8 procent 2018.

“Det är en lång trend över flera decennier att det går ju ruskigt mycket bättre för utrikesfödda på arbetsmarknaden i dag jämfört med för tio, tjugo år sedan”, sade intervjuaren Anders Holmberg, som ställde Svantesson till svars för att Moderaterna inte talat tillräckligt mycket “om trenden, att det går bättre och bättre”.

Fast om man inte plockar russinen i form av enskilda stadsdelar ur statistikkakan ser utvecklingen inte alls lika ljus ut.

Visserligen har sysselsättningsgraden eller förvärvsfrekvensen ökat för utrikes födda. Men det har den gjort även för inrikes födda. Sysselsättningsgapet i åldrarna 15–74 år har inte minskat särskilt påtagligt. 2005 var skillnaden i förvärvsfrekvens mellan inrikes födda respektive utrikes födda 10,9 procentenheter, 2020 var den 9,8. Som lägst, 2017, var gapet 7,8 procentenheter.

Avgränsat till åldersgruppen 25–54 år var sysselsättningsgapet 2020 ännu större: 19,2 procent. Och jämfört med 2005 till och med en tiondels procentenhet större. Allt enligt SCB:s arbetskraftsundersökningar.

Ruskigt bättre? Knappast.

Till detta kan läggas att sysselsättning som alla vet är ett trubbigt mått som inte innebär att den sysselsatte är självförsörjande.

Invandring kan inte rädda välfärden. Inte när en så stor del av invandrarna som varit fallet, de senaste decennierna, står utanför arbetsmarknaden. Tvärtom kommer invandring då att förbli en belastning på välfärden.

Läs även: Skogkär: Ett misslyckande är ett misslyckande, Stefan Löfven (S)