Inte sällan beklagar sig svenska journalister över att populistiska krafter undergräver förtroendet för deras rapportering. Förtroende för media är i dag inte längre universellt, utan högst beroende på var man står på den politiska skalan: Över tid har vänsterväljare fått ökat förtroende för media, medan högerväljare gått åt andra hållet, sannolikt till stor del på grund av migrationskrisen. Visst har många journalister och tidningar blivit bättre på att rapportera objektivt om invandringen sedan 2015, men för att på allvar vinna tillbaka förtroendet bland höger- och invandringskritiska väljare så måste branschen gå till botten med vad som gick fel.

Tänker att Konjunkturinstitutet inför ett visst år hade förutspått att tillväxten skulle bli fem procent, och den istället blev minus fem procent – alltså svår lågkonjunktur istället för blomstrande högkonjunktur. Vad skulle hända på KI då? Krismöten skulle följas av en grundlig haveriutredning för att ta reda på vad som hände och hur myndighetens statistiska modeller kunnat få så fel. Varenda ekonom på KI skulle jobba övertid tills felet i metodiken var upptäckt och åtgärdat, och rutiner skulle upprättas för att förhindra ett upprepande.

Läs även: Gustavsson: Visst faller kompetensregn – bara inte över Sverige

Så arbetar tyvärr inte Sveriges journalister. Efter att man under lång tid förutspådde ett kompetensregn som skulle rädda svenska pensioner, så vill man nu i efterhand mest låtsas som ingenting, istället för att gå till botten med vad man gjorde för fel och varför. Var brast metodiken?

Ta till exempel arbetsplatsmiljön på redaktionerna. Många journalister har vittnat om att de, när de ifrågasatte det officiella narrativet om migrationen, möttes av mer eller mindre subtila anklagelser om rasism. Hur uppstod denna kultur från början? Vad har redaktörerna gjort för att förändra kulturen på arbetsplatserna sedan dess, för att säkerställa att dylik ensidig rapportering inte kan inträffa igen? Finns det några system på plats för att i framtiden skydda visselblåsare?

Om svensk media på allvar inser inte bara att de gjorde fel, utan också hur allvarligt felet var, så borde det vara självklart att vilja visa bot och bättring, genom att branschen publicerade en haverirapport där man svarade på dessa och andra frågor. Tyvärr misstänker jag att chanserna är små.

Läs även: Skogkär: Asylinvandringen från Syrien blev inget kompetensregn

En ursäkt vore också på sin plats. Det finns mängder av exempel på vanliga människor (inte bara politiker) som under åren hängts ut som rasister för att de sagt saker eller ställt frågor som alla utom extremvänstern i dag förstår var berättigade.

Att sammanställa en fullkomlig lista över offren vore ett alltför ambitiöst projekt för en krönika, men ett av de värsta exemplen är den 71-åriga kvinna som smyginspelades när hon volontärarbetade på Röda Korsets butik i Falun. Efter att ha uppgett att hon hellre såg att Sverige fokuserade på att hjälpa flyktingar på plats i närområdet så startade en medial häxjakt där både rikstäckande och lokala medier deltog. Kvinnan dog några månader senare, utan att ha fått upprättelse.

Om häxjakten spelade någon roll i hennes död lär vi nog aldrig få veta säkert. Oavsett så borde redaktörerna för de tidningar som deltog i häxjakten söka upp och träffa kvinnans anhöriga för att personligen be om ursäkt, och därefter publicera officiella rättelser. När man ändå är ute på turné kan man också passa på att besöka de läkare som redan från början ifrågasatte de apatiska flyktingbarnen, och de som tidigt slog larm om att många ensamkommande flyktingbarn faktiskt var vuxna.

Läs även: Dahlman: Media lurades om migrationen

Det är bra att åtminstone vissa tidningar i dag vågar tala mer öppet och publicera artiklar och reportage som varit otänkbara för bara några år sedan. Vill man på allvar återfå förtroendet bland de grupper vars förtroende man förlorat, så krävs dock att man konfronterar sin historia och den skada man åsamkat både enskilda individer och landet som helhet.

John Gustavsson
Filosofie doktor i nationalekonomi, konservativ debattör och f.d. politisk rådgivare i Europaparlamentet. Twitter: @Nationstatist