I en debattartikel i Sydsvenskan 6 oktober argumenterar Mattias Irving för att partier, akademiker och journalister i Sverige sprider islamofobi och islamhat, och att det sker en antimuslimsk radikalisering i landet. Detta baserat på en rapport från en turkisk tankesmedja där han själv är medförfattare.

Läs även: Analys: Erdoğan för Turkiet allt längre bort från en demokrati

Man måste ha klart för sig att svenska aktivister som Mattias Irving går Erdoğans ärenden och att även den rapport om islamofobi som han var medförfattare till är ett beställningsjobb av den turkiska regimen – den saknar därför all trovärdighet. I den turkiska propagandarapporten ”European Islamophobia Report 2021” hängs svenska forskare och journalister, som arbetar med att bland annat granska våldsbejakande extremism, ut som rasister och islamofober. Rapportens kopplingar till Erdoğanregimen är tydliga.

Den turkiska tankesmedjan SETA har publicerat islamofobirapporten sedan 2015. Tankesmedjan beskrivs ofta som president Erdoğans språkrör och bland annat har den tyska regeringen uttryckt att SETA är ett verktyg för att utöva tryck på Ankaras kritiker. SETA är ett verktyg för Turkiets utrikespolitik, med vilket man försöker – genom utpressning, hot och skrämseltaktiker – pressa människor till tystnad och lydnad. Aktivister som springer Erdoğans ärenden här i Sverige är ett hot mot vår demokrati och yttrandefrihet. Jag ska förklara varför.

Turkiets president strävar efter att skapa en 2000-talsversion av det osmanska riket. Den tidigare franske presidenten, Francois Hollande, har sagt att Recep Tayyip Erdoğan ”strävar efter att militarisera östra Medelhavet; han har brutit mot Natos skyldigheter genom att köpa ryska missiler; han har fängslat hundratals journalister och politiska motståndare; han är besatt av islamism”. Men Sverige och EU har ännu inte vaknat och insett att de har det militariserade, islamistiska hotet på sin tröskel.

Läs även: Turkiet vill se censur i Sverige – kallar svensk diplomat till möte

Efter att först ha omstöpt AKP-partiet till ett marknadsvänligt och provästerländskt parti, tog det inte lång tid innan Erdoğans djupt rotade islamistiska ideologi bröt igenom. Nu kombinerar han den tidigare presidenten Özals kemalistiska utrikespolitik med en mer islamistisk världsbild. Europa vittnar om frukterna av det tillvägagångssättet, där Ankara exporterar jihadistkrigare till Libyen, och stödjer olika islamistiska terrorrörelser i Syrien, vilket kan utlösa ytterligare en migrationskris och öka spänningarna i östra Medelhavet.

Även om det kan låta alarmerande, bör det inte förvåna seriösa observatörer. President Erdoğans neo-ottomanism handlar om att projicera Turkiets makt utanför Turkiets gränser genom att sprida en agenda inspirerad av Muslimska Brödraskapet i oroshärdar som Syrien, Libyen och den grekiska övärlden. Turkiet har antagit Irans strategi att använda förnekelsebara proxy-aktiviteter för att dölja den exakta karaktären av sina planer.

Svensk okunnighet om denna nya hårdföra islamistiska ambition är inget nytt.

Under den arabiska våren i början av 2010-talet omfamnade vår regering tyst det Muslimska Brödraskapet och misslyckades i grunden med att förstå deras destabiliserande och odemokratiska etos. På samma sätt misslyckas europeiska makter inte bara med att agera på Turkiets expansionism, utan verkar inte på allvar ha förstått den ideologi som motiverar den.

Erdoğans band till Muslimska Brödraskapet går tillbaka till 1970-talet, då han var elev hos Necmettin Erbakan, den turkiska islamismens fader i en förgrening av Muslimska Brödraskapet, som hjälpte till att stödja Erbakan och Turkiets islamister under en tid av sekulär dominans. När AKP och Erdoğan kom till makten var de redo att betala tillbaka för tidigare tjänster. Ytterligare hjälp infann sig genom att Obama-administrationen gav Turkiet fria händer, till synes till stöd för de demokratiska ideal som de felaktigt trodde att brödraskapet stod för.

Som ett resultat ser vi nu hur Turkiet, i nära samarbete med Qatar och Iran, kraftigt utökar sitt destabiliserande inflytande i hela MENA. De har varit avgörande för att utveckla Muslimska Brödraskapets medlemsförbund, vars medlemmar alla predikar en hård linjes doktrin som syftar till att undergräva det moderata och öppna förhållningssätt som många stater i Mellanöstern har haft.

Exempel har vi i Partiet Nyans i Sverige, Islamic Action Front i Jordanien, Iraqi Islamic Party, Islamic Action Front i Libanon och Libyens Justice and Construction Party. Dessutom har Turkiet och Qatar överfört pengar och sponsrat med resurser till moskéer, som eftersöker renodlad islamism och försöker skapa skuggsamhällen runt om i Sverige. Med andra ord så är Erdoğans Turkiet en viktig bidragande orsak till Sveriges omfattande problem med utanförskap och segregation.

Turkiet sprider terror och extremism, med fria händer på grund av övriga Europas misslyckade samordning.

Avsaknaden av någon samlad reaktion på Erdoğans hänsynslösa hot mot Grekland är ett exempel. Om Europeiska unionen är tänkt att vara en organisation av gemensamma intressen som skyddar sina medlemsländer, då sviker det Grekland. Ett toppmöte i Europeiska rådet 2020 ställdes in när Grekland och Cypern avvisade uttalanden på grundval av att det inte fanns några utsikter till sanktioner mot Turkiet. De länder som direkt upplever turkiskt hot har till stor del ignorerats.

Om Sverige på ett effektivt sätt ska sätta sig upp mot de problem Erdoğan orsakar, måste man börja lyssna och på allvar inse farorna för att verkligen förstå hur man ska trycka tillbaka turkisk aggression, och då måste svenska opinionsbildare först bli medvetna om de islamistiska rötterna.

I samband med att Sverige med stor sannolikhet inför hårdare linjer mot den turkisk-kurdiska terrorgruppen PKK, borde man även se över vem eller vilka andra turkiska extremiströrelser man borde införa nolltolerans mot. Personligen tycker jag man borde införa nolltolerans mot ultranationalistiska och högerextrema organisationen Grå vargarna och islamistiska organisationen Milli Görüs, samt stänga alla moskéer, föreningar och företag som har kopplingar till Erdoğans Turkiet.

Sedan islamisten Erdoğans maktövertagande har imamerna börjat sprida hans propaganda, och så kan vi helt enkelt inte ha det i ett öppet, fritt och modernt land som Sverige.

Andelen muslimer i Sverige har i dagsläget uppskattats till cirka 8 procent av befolkningen. Det är alltså inte etniska svenskar, som har konverterat till Islam, utan muslimer från runt om i världen som Sverige har välkomnat hit med öppna armar. Det säger sig självt att ett land med en antimuslimsk radikalisering inte skulle ha välkomnat uppemot en miljon muslimer. Ett sådant resonemang är rent nonsens.

År 2050 kan enligt Pew Research mer än 30 procent av Sveriges befolkning vara muslimer, om invandringen är hög – medan andelen blir 11 procent vid ”noll” invandring. En stor andel av de muslimer som har tagit sig till Sverige har blivit radikaliserade på svensk mark. Denna radikalisering har gjort att Sverige har fått gigantiska problem med segregation, samt blivit en av västvärldens största exportörer av jihadister per capita.

Läs även: DEBATT: Mikail Yüksel: Europa behöver en allians mellan Turkiet och Sverige

Problemet är alltså inte muslimer eller Islam som religion, utan att länder som Qatar och Turkiet får sprida sin extremism i Sverige obehindrat. Det finns överhuvudtaget inget islamofobiskt eller antimuslimskt i att motverka och bekämpa islamism, då islamism består av politiska ideologier och inte religiösa.

Majoriteten av de muslimska länderna har redan förbjudit ovannämnda organisationer och rörelser.

Michael G. Arizanti
Analytiker på Londonbaserade Tankesmedjan Islamic Theology of Counter Terrorism