Starka och välorganiserade grupper kämpar med varandra om statens ynnest och skattepengar. De funktionshindrade är inte en av dessa, men de är i mest behov av stöd. Detta skriver Elisabeth Landgren från Medborgerlig samling.
Föreställ dig ett liv där frihet, trygghet och framtidstro inte är en självklarhet. För oss som har turen att ha kropp och hjärna i ett hyggligt skick är just den verkligheten lite svår att ta in. Den bristen på insikt märks tyvärr plågsamt väl hos våra karriärpolitiker. Ett tydligt exempel på detta kom så sent som fredagen den 22 maj 2026, då regeringen återigen valde att möta akuta och svåra problem med ännu en utredning. För alla de som hoppats på en nödvändig indexhöjning av stödet till funktionshindrade blev Tidöpartiernas besked inget annat än en “långnäsa” – en ren skymf mot de människor som är i absolut störst behov av omsorg, stöd och hjälp för att klara sin vardag.
När riksdagen i maj 1993 fattade beslut om LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) var målet glasklart: att ersätta den gamla omsorgslagen och garantera personer med omfattande funktionsnedsättningar rätt till goda levnadsvillkor och ökat självbestämmande.
Sedan Handikapputredningen (SOU 1989:4) har sex statliga utredningar avbytt varandra. Utöver detta har myndigheter som Riksrevisionen och Socialstyrelsen kontinuerligt granskat lagen för att säkerställa en likvärdig vård över hela landet. Ändå har målet aldrig uppnåtts. Trots alla pappersprodukter har LSS havererat fullkomligt. Idag ser vi hur kriminella aktörer har nästlat sig in i systemet, hur bristen på svensktalande och kompetent personal försvårar vardagen, och hur behövande ramlar mellan stolarna i ett cyniskt postnummerlotteri.
Det mest absurda är att enskilda individer idag tvingas söka juridisk hjälp bara för att hantera sin ansökan, då cirka 80 procent får avslag hos Försäkringskassan. I kommuner ligger avslagen runt 50 procent, enligt Socialstyrelsen. Vid överklagande behövs självfallet en jurist, annars ännu ett nytt avslag. Detta på grund av HUR ansökan skrivs, inte vilket behov som råder och behövs.
Okunskapen hos både tjänstemän och karriärpolitiker är påtaglig. Vissa förstår kanske enskilda delar – antingen ur den behövandes perspektiv eller ur ett snävt politiskt ramverk – men ingen verkar greppa den komplexa helheten. Politiker talar gärna varmt och länge om att ”vända på varje sten”, men i praktiken presenteras aldrig några nya lösningar.
Det är hög tid att sluta använda floskler och trendiga buzzwords då retorik inte löser kriser. När fokus flyttas till känslosamma berättelser handlar det i själva verket om en röstfiskande strategi inför det stundande valet i september. Genom att tillsätta utredning efter utredning friskriver sig politikerna från ansvaret att hitta reella, funktionella, innovativa och hållbara lösningar. Sanningen är att ingen i varken regering eller riksdag besitter den yrkesmässiga skicklighet som krävs. LSS är komplext, men det är karriärpolitikerna själva som har skapat denna komplexitet.
I stället för att åtgärda de faktiska bristerna upprepar politikerna sina nyckelbudskap om ”vanligt folk” och lyfter gärna fram en utvald yrkesgrupp som sjuksköterskor och deras löner. Men en stor del av ”vanligt folk” har funktionsnedsättningar och är helt beroende av personlig assistans. Märkligt nog hörs aldrig några politiska utspel om de personliga assistenternas villkor, arbetsmiljö eller löner. I snitt har en personlig assistent allt från 155 – 185 kronor i timmen.
Här finns en stor del av lösningen – höj lönerna rejält så avstannar flykten från yrket. Avlöna kunniga, utbildade och svensktalande personliga assistenter högre, annars kommer det endast att finnas icke-svensktalande personliga assistenter kvar. Det är endast ett problem av många som vi i Medborgerlig samling vill åtgärda. Jag ska väl inte behöva påminna att även personliga assistenter tillhör gruppen “vanligt folk” och kommer att rösta i september?
Det enda sättet att få ordning på LSS är att våga tänka i helt nya termer och återupprätta lagen som den rättighetslag den var menad att vara. Vi måste öka friheten för alla medborgare, och för det krävs en total omstart. Därför kandiderar jag till riksdagen, Regionen och Vaxholms kommun för Medborgerlig samling. Genom mina egna erfarenheter som personlig assistent, samordnare, företagare och tidigare lokal- regionpolitiker har jag mycket av den helhetssyn som i dag helt saknas i maktens korridorer. Det är sådana praktiska erfarenheter som behövs för att göra skillnad på riktigt, genom #OMSTARTLSS.
Elisabeth Landgren
Medborgerlig Samling
