Centerpartiets nya partiledare, Elisabeth Thand Ringqvist, gick nyligen ut och förklarade att hon vill stoppa Sverigedemokraternas inflytande över svensk politik. Hon uppmanade dessutom statsminister Kristersson att ”släppa sitt beroende” av SD.

Det låter kanske bra i den egna bubblan. Men för alla oss andra? Det klingar rätt märkligt.
Ett parti som knappt klarar riksdagsspärren försöker alltså tala om för ett av landets största partier, med mer än en femtedel av väljarkåren bakom sig, att hålla sig borta från makten.

Det är ungefär som att någon på 5 procent säger till någon på dryga 20 procent:
”Du får inte sitta med oss vid lunchbordet.”

Man kan tycka vad man vill om SD:s politik, men faktum kvarstår: de är folkvalda. Hundratusentals svenskar har aktivt röstat på dem, i fria val. Att vilja ”stoppa” deras inflytande är i praktiken att vilja stoppa väljarnas inflytande. Och det är en farlig väg att gå.

Politik handlar självklart om värderingar, men också om respekt för demokratins spelregler.

Man kan argumentera, debattera, kompromissa eller ta strid. Det är så demokratin ska fungera. Men när partier börjar prata om att isolera andra folkvalda, då börjar man glida från princip till prestige.

Det är som om vissa hellre förlorar valet än erkänner att svenska folket faktiskt har valt att förändra sitt politiska landskap. SD:s väljare är inte ett problem att ”hantera”, de är en del av folket.

Så frågan är: när Centerpartiet talar om att ”stoppa” SD, vem är det de egentligen försöker stoppa? Partiet eller väljarna?

För till syvende och sist är det just det som avgör om man försvarar demokratin, eller bara sitt eget revir.

Lars Ört