Sverige beskriver sig gärna som en stark rättsstat. Vi talar om oberoende domstolar, höga beviskrav och principen att ingen ska dömas utan att skuld är bevisad bortom rimligt tvivel. Men frågan är inte vad rättsstaten säger om sig själv. Frågan är hur den fungerar när en människa står ensam mot staten.

Där ser vi ett växande problem: rättssäkerheten har i flera delar blivit symbolisk.

I mål enligt samtyckeslagen tycks beviskravet i praktiken ibland förskjutas. Ingen ifrågasätter att sexualbrott ska tas på största allvar. Men när människor döms till långa fängelsestraff på oklara händelseförlopp, förändrade berättelser, svag stödbevisning eller utan att alternativa förklaringar prövas på djupet, då räcker det inte att domstolen skriver orden “bortom rimligt tvivel”. Då måste domstolen visa hur tvivlet faktiskt har uteslutits.

En dom är inte rättssäker bara för att den kommer från en domstol. Rättssäkerheten ligger i motiveringen. Den ligger i att parter, jurister, journalister och allmänhet kan följa hur domstolen har resonerat. Om centrala invändningar inte bemöts, om ny bevisning avfärdas med tunna formuleringar och om motsägelser lämnas utan verklig analys, då blir domen inte ett kontrollerbart rättsligt ställningstagande. Då blir den maktutövning.

Samma problem syns i systemets högsta nivåer. Högsta domstolen och resningsinstitutet ska vara rättsstatens sista skydd när något kan ha gått fel. Men i praktiken möts människor ofta av stängda dörrar. Prövningstillstånd nekas. Resningsansökningar avslås. Nya omständigheter prövas utan sådan insyn att det går att förstå varför de inte anses rubba domen.

Då skyddas inte rättssäkerheten. Då skyddas systemets egen prestige.

Sverige har en farlig institutionell kultur där ingen vill bära ansvar. Domstolar säger att saken är prövad. Politiker säger att de inte kan kommentera enskilda mål. Myndigheter hänvisar till rutiner. Medier saknar ofta tid att gräva. Kontrollorganen agerar för svagt. Alla pekar på någon annan — medan den enskilda människan sitter kvar i fängelse.

Det är så rättsövergrepp kan fortgå i ett land som fortfarande uppfattar sig som demokratiskt.

Rättsstaten faller sällan över en natt. Den urholkas steg för steg. Först accepterar man tunna motiveringar. Sedan accepterar man att högre instanser stänger dörren utan verklig förklaring. Sedan accepterar man att människor sitter frihetsberövade trots allvarliga frågetecken. Till slut blir rättssäkerhet något vi talar om högtidligt, men inte längre kräver i praktiken.

Det är där Sverige riskerar att hamna.

Det behövs nu en verklig rättssäkerhetsreform. Domstolar måste tydligare motivera avgöranden som förstör människors liv. Resningsinstitutet måste stärkas när ny bevisning eller processuella brister läggs fram. Tillämpningen av samtyckeslagen måste granskas oberoende, inte för att försvaga skyddet mot sexualbrott, utan för att säkerställa att oskyldiga inte döms.

En rättsstat är inte stark för att den inte kritiseras. Den är stark när den tål granskning, erkänner fel och rättar dem.

Om lagen bara gäller när systemet själv anser det bekvämt, då är lagen inte längre lag. Då är den en fasad.

Och en demokrati som nöjer sig med fasaden har redan börjat förlora sitt innehåll.

Kada Karlsson