Liberalerna fick nyligen 1 % i en mätning. Statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson går ut i Expressen och menar att detta beror på L:s öppning för att regera med SD. Men detta är en ytterst tveksam och intellektuellt slapp förklaring som luktar S och vänsterns önsketänkande långt väg.

Liberalerna öppnade för SD redan i början av mars, och att effekterna av detta skulle visa sig först nu i en junimätning är mer än långsökt. Det skulle ha visat sig långt tidigare, inte minst sedan hela PK-vänstern gått i taket och utmålat Mona Mohamsson brett i alla medier som helt förtappad.

Så om inte SD var det, ligger förklaringen. Förklaringen stavas: jämställdhetsminister Nina Larsson (L), sekunderad av Romina Pourmokhtari, som anser att statsfeminism är en valvinnare (d.v.s. staten ska styra föräldrarnas val av barnomsorg och fördelningen av kön i organisationer och företag genom olika kvoteringsinstrument).

Nina Larsson har kommit ut som en typisk icke-liberal eller ”vänsterliberal”, som en äkta liberal eller konservativ person skulle säga.

Dubbelfel

1. När Agnes Wold gick ut och sade att hon med alla medel skulle bekämpa dem som medicinskt och kirurgiskt vill mixtra med med barns kön p.g.a. olika fantasier eller identitetsproblem fick Nina Larsson ut på X och menade att Wold utförde ”attacker på utsatta personer” (d.v.s. transvänlig medicinsk personal? Barn och deras framtid har hon ju försvarat, inte attackerat), och dessa ”attacker” inte är värdiga ett öppet och fritt samhälle. Hon menar alltså i klartext att barn som anser att de inte är det kön de föds i ska tas på allvar och medicinsk behandling sättas igång utan närmare analys eller kritik, samt att om man uttrycker kritik mot detta så är man inte ”värdig” att vistas i ett öppet och fritt samhälle, trots att alla definitioner av ett öppet och fritt samhälle innefattar en vid yttrandefrihet. Till en närmast postmarxistisk identitetspolitik (man är det man känner att man är, inte det man föds till) ska vi lägga en grundläggande okunskap i statskunskap.

2. Nästa stoppkloss för liberala och liberalkonservativa väljare som kunde tänka sig rösta på L är Larssons senast utspel om att stärka statens strypgrepp om föräldrarna genom att med olika styrmedel få dem att välja det som Nina Larsson och andra statsfeminister tycker de ska välja (att Larsson hyser radikalfeministiska uppfattningar visas även av att hon insisterar på att använda det kollektivt skuldbeläggande begreppet ”mäns våld mot kvinnor” istället för det empiriskt korrekta ”vissa mäns våld mot kvinnor” eller bara ”våld mot kvinnor”).

Förslaget är nästintill hårresande i sin matematiska jämställdhetsfanatism.

• Utökad öronmärkning: Partiet vill lägga till ytterligare en reserverad månad för vardera föräldern, vilket minskar den del av föräldraledigheten som kan fördelas helt fritt.
  Visst känns det liberalt och lockande att rösta på för en liberal som inte redan lämnat för vänsterblocket?

• Jämställdhetsbonus: För att göra det mer ekonomiskt lönsamt att dela lika (d.v.s. för att styra föräldrarnas önskemål i en viss av statsfeminister önskad riktning) föreslår Liberalerna även att införa en jämställdhetsbonus på 30 000 kronor per barn om föräldrarna delar föräldradagarna relativt jämnt.

Larsson är i fel parti

Detta förslag är den totala motsatsen till verkligt liberal och frihetlig politik och visar noll (0) respekt för vuxna människors förmåga och agens att fatta beslut som passar dem i sin familjesituation och det enbart för att uppnå matematisk likhet i kön i stelbent ett statistiskt aggregat. Följden blir att om man insisterar på att t.ex. en kvinna stannar hemma med barnet de första året (helt i linje med evolutionsbiologisk forskning om vad ett spädbarn kräver) så ska de straffas ekonomiskt för det medan de som följer Larssons och Pourmokhtaris morot, trots att de kanske inte ens vill det, belönas med skattemedel från dem som vill ha full frihet. Det hela är en osmaklig soppa av förmynderi och konfliktskapande bland föräldrar. Liberalt är det inte på någon punkt. Tvärtom är det direkt frånstötande ur en sådan synvinkel.

Summa summarum

Om Liberalerna inte klarar spärren så beror det inte på för mycket liberal politik eller för att man är realistisk och inser att en rödgrön regering är mycket värre för liberala värden än en där SD kan ingå, utan det beror i så fall på för lite av en sådan politik och för mycket av den politik och torgförda uppfattningar som uppenbara felrekryteringen Nina Larsson står för. Som jag ser det finns det bara en väg ut och det är en snabb exit av nämnda minister och ett tillbakadragande av ovan nämnda djupt illiberala förslag. Då finns det hopp. Annars inte.

Leif V Erixell

Författare med inriktning på kultur- och samhällsanalys samt ordförande i Medborgarrättsrörelsen i Sverige. Bland hans böcker kan nämnas Om den civila freden/On Civil Peace, Omstart Sverige, Samhällspolitisk ordbok samt Den svenska statsideologin.